Sverigecupen – äntligen och korsdrag i Unghundscupen

Ja, du som orkat läsa hela höstens resor för mig och hundarna undrar nog…  ”är hon galen” … ”hur orkar hon” ?? Det är inte utan att jag frågat mig själv detsamma. Men gör man roliga saker så orkar man, så är det bara! Kom alltså hem från SM i Boden, var hemma i tre dagar för att onsdag eftermiddag åka till Kungsör. Nu var det i alla fall någorlunda nära. Tävlingarna började med första start 7.00 på torsdag morgon så Lena och jag tog in på Kungsörs Camping i en liten stuga. Inte samma som förra året men nästan.

Första dagen var kvartsfinal och det gällde komma bland de 30 bästa av 54 starter. Det borde gå om inget oförutsett inträffar ellerhur? Banan såg trevlig ut och var väl avgränsad med staket. Ett stråk typ igenvuxet dike eller mur fanns långt bort tvärs över banan. Vi fick djuren utställda till vänster om det stråket och det föll sig naturligt skicka vänster.

Både Knut och Kelli gick helt ok men liksom de flesta andra fick vi inte in djuren i fållan. Den var ställd ganska nära uttaget och dels var djuren ovilliga gå in dels ställde draget till det. Dessutom gick de uttagna fåren på andra sidan vägen i en hage och ibland rörde de sig så att de syntes från tävlingsbanan. Detta orsakade ett kraftigt drag för vissa hundar. Arrangören ändrade till dag två och tre då djuren togs ut till en annan hage.

Tyvärr chockade Lovis oss med att skära framför Lenas fötter och därmed var hennes chanser borta. Så himla trist. Roligt ändå att Mira gick vidare. Man måste ha mer än en hund, så är det bara!

Andra dagen var det 30 starter och de 15 bästa gick till final. Nu var det lite längre bana och både delning, fålla, singel. Fållan var flyttad så långt bort från uttagsgrinden som möjligt. Det gjorde fållan betydligt mer överkomlig, dock inte plättlätt.

Knut startade först av mina och jag börjar bli rätt van att råka ut för konstiga saker. Han gick ut fint men utställarna tappade tillbaks flocken och jag fick omstart. Nytt försök och Knut är ju inte den som brukar skrämma djuren eller jaga. Det gjorde han inte nu heller men en tacka bestämde sig för att springa. Hon sprang som ett jehu före de andra. Hämtet gick hyfsat och första benet någorlunda. På krossen så skenade hon och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Hade försökt trycka till henne runt stolpen men det hjälpte ju inte. Fick försöka styra och sen tajma svängen men det var omöjligt pricka krossgrinden och flocken var helt ustpridd. Springtackan först och de andra försökte haka på. Fick in dem i delningsringen och hon var fortfarande yrslig den där tackan. Hade även en texeltacka som började tappa tålamodet. Fick till en delning och sen mot fållan. Där spretade flocken åt alla håll och jag började titta på klockan. Springtackan for runt och texeltackan tjurade emot. Sen rätt var det var så sprang tackan ifrån de övriga och IN  i fållan. Jaha, tänkte jag, det var ju snällt av henne – men konstigt – nu borde det iaf bli lättare få in resten. Medan jag jobbade med övriga fyra tackor såg jag i ögonvrån hur tackan i fållan lade sig ner. Hade liksom inte tid att fundera över det utan jobbade på och fick till slut in resten av tackorna. Sen när jag skulle ta ut dem så reste hon sig inte. Jag gick in i fållan själv och då var hon helt lealös. Jag ropade på hjälp och domare Mosse kom, liksom Anja veterinär och nån mer, tävlingsledaren kanske. Jag minns inte. Jag var mest bara förvirrad. Vad händer nu liksom? Är jag diskad? Jag startade ju rätt tidigt och tävlade om en finalplats, även om det inte gått jättebra så kände jag mig inte helt borta. De fick ringa efter djurägaren som kom med fyrhjuling och kärra och fraktade bort tackan. Mosse sa åt mig att jag skulle få en ny flock till delningsringen och göra en singling. Jag fick en minut på mig. Det behövdes tre flockar för att Knutte och jag skulle gå runt banan. Det räckte inte till final. Och tackan hade piggnat till när hon kom hem till gården, puh. Även om det inte var vårt fel så känns det ju trist. Något stod ju inte rätt till med henne, det var ju helt säkert.

Kelli då. Jag minns faktiskt inte hennes runda men hon måste ha gått rätt bra för vi gick till final – tjohoooo!!!! ÄNTLIGEN! Vi klämde till med en 6.e plats i kvalet.

Lena och Mira lyckades också bra och tog sig till finalen!

Nu var det spännande se om våra småflickor skulle klara ett dubbelhämt, nu var det debut för båda. Kelli har strulat en del med look-back-kommandot under hösten och även om det lossnat lite på träning så har vi inte tränat några längre dubbelhämt på evigheter. Jag har fått ägna mig helt åt att få henne släppa flock 1. Så nu var det spännande. Hon hämtade första flocken fint och jag väntade en stund innan jag gav henne look-back-visslan. Jag fick övertala henne ett par gånger och tyvärr skar hon nog innan hon gav sig iväg. Men jag jublade inombords – hon gick iväg – vi skulle få köra hela banan! Sån härlig känsla. Jag är väldigt nöjd med hennes arbete på banan. Jag måste verkligen bli bättre  på sortering men vi fick till det till slut och känslan att få stänga en finalfålla – ja den är obetalbar! Lilla Kelli hade fixat det och det räckte till en 6.e plats! Vi tog oss därmed in i landslaget till Nordiska Mästerskapet 2015. Hurra!!!

Mira är ett par år yngre än Kelli och fixade inte det där med att hämta en flock till. Det blev för svårt så Lena valde att bryta. Men så duktiga de har blivit för övrigt, jätteroligt att se!

Roligt var det också att titta på finalen och se Katia vinna med Loki och därmed slå sig själv som tvåa med Duke. Katias sorteringar var perfekta – så vill jag också kunna göra! Nu har jag en perfekt målbild och ska träna hela vintern!
Så det så 🙂

Nöjd och belåten åkte jag hem och laddade om inför Hassels final i Unghundscupen, dagen efter. Tyvär blev den banan alldeles för svår för oss. Det var rena korsdraget och fåren drog innan han var framme i upptaget. Efter en minst sagt svajig runda valde jag att bryta i delningen. Så här i efterhand inser jag att det var rätt korkat att bryta. Några poäng hade vi ju såklart kvar och här gällde det ju platser till Nordic Nursery. Men där och då hade jag inte en tanke på det. Och kanske lika bra det, nu kan vi ladda om i lugn och ro. Träna honom lite mer färdig till nästa år, jag tror mycket på den lille mannen!

 

 

SM i Boden och vinst i IK2 Vinnersjö

600 mil och tre veckor senare (läs om Skottlandsredan här) kändes talesättet Borta Bra men Hemma Bäst som mitt i prick. Det var otroligt skönt att komma hem. Vi kom fram till Mariannes hus i Ystad och övernattade där. Sen var det bara 70 mil kvar, ja det blev några till eftersom jag hämtade upp Knut i Storvreta också. Känslan att sova i sin egen säng är obetalbar ibland. Men faktum är att trots många olika boenden har just sängarna varit ovanligt bra.

Det blev en dag hemma med tvätt och djupdykning i posthögen. Hur mycket blir det på tre veckor!? Lördag och söndag var det dags för tävling igen, nu i Vinnersjö. Jag vet, det är hur galet som helst att ge sig iväg direkt efter en sådan långresa. Men Knut hade varit hemma och hundarna hade många resdagar i bilen bakom sig. Och veckan efter skulle vi tävla SM… (i Boden!). Här fanns en tävling jag kunde pendla till hemifrån och dessutom ”damma av” hundarna inför SM.
Det gick kanonbra! Knut gick som den dröm han kan vara och vann första dan och kom fyra den andra. Supernöjd! Om inte…

knut_vinstVinnersjo
Knut efter vinnarrundan i Vinnersjö, strax innan jag upptäcker hans infallna högersida (syns inte på bilden).

Vet inte om jag berättat detta i bloggen, men i somras när jag levererade bagglamm så blev Knut påkörd. Det var precis så dramatiskt som det låter. Duns och en ylande hund som springer hemåt med svansen mellan benen. Han ruskade snett på huvudet och jag förstod att det var där smällen tog. Herregud, hur illa var det? Först gnydde han men snart var han precis som vanligt, inte ens öm. Efter några timmar blev ögonvitan alldeles röd, sådär som det kan bli på människor också när man fått en smäll mot pannan. Eftersom han mådde hur bra som helst så betraktade jag det hela som han hade fått en rejäl blåtira. Inget veterinärbesök alltså. Men beredskapen var hög från min sida, minsta tendens så hade jag såklart åkt in.  Sen klingade historien av och jag hade så smått nästan glömt bort det.

Tills vinnarrundan i Vinnersjö. När vi kommer av banan och han har doppat sig i vattenbaljan får jag se att han är helt insjunken ovanför ögat. Det ser helt absurt ut. Tankarna snurrar. Pusselbitarna faller på plats och jag inser att detta är nån slags svit från incidenten med bilen. Ska han dö nu? Jag bara väntade på kramper och att det skulle bli fler förändringar. Men inget mer hände och han förstod inte alls mina omsorger. Jag visade honom för några andra och alla bara häpnade. Vad hade hänt? Efter att några mer kunniga uttalat sig konstaterade vi att det går en muskel från ögongloben upp emot örat och att den muskeln har kollapsat, förmodligen lossnat i ena änden. Man gör inget åt det om inga fler symptom uppkommer. Anja H (veterinär och medtävlande i landslaget) bekräftade senare den teorin men hade gärna sett en röntgenbild. Inte för att det behövdes utan för att hon tyckte det var intressant. Nu, över en månad senare så ser det fortfarande likadant ut och han är helt symptomfri. Puh!

Tillbaks till tävlingen i Vinnersjö så gjorde även Kelli  topprundor men vi lyckades inte med ränna/fålla nån av dagarna, räckte ändå till 7.e plats båda dagarna. Nöjd med SM-uppladdningen alltså. Sia fick stå över och Hassel kom med som reserv dag två. För honom blev det för dragigt och svårt så jag bröt vid delningen. Nöjd med hans insats ändå, bra erfarenhet och han växer hela tiden.

Efter Vinnersjö blev det hela TRE dagar hemma innan det var dags ta bilen 100 mil norrut – till SM i Boden. Samåkte med Lena och Hanna och vi hade en väldigt trevlig resa.bilresa_sm2014

På vägen upp stannade vi och hälsade på Paula och Dan på Gårdsbacken utanför Örnsköldsvik. Vilket fantastiskt ställe de har och vilken gästfrihet! Vi blev överväldigade och bortskämda med supergod mat och toppenbra träning. Tusen tack igen – ni är fantastiska!
gardsbacken_2014
På den övre bilden ser ni Lena på Danne och Paulas träningsfält ner mot sjön. Nedanför är det bild från vår kvällspromenad. Så otroligt vackert. Nästan så man skulle kunna tänka sig bo i Norrland. Men bara nästan 🙂
Vi kom fram till Boden på fredag eftermiddag och gick direkt ut och kollade på tävlingsfältet. Utan överdrift kan jag nog säga att det inte var någon direkt idyll. Tävlingen gick på ett gammalt nedlagt flygfält kantat av industribyggnader och i framkanten Boden Arena. På andra sidan vägen låg Bodentravet. Arenan var fin men själva flygfältet var för att vara snäll ”sådär”. Nu gällde det ta fram det positiva tänket och det var ändå inte så svårt. Det var platt, inte så stort och sikten var bra. Det borde bli bra hörbarhet eftersom industrierna har stängt på helgen. Lite trafikljud hördes men inte så att det skulle bli något problem. Grundfältet var en stor gräsyta och för att få ihop en bana krävdes att hundarna passerade nån väg och i finalen en landningsbana. Lite annorlunda men inget som kändes för svårt. Parkering, servering och själva arrangemanget var tipp topp, genomtänkt och trevligt. Det här skulle bli bra!

Det gick lite snack innan att tackorna varit svåra att flytta på träningen men det ruskade vi bara av oss, det var vi vana vid… (hm)
sm_2014
Överst syns SM-fältet och nedan vårt boende på campingen. Jättefin stuga men själva campingen kändes lite konstig. Inhägnad med högt Gunnebostängsel ned mot strandpromenaden och ja bara konstig. Kan inte riktigt sätta tummen på varför.

För Lena och Hanna gick det kanonbra och båda gick till final. För egen del gick det åt pipsvängen. Knut gick redan i framdrivningen in i konflikt med en tacka och när vi efter en hel evighet kom till delningsringen var det bara typ 2 minuter kvar. Jag hade klocka och full koll. Det var bråttom. Väldigt bråttom för att inte säga omöjligt att hinna. Jag såg att det kom två omärkta på kanten och kastade mig fram i luckan direkt de kom in i ringen. Knut kom in och höll dem, domarna okejade snabbt. Skickade runt honom och sprang som en idiot till fållan, upp med grinden och pang in direkt (varför går det inte alltid så fort!?). Runt med hunden och in och jaga ut fåren (de ville stå kvar). Precis när de kommer in i delningsringen för singling så är tiden ute. Jag klappade om Knut och gick av banan, var ändå rätt nöjd. Visste att det inte skulle räcka till final, det hade kostat för mycket att backa runt den där tackan. Men avslutet var grymt.
eva_falla_sm2014 eva_knut_sm2014
Två bilder från avslutningen med Knut. Foto: Håkan Hägglund

Så var det Kellis tur. Hon hade inga större problem med djuren ute på banan även om hon kändes lite off. Kanske sliten efter alla resor? Jag tror jag styrde som en kratta också. Sen när vi skulle dela så bestämde sig en tacka för att gå hem. Hon ville bara inte vara med. Lyckades dela men när vi skulle till fållan så bara vägrade hon. Kelli jobbade verkligen som en hjälte med tackan och hon fick mycket beröm från publiken efteråt. Men där tog tiden slut, det kändes som en helt omöjlig uppgift och jag var rätt besviken. Hade jag vetat hur det skulle se ut i finalen så hade jag haft större förståelse för att vi fick det jobbigt.  Men ingen av mina till final alltså.
kelli_sm2014
Den här bilden där Kelli försöker övertala tackan säger liksom det mesta om SM 2014. Foto: Lena Brundin.

Finalen blev minst sagt dramatisk. Det var inte många som klarade sorteringen eftersom draget mellan de som var kvar och de bortsorterade blev för svårt. Tackorna sprang helt enkelt över hundarna. Flera blev stångade och flera hundar tvingades bita ifrån sig. Några blev diskade andra inte. Jag säger inte att det var feldömt på något sätt, blir hundarna attackerade måste de få försvara sig. Mina reskompisar Lena och Lovis var en av dem som fick tiden ute i sorteringen och slutade 11.a. Det var så nära flera gånger att de hade fått till sorteringen men det var framförallt en tacka som bara inte ville lämna sina kompisar. Jättebra SM ändå för dem! Hanna hade gjort en jättefin runda men fick en sån där ”jag-springer-över-dig” tacka och till slut brast tålamodet för Aya och disken var ett faktum. Så himla surt men bara att acceptera. De gjorde ändå en topprestation!

Vi valde att åka hem innan prisutdelningen, det var långt hem och inga priser fanns att hämta. På telefon fick vi rapporterat att Heidi hade vunnit på sitt fina banarbete, de klarade inte heller sorteringen. Tvåa kom Karin som hade gjort alla moment men trasslade lite i dubbelhämtet. Trea Gunnel med unge Cap, den rundan missade jag tyvärr.
Jag valde att vara hemma i stugan på morgonen så jag missade de första ekipagen. Jag behövde en sovmorgon speciellt som vi hade en lång hemresa framför oss efter tävlingarna.

Jag körde de första milen och sen tog Lena över och körde non-stop ända hem. Hon är tuff den där Lena 😉 Jag var hemma strax efter midnatt tror jag.

Nu var det skönt få sova några timmar för på måndag morgon skulle fårklipparen komma…

Nu har jag bara en stortävling kvar att rapportera…. kommer snart (om nu någon orkar läsa). Kan lova lite dramatik även där 😉

 

Kate & Vera

Ja det är inte klokt vad proppen gick ur flaskan och helt plötsligt trillar det in kanonfina vallningsresultat varje helg! KUL!!!

Idag var det Ninnie Lindvall och Seglinges Kate som tog en fin 3-plats på IK1 i Huddinge på 89 p. I samma tävling kom Petra Strand och Seglinges Vera på 9-plats på 70 p, dvs 2-pris. Även idag blev det slut på poängen i delningen för Vera.
Jag vet att Petra är irriterad på att det strular i delningen men delning ÄR svårt. Och som jag förstod var fåren inte plättlätta direkt, snarare svåra. Det är bara träna på så kommer det lossna, var så säker Petra! Nu i vinter är det perfekt att träna delningar! Det behövs inga stora utrymmen, en plogad 25-a! Ett ridhus! Ja det går till och med träna delningar inne i fårhuset!
Med fullt på delning fålla så har ni ju för tusan en 90-runda!!!

Grattis tjejer! Det är SÅÅÅÅ roligt att ni är på banan igen!

Becca godkänd och klubbmästare liksom Sia…

Jag har varit lite slö på att uppdatera här på hemsidan men jag ska försöka bättra mig framöver. Gillar ju ha allting samlat här.

Förra helgen hade SULVK KM och VP hos Birgitta Ulväng i Örsundsbro. Vi hade rekordmånga starter med 45 anmälda över dagen. Liten oro att vi skulle hinna klart innan mörkrets inbrott. Det gick utmärkt!

becca_godkand
Många godkända på SULVKs VP i Örsundsbro Foto: Anna Lundberg

I Balderstaven startade jag med Knut, Kelli och Sia. Hassel skulle egentligen ha gått i stället för Sia men han har haft ont i en tass och fick därför stå över. Vad händer tror ni? Jo ”reserven” Sia går in som sista hund och vinner KM. Hon gick jättebra och är i precis lika bra form som i somras. Kanske var det hennes sista tävling, hon blir 11 i november. Jätteroligt att få avsluta karriären med en vinst i så fall!
Inte nog med det, Knut kom 2.a, slagen med en ynka poäng av mamsen. Kelli fick en lite springigare flock så där räckte poängen inte så långt.
sia_knut_km2014
Prisutdelning och vi ser även Karin Olsson med Hazel som kom 3.a. Foto: Jasna Bohlin
Och så var det Becca. Den lilla loppan 🙂 Jag hade anmält henne till Cimastaven som är en blåbärsklass. Tänkte att om hon sköter sig bra där så efteranmäler jag till VP dan efter. Och om hon skötte sig? Så jäkla bra att vi vann hela klassen och det var många starter så insatsen var mer än bra! KUL!

Så var det VP och hon hämtade bra, flocken var lite nervig och Becca låg på lite i framdrivningen men jag ville inte bråka med henne. Följden blev att det var svårt få en lugn fösning. Fåren drog som en avlöning och hann förbi fösningsgrinden, men bredvid, innan Becca hann upp och runda. Lisbeth (domaren) sa åt oss att göra om för hon ville se henne fösa… Det var lättare sagt än gjort för fåren ville tillbaks till hanteringen hela tiden och Becca bara vägrade släppa iväg dem åt det hållet.  I tredje försöket hade fåren lugnat ner sig så Becca fick visa att hon faktiskt kunde fösa. PUH! Resten gick som en dans och hon blev godkänd på 77 poäng. Jätteroligt att redan klara av det, det var långt över mina förväntningar. Men nu råkade den här helgen komma i vår väg och då var det ju lika bra få det gjort! Nu blir det nog att hon åker tillbaks till husse i Skåne och kanske kan det bli en valpkull framöver. Hon är så otroligt lik Kelli på många sätt och jag tror hon blir en kanonmamma. becca

World Trial del 2 – Inverness

Fortsättning på föregående inlägg…

Vi åkte därefter norrut mot nästa stopp i Inverness. Marianne hade hittat Leanach Farm på Internet och bokat in oss på deras B&B inklusive vallningsträning. Såna bokningar kan var en chansning och det var med stor spänning vi åkte in på farmen. Iain och Roseanne MacKay visade sig vara mycket vänliga och trevliga och tog emot oss på bästa sätt. Iain frågade direkt om vi ville hänga med på en liten Open Trial på lördan. Om vi ville!!!!!
Sen berättade han att han skulle flytta 20 tackor till en hage och 20 till en annan så vi hade att träna på så mycket vi ville. Wow!
Här stannade vi i fem dygn. Fler svenskar anslöt några dagar och vi tränade och tränade och tränade. Så otroligt givande att vara ett gäng som tränar tillsammans. Framförallt Hassel utvecklades fint.WT2014c20

Marianne och jag turades om med förefrukostpromenad ett par gånger. Vem är vem?

WT2014c18WT2014c19
Vackra promenadvägar. Ovan syns järnvägsbron underifrån och nedan i bakgrunden. Mäktigt bygge!

WT2014c16
Det blev mycket fållträning och vi lärde oss att mycket hänger på föraren. Foto: Marianne Klima
WT2014b13
Älskar den här bilden! Foto: Marianne Klima
WT2014b11
Hassel i en av de vackra träningshagarna på Leanach Farm
WT2014b09
Många nyligen frånskilda lamm som Katia och Henrik hjälpte till att flytta.
WT2014b03
Unghund till salu på Leanach Farm. Härligt intensiv hund som kräver sin förare.
WT2014b02
Hassel igen. Det gällde få loss tackorna utan att de hoppade in dem som gick i hagen bredvid.
WT2014c24
Ann och Ross tränar hämt. Vi hjälpte varann genom att stå bakom och peta i detaljerna. Plus hade den som ställde ut och föraren varsin walkie talkie. Inget åt slumpen här inte 😉
WT2014c21
Denna flaska visade Iain stolt upp – ser ni vem som pryder framsidan? Alla deltagarna i denna tävling fick varsin whiskyflaska. Fjolårets vinnare på framsidan. Coolt! Bilden är tagen i frukostmatsalen.

Open Trial Fort Augustus
WT2014c05Iain körde före och vi svenskar följde i kolonn efter. Förutom jag och Marianne så var det Ann, Micke, Henrik, Sanna och Katia som hängde på och tävlade.
Banan var ganska liten med kuperad terräng, typ en ordinär IK2 här hemma. Djuren var scottish blackface och de var väldigt snabba och svåra att få igenom tratten trots att öppningen var ganska generös.

Vi fick anmäla oss drop-in och man startade i den ordning man anmälde. Vi som hade två hundar fick köra den andra på eftermiddagen.
Sia gick först av mina och gjorde en ok runda men tiden tog slut vid tratten. Kelli däremot, gjorde en kanonrunda och vi lyckades med alla moment. Jätteroligt! Det visade sig räcka till 93p ocWT2014c09h en andraplats efter Eöysten & Nap från Färöarna, som också skulle tävla World Trial. Den insatsen gjorde att jag bestämde mig för att köra Kelli på World Trial. Även om hon är orutinerad i sammanhanget så har hon växt sakta men säkert och utvecklats fint. Men det var inget självklart val. Dels ville jag gärna visa upp en bra Sia efter fiaskot på EM, hon kan ju gå så otroligt bra och det hade varit roligt att åtminstone få gå runt. Dessutom är Sias erfarenhet är guld värd.
Dels ville jag gärna köra Kelli som nu visade att hon platsar och henne kan jag lita på i alla lägen. Sia är inte lika lättkörd. Kelli it was!
Ann gjorde också en kanonrunda med Tai och även hon bestämde sig för att köra med sin yngre stjärna. Kul!

På tävlingen dök det upp en finsk tjej, Helja, och det visade sig att hon hade en Fame-ättling med sig efter Boman-Odd Molly. Världen är liten ibland. Även hon skulle tävla men tyvärr kunde vi inte vara kvar så länge. Helja tog några fina foton på mig och Kelli, så himla roligt att få tillgång till dem!

WT2014c22
Kelli på väg in i luckan. Foto: Helja Marjamäki
WT2014c23
Delat! Foto: Helja Marjamäki
WT2014c08
Helja och Bobban (tror jag han kallades), Boman-Odd Molly
WT2014c06
Över bilden: Henrik, Katia, Sanna och Helja. Till vänster Iain och Marianne. Till höger vy över banan.

På hemvägen tog vi vägen runt Loch Ness upp över bergen. En otroligt vacker färd med hisnande utsikter.
WT2014c10

Fortsättning följer….