Tillbaka till Eva Karlsson och Kennel Seglinge

Min hundhistoria

Topsy - min första egna hund.

Topsy

Mina hundar – Historia

Hund har nästan alltid funnits i vår familj. Jag växte upp med Foxterriern Jackie, S.t Bernhardshunden Lady och Irländska Settern Shando. Så fort jag fick möjlighet (det dröjde ända till 1982) så köpte jag och Torbjörn vår första egna hund, golden retrievern Topsy.

Att det blev en golden berodde på att Torbjörn var så förtjust i en goldenhane i vårt stall (Sadlers Kaktuson, senare pappa till Topsys valpar). För min del spelade inte rasvalet så stor roll – men nåt stort och rejält skulle det vara. Jag ångrade mig aldrig.
Vi behöll en av Topsys nio valpar, en hane Texas. Dom föddes 1985 och var en kull avlad helt med hjärtat.
Minns att jag fick avstå en 14 dagars USA-resa i samband med att Meadow Road startade och vann Statue of Liberty Trot i New York. Men det var det värt! Vem vill missa sin första valpning!?!

Texas - egen uppfödning

Texas

Med Topsy tävlade jag lite lydnad – dock helt utan framgång! Jag hamnade totalt fel i brukshundklubbens dåvarande, trista inlärningsmetoder. Min Topsy (och jag) tyckte det var urtrist med ryckfot och skrämstå. Så jag lade ner tränandet och tävlandet. Jag tänker ofta …tänk om jag kunnat vad jag kan nu… Texas fick vara ”bara” stall- och sällskapshund tills jag julen 1993 råkade ramla in på Älvsjömässan och en agilitytävling! Jag blev frälst direkt! Vilken fart! vilken glädje! Jag och min kompis satt i flera timmar med mungiporna vid öronen och bara njöt. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag kände direkt att agility var min grej och så fort jag kom hem kastade mig på telefonen och bokade in mig och 8-åriga Texas på kurs hos Lena Carlsson i Uppsala. En ny epok i mitt liv hade startat!

Snart insåg jag att jag ”behövde” en yngre hund att tävla med. Problemet var att jag svurit på att aldrig mer ha fler än en hund…. en punkt som jag snart skulle ändra mig på. Vi jagade en del och ”behövde” en jakthund – åtminstone en eftersökshund. Det blev en borderterrier. Jag som skulle ha en stor och rejäl hund…var nu på väg att skaffa en knähund (jag skulle bara vetat vad som väntade i framtiden!) Jag glömmer aldrig när jag såg Spencer första gången, hemma hos uppfödaren fam. Lindberg i Storvreta. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag kunde bara inte släppa honom ifrån mig. Han var bedårande oemotståndlig. Jag övertalade dem att få ta med honom hem trots att han inte var veterinärbesiktad. Jag fick lova att komma tillbaks några dagar senare och få honom besiktad samtidigt med de andra valparna. Vilken lycka att åka hem med en valp i knät!

Spencer ligger och spanar.

Spencer

Hösten 1994 flyttade alltså Spencer in hos oss och jag har inte ord för vad han betytt för mig! Härligare kompis finns inte! Han var med mig jämt. I stallet, körde häst eller red, åkte i sulkyn, var med på travtävlingar.

Och vi tränade allt. Agility förstås men även, lydnad, blodspår, konster och sök. Jag var fast. Alla grenar fascinerade mig, jag blev helt hängiven även om agility låg närmast hjärtat.

Nu ville jag ha en hund till – kände att jag lika gärna kunde träna två. En skulle kunna vila medan den andra tränade. Perfekt. Men vilken ras? Jag beslöt mig för att satsa på det allra bästa dvs. en bordercollie. Det var självklart för mig att det även innebar får. Vi har stora betesmarker och visst ”behövde” vi får!… vi hade (och har fortfarande) alla förutsättningar för att ha får. Många får.

Så det blev en vallhund och fyra dräktiga pälstackor. Dom kom hem ungefär samtidigt och livet började sakta men säkert förändra sig.

Blue Hiddens Charger ”Kitty”

Kitty kom julen 1995 och sen var friden slut 😉 Hon var ett yrväder och besannade alla rykten om hur jobbigt det kan vara med en bordercollie. Jag hittade henne genom ett samtal med Henry Lätth på Svaks valpförmedling.

Jag fick välja valp först ur kullen och hade bestämt mig för en bluemerle tik som hette Cheyenne. Men när leveransdagen kom tittade jag valparna djupt i ögonen och såg att det var en svartvit tik Charger som kemin stämde bäst med. Jag kände mig otroligt dum när jag ändrade mig, och jag undrar så här i efterhand vad som hänt om jag stått fast vid mitt första val?

Hur som helst, Kitty blev en enorm utmaning och efter en hel del ”blod svett och tårar” blev det ganska bra till slut. Hon var otroligt tillgiven och snäll, men svårtränad och osocial. Många var de gånger jag sa ”aldrig mer bordercollie”. Men hon lärde mig otroligt mycket och så här i efterhand är jag glad att jag fick just Kitty!

Rackarns Linnéa ”Pyret”

 

1997 kom pappisarna in i vårt liv – helt oplanerat. Vi hade fått för oss att min mamma behövde en hund. Hon var ofta ensam och hade problem med minnet (då visste vi inte att hon led av Alzheimer). Hon älskar hundar och har alltid drömt om en westie. Nu fanns det ingen westie till salu vid den här tidpunkten och efter en del letande kom jag fram till att en papillon skulle passa henne. Helena Savander ute på Adelsö hade en tikvalp till salu.

Det var den mest oönskade julklapp jag nånsin gett bort! (hon fick en video på valpen som skulle hämtas 10 januari) Jag vägrade tro henne och hämtade valpen ändå – tänkte att ja ja… bara hon får träffa den så kommer hon ångra sig. Tänk så fel jag hade.
Men, vilken TUR för mig! Självklart behöll vi lilla Pyret, i avvaktan på att mamma skulle vekna. Pyret blev, som ni förstår, kvar här på Seglinge. Hon charmade alla och hade snabbt tagit en stor plats i våra hjärtan. Hon fick följa med på träningar och ta några hinder på den lilla tid som blev över. Tränades med lill-fingret, kan man säga. Vad hände?

Seglinges Amulett ”Ettan”

Hon blev min överlägset bästa tävlingshund! Hon var makalös. Alla mina fördomar om papillon var bortblåsta. Alla vänner och bekanta omvärderade också sin inställning till denna fantastiska lilla hund. (utom mamma då).

Med Pyret har alla mina drömmar om agility infriats och jag har fått känna på hur det är att tillhöra de allra bästa här i landet. Hon var en sån otroligt duktig liten hund.

 När Pyret blev 3 år ställdes jag inför valet om hon skulle bli mamma eller inte. Det var nu eller aldrig eftersom en dvärghund helst inte ska paras för första gången vid högre ålder. Jag tänkte att, om jag tar en kull valpar nu, och säljer, så har jag möjligheten att para henne vid ett senare tillfälle ifall jag vill ha en papillon till.

Kelliegårdens Future Fame

Det blev bara EN valp och efter åtta veckor fanns det ju ingen möjlighet att sälja lilla Ettan! Bedårande lilla Ettan som blev något av husses hund. Ingen kan låta bli att älska Ettis-Bettisen! (ska vara vår granne då…)

Med blodad tand efter två valpkullar skulle Ettan föra Pyrets blod vidare. Tyvärr har hon inte blivit dräktig efter två försök så nu har jag gett upp de planerna.

När Kitty skadade ett korsband 2000 så dök tanken på en bordercollie till upp. Skulle jag behålla fåren ”behövde” jag en hund till. Med Kittys med- och motgångar vacklade jag många gånger ifråga om att satsa eller sluta med bordercollie och får… Men, det är ju kul med fåren och det vore kul med en bordercollie med mer med sig från början… Och det var uteslutet att ha kvar fåren utan hund. Alltså…

Cima Cohen hade en kull efter min favorittik Kellie. Men, där var bara en tik och den var redan tingad. Nåt annat ville jag inte ha, men plötsligt en dag ringde Cima och frågade om jag ville köpa tiken. Han som tingat henne ville ha en hane i stället. Jag behövde inte många minuter för att bestämma mig och dagen efter tog jag flyget till Skåne och hämtade Fame.

Seglinges Sia

Fame är Kittys raka motsats dvs. en ovanligt enkel och lättränad bordercollie. Hon är helt underbar och jag tycker hon är i det närmaste perfekt.

Fame hade en valpkull 2002 och där sålde jag, med en hel del självdisciplin, alla valparna.

Men, jag kan ju säga att om dom inte varit tingade när leveransdagen kom, så hade det garanterat stannat en valp här… Jag blir väldigt fäst vid mina hundar.

Hösten 2003 födde Fame 8 fina valpar där jag behöll en tik, Sia. Sia är lite ”mer” av allting och har utvecklats till en mycket bra tävlingshund, framförallt i vallningen.

Sommaren 2004 miste vi Pyret under tragiska omständigheter. Tanken på en ersättare var omöjlig. Men efter fem månader, när det gick emot jul hittade jag Busy via Agilitylistan. Något sa mig att nu är det dax. Härstamningen var mycket fin och hon var en underbar liten glädjespridare och såna behövs här i livet.

Whispering Valley Yakima ”Busy”

Busy bodde hos oss några härliga år. Jag valde att placera om Busy efter några år eftersom jag tyckte hon fick för lite uppmärksamhet här. Hon hamnade alltid i sista hand och jag tyckte hon var värd mer. Hon flyttade till Isabell Svensson och fick ett kärleksfullt och bra hem. Dessvärre  fick hon problem med ett knä och efter ett fall utför en trappa gick det knäet inte att reparera. Hon var en stor personlighet, älskad av alla.

2006  fick Sia en valpkull där jag förälskade mig i en av hanarna, Knut! Jag behöll honom och han är en en riktig kanonhund på alla sätt.

Spencer fick problem med sin mage under hösten 2007 och den 19 november fick han somna in. Han fick dryg 13 härliga år och jag är så tacksam för att han blev min och för allt vi upplevt tillsammans!

När jag fyllde 50 fick jag en valp av våra goa vänner Bosse och Åsa. Det tog tre år innan jag hämtade hem en liten sprallig Kelli. Kelli är efter en av mina favorittikar, Fames halvsyster Inez.

Kelli har utvecklats fint och jag hoppas att hon så småningom ska trygga återväxten här på gården.

Seemework Kelli

 

Eva (uppdaterat 111201)

Dammsugarhundar(klureri från -97)