Det där med att dom inte hör…

– Den är olydig!

Hur många gånger har man inte tänkt eller fått höra, att hunden är olydig där ute på fältet?

Eftersom fenomenet att hunden av nån anledning inte tar mina kommandon dyker upp med ojämna mellanrum så har jag funderat mycket på det. Speciellt de senaste åren när vi tävlat på riktigt stora banor. Idag blev det aktualiserat igen när Lena och jag tränade.

Tänkte jag kunde dela med mig lite av mina funderingar. Kanske har du nån fundering att bolla tillbaka?

Ibland är det inte ens särskilt långa avstånd när ohörsamheten inträder – som på Eknäs till exempel. Där verkar det vara en ljudsvacka mitt ute på fältet där många hundar blir olydiga. Just det, många = inte alla (men mina). Det är alltid några som hör. Eller lyder, välj själv. Och jag blir grön av avund…

Själv har jag försökt sluta tänka och agera som att hundarna är olydiga. Jag är övertygad att hundarna inte jävlas med mig för skojs skull. Allihop är superlydiga till vardags och under de flesta omständigheter i fårhagen så tar de varenda kommando. Men så ibland händer det, oftast på långa avstånd… så är hörseln liksom försvunnen. Många gånger har jag blivit arg men har det hjälpt? Svårt att säga men jag tvivlar.

Jag tror det var efter SM i Skåne, hos Lottie, som problemet blev stort för mig. Första dagen hade Knut gått kanonbra. Andra dagen blåste det kraftig motvind och han hörde mig inte. Han tog fåren spikrakt till mig i framdrivningen (den skulle varit sned). Jag visslade vänster (eller var det höger?) i typ 500 meter. Med noll respons. I fråndrivningen bara fortsatte han gå förbi grindarna säkert 100 meter till, innan han hörde mina hysteriska visslingar och rop om att stanna och svänga.

På landslagsuttagning samma höst hos Ann och Micke så hade Håkan Wilson med sig en decibelmätare (vi var fler som hade hörselproblem..) och han mätte olika visslor. Ingen vissla kunde överträffa dem som visslade med fingrarna (tex gör Anja Holgersson det). Fingrarna är outstanding! Jag kan verkligen inte vissla med fingrarna men hade jag bara haft den minsta talang så skulle jag absolut ha tränat upp den. Det var då jag köpte min mässingvissla från ISDS. Maxi Blaster eller vad den nu heter. Den hörs lite bättre (men smakar skit) men det som jag tror är viktigare än själva visselpipan är:

Hunden måste träna på att höra. På att sortera ljud. Det kan vara prasslande stubbåker eller torrt högt gräs, motvind förstås, regn och rusk, trafikbrus, flygplan, helikopter (jo det har hänt) och inte att förglömma fåglar. På årets SM när jag var ute och gick banan så var det fåglar som kvittrade ovanför mitt huvud, och de lät precis som visslingar… Det finns att skylla på alltså…. Eller att träna på. Man kan ju välja hur man vill se på det, ellerhur!
Sen har det stor betydelse hur mycket stress hunden kopplar på. Ju mer avslappnad den är ju bättre kan den koncentrera sig på att höra. Här spelar såklart även djuren in. Säkert mina nerver, förväntan och sinnesstämning också. Jag kan också tänka mig att om jag låter helt hysterisk på visslan eller rösten så bygger det stress och panik i hunden.
Kanske hunden också tycker det är lite obehagligt att vara så långt bort ”själv” och att avståndet i sig skapar stress?

Jag brukar numera försöka ”viska” med visslan när jag tränar, så att hundarna får anstränga sig ordentligt för att höra. Håller för med vantarna eller tröjärmen ibland och jag tycker de blivit en smula duktigare.

Sen tror jag det är en del teknik och taktik också med visslandet. Speciellt på långa håll. På 500 meter är det ganska lång fördröjning av ljudet. Här spelar vinden stor roll också. Jag har i år provat att ha långsamma, starka tydliga signaler till Sia och det har nog blivit bättre. Med henne kan man ju dessutom befara (skylla på?) att åldern börjar sätta ner hörseln.

Oj vad detta är svårt men samtidigt utmanande och intressant!

Något jag efterlyser är en starkare vissla. Nog sjutton borde det gå att tillverka något bättre än de vi har? Något som förstärker mer?….

Funderar vidare…. natti natti 🙂

12 svar på ”Det där med att dom inte hör…”

  1. Hade det inte varit bra med teknik typ den döva använder? du har sändaren hunden har mottagaren! 😀

    Smart att träna med svaga visslor.

    1. Hihi Anna, det är många gånger jag önskat mig den varianten. Det är otroligt frustrerande att inte få kontakt.

  2. Eva, jag håller med dig om att olydnad är ett dåligt sätt att beskriva fenomenet – det leder tankarna i fel riktning om man vill åtgärda problemet. Däremot tror jag sällan att det handlar om att signaler och kommandon är ohörbara rent fysiskt. Det är en mental grej, och det är bara att konstatera att i takt med att man får mer och mer förtroende av hunden som verksamhetsledare så har den också lättare att ”höra” vad föraren vill I ALLA LÄGEN. Så länge det är något annat som stör hunden – precis som du säger markunderlag som prasslig stubbåker, starkt drag eller egensinninga djur – så ”väljer hunden bort” kommandona för att tillfredsställa sitt kontrollbehov på ett sätt som ger den snabbare belöning. FÖr en hund som nått stadiet total eftergivenhet så är det nästan alltid samarbetet med föraren som ger bäst belöning. Som du kanske minns var jag efter tävlingarna på Öland tidigt i våras väldigt besviken på mina hundar och bröt bägge två för att de inte lyssnade ett skvatt. Visst blåste det och fältet var svårt, men nog hörde de – eller hade kunnat höra om jag hade varit mera värd för dem när de var ensamma uppe vid upptaget med de egensinniga tackor som det var. Jag förlät dem efter några dagar när jag insett att besvikelse bara var en rätt egotrippad känsla hos mig – så tidigt på tävlingssäsongen och med den lilla tävlingserfarenhet de hade så hade två unga hanar fulla av dådkraft mycket mer förtroende för sin egen förmåga än för min, och då sorterades mina ”dåliga” kommandon ut bland all annan information som situationen ställde dem inför.

    1. Ja det där det där med ”väljer hunden bort” ”olydig” ”hör inte” osv. Vad är det egentligen som händer?
      Jag har så svårt tro att hundar som normalt är väldigt lydiga plötsligt väljer att inte vara det. Ena gången tar de varje kommando hela banan för att nästa bara försvinna in i en oåtkomlig bubbla. Jag vet att visslorna egentligen oftast hörs men vad händer i hunden.
      Vad är den pedagogiska lösningen?
      Det är för mig en svår nöt att knäcka 🙂

  3. Hej!
    Im no expert på vallning men har min beskärda del av en hund (mini)som sällan lyssnar på tävling men alltid på träning. För min del har det dels handlat om stress men även som Lena varit inne på, vi har inte klart det där med vem som verksamhetsleder;-)och hon har fel energi i kroppen och fel förväntan.

    Min pedagogiska lösning har varit:
    -förberedelser innan tävling (rätt förväntan och uppladdning)
    -ha henne i rätt energi och med rätt inställning innan
    -driva igenom varje kommando på tävling
    -träningstävla kommandon på långa avstånd och när dom minst förväntar det

    Sen har vallningen en stor skillnad med sig jämfört med lydnad som i mitt exempel ovan handlar om, instinkterna och den tror jag är en del av bubblan som är dels slumpmässig och tar tid.

    Sen funderar jag, tävlingstränar man i vallningen på samma sätt som i andra sporter?

    1. Jag brukar försöka åka runt lite innan jag tävlar men att kalla det tävlingsträning kanske är överdrivet. Hur som helst så inträffar hörbarhetsproblemet även hemma så det är inte svårt att framkalla träningstillfällen. Problemet är väl att placera får och hund just på det stället, långt bort där man behöver ha dem för att träna… Plus att det är svårkontrollerat när hunden inte hör.
      Men bara att analysera och hitta nya vägar är ju utvecklande och kanske behövs en spark i röven att verkligen ta tag i i problemet också…

  4. Inte en vallningsgrej men likaväl en lyssningsgrej. Jag råkar ibland ut för att Emmi bara göra vad som helst när jag säger något. Eller rättare sagt. Hon ger sig inte tid att lyssna till VAD jag säger utan reagerar på att jag säger något överhuvudtaget. Då gör hon det som hon tror att jag kommer att säga och det är ju långt ifrån rätt alla gånger.

    Tror att det hänger ihop med hög förväntan och att hon tycker att det är kul och att hon är på. Men lite frustrerande för mig. Vore ju väldigt bra om hon väntade en hundradel så att hon visste vilket ord det var som kom ur min mun.

    Kanske är det här ett typiskt bc problem. De är ju reptilsnabba både i huvudet och i benen.

    1. Så där gör ffa Kelli ibland, försöker förutse vad jag ska säga och bara gör det hon tror ska komma. Ganska irriterande.
      Ofta löser jag det genom att ge henne ett ligg- eller bromskommando först. Det blir en öronöppnare och hon gör rätt, men visst vill man att de gör rätt direkt… Jag har upptäckt att hon är superduktig på att ta många kommandon i rad, hon reagerar blixtsnabbt så kanske det är en väg att gå. Träna på att kommendera många ord i följd… för att få dem hörsamma alltså. Obs att jag inte menar att man ska göra det hela tiden 😮
      Fast det är egentligen inte det hörbarhetsproblemet jag menar. Det som är allra mest frustrerande är när de inte reagerar alls på kommandon.

  5. Idag fick Mira hämta ( typ 350m) hemma i motvind åt båda håll och det blåste bra idag! Trixade och styrde med vanliga pipan, tror du hon hörde?? Jajamänsan , jag tror att stress är det som stänger öronen .Men som sagt, vad gör vi? Tävlingstränar borta MYCKET med motvind, högt gräs , låga visslor osv Puh…..

  6. Hej Eva!
    Jag var ju också på Eknäs i somras och upplevde precis samma sak, det var som Fame hade hörselproppar djupt intryckta i öronen. Det var första tävlingen för året och bara fyra veckor sen hennes valpar levererades (=inte riktigt i toppform), men nog tyckte jag hon borde hört bättre på den inte alltför stora banan. Dock var hon inte ensam, de flesta av de unga, orutinerade hundarna ”lyssnade dåligt”. Det blev lite bättre på söndagen, vilket stärker teorin om att när hundarna har jobbigt, med djuren eller förhållandena på banan, så orkar de inte ta in allt. Efter en dags tävlande var kanske hundarna lite tryggare. Mina muntliga kommandon accepterades lite bättre, men då blir man lätt så skrikig, när det inte går som man vill.
    När jag kom hem från Eknäs ringde jag ISDS och beställde en Maxi Blaster för omgående leverans och nog är det bättre tryck i den, än min gamla Wilsonpipa…

    Hälsningar från Dan på Gårdsbacken

  7. En bekant har utvecklat en vissla som han säger har bra hörbarhet. Jag ska få prova den nästa helg. Spännande. Jag hör av mig om den håller vad den lovar 🙂

Kommentarer är stängda.