Ja, du som orkat läsa hela höstens resor för mig och hundarna undrar nog… ”är hon galen” … ”hur orkar hon” ?? Det är inte utan att jag frågat mig själv detsamma. Men gör man roliga saker så orkar man, så är det bara! Kom alltså hem från SM i Boden, var hemma i tre dagar för att onsdag eftermiddag åka till Kungsör. Nu var det i alla fall någorlunda nära. Tävlingarna började med första start 7.00 på torsdag morgon så Lena och jag tog in på Kungsörs Camping i en liten stuga. Inte samma som förra året men nästan.
Första dagen var kvartsfinal och det gällde komma bland de 30 bästa av 54 starter. Det borde gå om inget oförutsett inträffar ellerhur? Banan såg trevlig ut och var väl avgränsad med staket. Ett stråk typ igenvuxet dike eller mur fanns långt bort tvärs över banan. Vi fick djuren utställda till vänster om det stråket och det föll sig naturligt skicka vänster.
Både Knut och Kelli gick helt ok men liksom de flesta andra fick vi inte in djuren i fållan. Den var ställd ganska nära uttaget och dels var djuren ovilliga gå in dels ställde draget till det. Dessutom gick de uttagna fåren på andra sidan vägen i en hage och ibland rörde de sig så att de syntes från tävlingsbanan. Detta orsakade ett kraftigt drag för vissa hundar. Arrangören ändrade till dag två och tre då djuren togs ut till en annan hage.
Tyvärr chockade Lovis oss med att skära framför Lenas fötter och därmed var hennes chanser borta. Så himla trist. Roligt ändå att Mira gick vidare. Man måste ha mer än en hund, så är det bara!
Andra dagen var det 30 starter och de 15 bästa gick till final. Nu var det lite längre bana och både delning, fålla, singel. Fållan var flyttad så långt bort från uttagsgrinden som möjligt. Det gjorde fållan betydligt mer överkomlig, dock inte plättlätt.
Knut startade först av mina och jag börjar bli rätt van att råka ut för konstiga saker. Han gick ut fint men utställarna tappade tillbaks flocken och jag fick omstart. Nytt försök och Knut är ju inte den som brukar skrämma djuren eller jaga. Det gjorde han inte nu heller men en tacka bestämde sig för att springa. Hon sprang som ett jehu före de andra. Hämtet gick hyfsat och första benet någorlunda. På krossen så skenade hon och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Hade försökt trycka till henne runt stolpen men det hjälpte ju inte. Fick försöka styra och sen tajma svängen men det var omöjligt pricka krossgrinden och flocken var helt ustpridd. Springtackan först och de andra försökte haka på. Fick in dem i delningsringen och hon var fortfarande yrslig den där tackan. Hade även en texeltacka som började tappa tålamodet. Fick till en delning och sen mot fållan. Där spretade flocken åt alla håll och jag började titta på klockan. Springtackan for runt och texeltackan tjurade emot. Sen rätt var det var så sprang tackan ifrån de övriga och IN i fållan. Jaha, tänkte jag, det var ju snällt av henne – men konstigt – nu borde det iaf bli lättare få in resten. Medan jag jobbade med övriga fyra tackor såg jag i ögonvrån hur tackan i fållan lade sig ner. Hade liksom inte tid att fundera över det utan jobbade på och fick till slut in resten av tackorna. Sen när jag skulle ta ut dem så reste hon sig inte. Jag gick in i fållan själv och då var hon helt lealös. Jag ropade på hjälp och domare Mosse kom, liksom Anja veterinär och nån mer, tävlingsledaren kanske. Jag minns inte. Jag var mest bara förvirrad. Vad händer nu liksom? Är jag diskad? Jag startade ju rätt tidigt och tävlade om en finalplats, även om det inte gått jättebra så kände jag mig inte helt borta. De fick ringa efter djurägaren som kom med fyrhjuling och kärra och fraktade bort tackan. Mosse sa åt mig att jag skulle få en ny flock till delningsringen och göra en singling. Jag fick en minut på mig. Det behövdes tre flockar för att Knutte och jag skulle gå runt banan. Det räckte inte till final. Och tackan hade piggnat till när hon kom hem till gården, puh. Även om det inte var vårt fel så känns det ju trist. Något stod ju inte rätt till med henne, det var ju helt säkert.
Kelli då. Jag minns faktiskt inte hennes runda men hon måste ha gått rätt bra för vi gick till final – tjohoooo!!!! ÄNTLIGEN! Vi klämde till med en 6.e plats i kvalet.
Lena och Mira lyckades också bra och tog sig till finalen!
Nu var det spännande se om våra småflickor skulle klara ett dubbelhämt, nu var det debut för båda. Kelli har strulat en del med look-back-kommandot under hösten och även om det lossnat lite på träning så har vi inte tränat några längre dubbelhämt på evigheter. Jag har fått ägna mig helt åt att få henne släppa flock 1. Så nu var det spännande. Hon hämtade första flocken fint och jag väntade en stund innan jag gav henne look-back-visslan. Jag fick övertala henne ett par gånger och tyvärr skar hon nog innan hon gav sig iväg. Men jag jublade inombords – hon gick iväg – vi skulle få köra hela banan! Sån härlig känsla. Jag är väldigt nöjd med hennes arbete på banan. Jag måste verkligen bli bättre på sortering men vi fick till det till slut och känslan att få stänga en finalfålla – ja den är obetalbar! Lilla Kelli hade fixat det och det räckte till en 6.e plats! Vi tog oss därmed in i landslaget till Nordiska Mästerskapet 2015. Hurra!!!
Mira är ett par år yngre än Kelli och fixade inte det där med att hämta en flock till. Det blev för svårt så Lena valde att bryta. Men så duktiga de har blivit för övrigt, jätteroligt att se!
Roligt var det också att titta på finalen och se Katia vinna med Loki och därmed slå sig själv som tvåa med Duke. Katias sorteringar var perfekta – så vill jag också kunna göra! Nu har jag en perfekt målbild och ska träna hela vintern!
Så det så 🙂
Nöjd och belåten åkte jag hem och laddade om inför Hassels final i Unghundscupen, dagen efter. Tyvär blev den banan alldeles för svår för oss. Det var rena korsdraget och fåren drog innan han var framme i upptaget. Efter en minst sagt svajig runda valde jag att bryta i delningen. Så här i efterhand inser jag att det var rätt korkat att bryta. Några poäng hade vi ju såklart kvar och här gällde det ju platser till Nordic Nursery. Men där och då hade jag inte en tanke på det. Och kanske lika bra det, nu kan vi ladda om i lugn och ro. Träna honom lite mer färdig till nästa år, jag tror mycket på den lille mannen!
