På ängen bredvid Knivsta BK arrangerar Stockholm Uppsala Läns Vallhundsklubb tävlingar den här helgen. Perfekt ställe att vara på, SULVK hyr in sig på brukshundklubben och får tillgång till kök, toa och parkering. Verkligen kanonpraktiskt.
Ängen och fåren har funkat kanonbra och jag hoppas verkligen att det kan bli fler tillfällen! Är ju perfekt med tävling så nära hemifrån och dessutom på min hemmaklubb i agilitysammanhang.
Hur har det gått? Ja inte som förväntat kan jag säga. När vi har jobbat med invallning av fåren så har de varit väldigt rörliga för att inte säga springiga. Störtat till drag och lite allmänt känsliga. Jag trodde tävlingen skulle bli svår på grund av det, att fåren skulle ta chanser och sticka, att närarbetet skulle bli knivigt. Åtminstone delning och en eventuell fålla.
Så blev det inte alls. Verkligen inte alls. Fåren har skött sig exemplariskt, rentav varit lite tröga. Hundarna har behövt trycka på och fick man lite rull så gick de hur fint som helst. Delningen och tratten blev plättlätt. Men…
Tävlingen blev apsvår ändå. Flera omständigheter gjorde att i stort sett alla hundar hörde dåligt (för att inte säga inte alls…) så fort de var bortanför eller i höjd med grindarna så blev de totalt döva.De flesta tappade framdrivningslinjen helt, crossen blev skitsvår och svängen efter crossgrinden riktigt svår. Vi såg ingen riktig kanonrunda men många tappra och bra kämparundor.
Varför hörde de inte? Jo, dels har vallen vuxit nåt enormt sista veckorna så gräset var knähögt. Det frasade högt när får och hund rörde sig och det blev tungsprunget. Dessutom blåste det en ganska kraftig motvind och vid upptaget hördes ett starkt brus från E4 (något som inte hördes i andra änden, där publiken satt). Tufft att vara hund alltså. Det förvånade mig att inte hundarna styrde upp hämtet bättre själva. De flesta hundarna gled med så att det blev stora bananböjar med missad grind. Jag skulle velat att de styrde upp mot mig av sig själva. Mina hundar brukar vara rätt bra på det men inte idag.
Både Knut och Sia var okontaktbara under hämtet. Framför allt Knut, som dessutom gjorde en väldigt snäv och ful utgång, racade hela framdrivningen och tog inte styrning förrän han var nära mig. När hunden börjar raca så brukar det där med lyhördhet vara långt borta, han som normalt är så himla lyhörd…! Med Sia hade jag bättre kontakt, ett muntligt vrålat stopp fungerade. Jag gillar inte att skrika men jag tyckte inte att jag hade nåt val, på nåt sätt måste jag ju få kontakt…
Mycket att skylla på alltså.
Nu var det ju lika för alla och därmed lyckades vi ändå få bra placeringar, Sia 3.a och Knut 8.a, så placeringsmässigt är jag såklart nöjd. Men… Ååå vad jag skulle vilja ha en vissla som hördes bättre! Vann gjorde Björn och Borris före Hanna med unga Aya. Imponerande att gå så bra med en så ung hund under såna förhållanden!
Kelli? Jag gjorde misstaget skicka höger och hon hamnade på hanteringsfållan och så var den tävlingen borta. Konstigt nog så hörde hon min inkallning ända där borta… är inte det skumt?
Ny dag i morgon och nya chanser!
På vår sista tävling med jättetröga ovallade lamm, lade jag märke till att Sin som är så lyhörs normalt, inte tog ett enda kommando på framdrivningen o inte reagerade fast jag skrek SIN o HEEJJJ, samma sak på fråndrivningen på crossen som var tung.
Funderade att när det är så tunga får/lamm som man måste driva ett o ett (inte som flock), så behöver hon alla krafter hon har till detta, klarar då inte av att ta kommandon… Vad tror du Eva, ärjag är helt ute o cyklar..?
Det låter som en trolig analys, Anja. Hunden kanske går ”in i uppgiften” så att den inte kan ta in våra kommandon. Är nog lite typiskt oerfarna hundar att det blir så.
Det kan också vara andra orsaker, som hos oss, att hörbarheten helt enkelt var väldigt låg. Idag blåste det ingen motvind och då hörde hundarna perfekt, och då fick de mer tryck och allting bara flöt på mycket mycket bättre.