Gläds åt andra

En fantastisk tävlingshelg är avslutad!

Tobbe och Lisa America kom 2.a i Oslo Grand Prix. Tobbe valde att ta det lugnt från start och satt långt bak hela vägen. Spurtade kanonbra till slut och som sagt till en andraplacering – ett härligt formbesked och bra gjort i den stentuffa konkurrensen. Nu är det bara hålla tummarna för att hon blir inbjuden till Elitloppet! Å vad roligt det vore med fler bilder som den nedan!!!

Årets landslagsuttagning i agility är klar.
Tummarna har hållts hårt för Malin Elfström med Seglingeättlingarna Swift, Prim och Nick. Och när alla resultat är sammanräknade ser listan ut så här:
1. Jenny Damm – Ina
2. Malin Elfström – Nick
3. Isabelle Emanuelsson – Noa
4. Stina Mattsson – Vincent
5. Jenny Damm – Ogin
6. Malin Elfström – Swift
7. Mette Björne – Tux

Nu är det bara att vänta på bekräftelse av uttagningen – mycket spännande! Det har sagts att fjolårets Världsmästarlag (Ina, Swift, Cadi) ska få representera Sverige igen om de visar normal form. Det gick inte så bra för Cadi men Ina o Swift kan man nog säga har bra form 🙂
Normalt så brukar de fyra första få åka och att det sen finns tre reserver. I år kan det alltså bli lite ommöbleringar eftersom vi har en världsmästartitel att försvara. Skojskojskoj!!!

Alla andra utom jag…
Ungefär så har det känts den här helgen. Alla andra kör bra utom jag. Helgen har nog bjudit på nån slags bottenrekord eller vad sägs om nio disk och ett lopp med 10 fel? Jag tänker inte gå in på nån djupgående analys för vi har gjort ungefär alla fel som går att göra. Kelli har rivit en massa och dessutom fått massa slalomfel. Knut har sprungit med gröt i huvudet ungefär, burdus vallning skulle det väl ha stått som kommentar om det varit vallning. Ibland har jag suttit och önskat mig en hund som springer fot men det går över rätt snabbt. Båda har en underbar fart och det är ju det som är tjusningen och utmaningen med agility. När det stämmer är det värt alla diskningar.

Till det allra sista loppet idag ändrade jag taktik med Knut. Jag lät bli att vara så där himla glad och gullig före. I stället fick han gå strikt ”här” dvs vid sidan och så fort han försökte börja stolla så sa jag åt honom. Det fanns inga framhoppningshinder vilket hade behövts för att förklara att man måste över, inte igenom. Till sista loppet kom jag på den lysande idén att hålla upp benet mot ett träd och så fick han hoppa över. Då kände jag ju direkt om han var på och kunde fela honom. Oj vad han köpte det! Kändes skitbra att kunna fela och direkt berömma när han gjorde rätt.
Sen gick han loppet klockrent får jag nog säga. Inga rivningar, mycket bra kontaktfält, bra slalom. Det enda som var dumt var att jag inte hann styra på ett ställe på slutet så han försvann över starthindret i stället för att svänga. Men det var i alla fall inte hans fel.

Det som fällde oss var en svårighet byggd på att hinna med att styra efter en långraksträcka diagonalt över hela banan. Det var slalom på kortsidan och sen två långa, raka tunnlar och ett bakombyte (med starthindret framför nästan) hopp-hopp. Lååångt bort blev det och jag hade inte en chans att få honom läsa bakombytet. Visst – om jag lämnat honom i slalom och fått halva tunneln i försprång men riktigt där är vi inte än. Eller förstås, om jag haft extrema sprinterben (jag är inte extremt långsam). Eller om jag haft muntliga höger/vänster… Hur som helst är jag jättenöjd med Knutson. Nu gäller det komma ihåg att vara lite mer seriös innan start nästa gång…

För Kelli blev spetsiga framförbyten för svårt med rivningar som följd. Sen hade hon lite svårt hitta hinder i de extremt snabba klass 2-banorna.