Knut med syskon firar 9 år!

knut_sofiVarje år är jag lika förvånad, vart tog tiden vägen liksom? Knut är ju fortfarande en pajas, barnslig och rolig och bara helt fantastisk. Tänk att det gått 9 år…

Många grattis till alla fina kullsyskon! Snodden, Prim, Floyd, Leo, My, Kate och Peace.

Pensionerade Prim var på TV häromkvällen! Han deltog i programmet Sverigequizen och fick springa agility med Björn Hellberg. Roligt!
Snodden och Knut debuterade i freestyle för några veckor sen.
Peace har flyttat till Evelina i Vännäs och jobbar dagligen med kor och kvigor. Visst är våra hundar fantastiska!
Floyd är assistent i Sandras nya företag Dog Works.
Kate och Leo tävlar på i sina respektive grenar vallning och lydnad.
My ser jag bilder på titt som tätt och hon ser ut att må toppen där borta i Finland.

Hoppas ni gör nåt skoj!

Sia fyller 12 år!

Sia är en pigg och frisk 12-åring och hon styr upp buset i flocken. De springer runt i trädgården och hon är mycket delaktig i leken som lilla Bernie kräver. Roligt att se hur allihop nu helt accepterat honom, det har tagit tid innan de börjat leka men nu så! Nu är Bernie inskolad och godkänd 🙂

Stort grattis till syskonen Flugan, Swift, Troll och Guinness. Fem gamlingar kvar i kullen och tre som vi aldrig glömmer, Skorpan, Toni och Bravo!

Satt och funderade lite på Sias meriter och visst är det en rolig och kombination att hon deltagit i SM-final individuellt både i agility och fårvallning!

Seglinges Sia
Seglinges Sia – bilden är snart ett år gammal men kunde lika gärna varit tagen idag!

Snodden uppflyttad i debuten!! Freestyle!!!

SnoddenAnnaVi har haft en sån rolig höst, jag Anna, Ann och Anita! Vi utmanade varandra att prova på att tävla i en ny gren, nämligen freestyle. Anita är ju experten och vi andra totala nybörjare. En Facebookgrupp startades och diskussionerna och skratten gick varma. Regler, får hunden skälla? (nää) får hunden ha kläder (nja) är slalom freestyle eller htm…(freestyle). Vilken musik ska vi ha? Hur långt kort får programmet vara? Vilken hund? alla har vi flera och av någon anledning blev det den äldsta, pensionärerna undantagna.

Alltså skulle Snodden, Knut och Cissi med förare lära sig Freestyle. Vi hade ett par månader på oss. Kan väl inte säga att träningen gick på högvarv i början. Alla hoppades nog att det hela skulle rinna ut i sanden hehe. Men så skedde alltså inte. Cirka en månad innan tog vi tag i träningen på riktigt. Hyrde hallen i Långhundra några gånger och åkte dit och tränade.

Den stora dagen närmade sig med storsteg och plötsligt stod vi där. Och jag är SÅÅÅ imponerad av mina vänner! Anna och Snodden som aldrig nånsin har tävlat går ut och fixar en uppflyttning i debuten!!! JÄTTEDUKTIGA var de! De körde till låten Kung Fu Fighting och fick till ett väldigt musikaliskt och trevligt framförande! Supergrattis igen Anna! Det gjorde ni verkligen kanonbra!

KnutEvafreestAnnaAnnfreestyleSnoddenAnnaRprisKnutEva_freestyle
Och Ann och Cissi! Wow!!! De gjorde en kanonprestation och blev också uppflyttade.
Knut då? Ja han har nog lite för höga förväntningar i såna sammanhang. Efter ett antal år med agility kunde han inte förstå var alla hinder tagit vägen. På träningen har det ändå gått hyfsat men när det blev publik och högtalare så snöade han in totalt på det lilla ”hinder” vi hade med som rekvisita. Ylade som en galning och det blev mest vimsigt.
Film finns och jag borde väl inte lägga ut den men han är rätt söt och det finns ju redigeringsprogram 🙂

Anita då? Ja hon går ju liksom i en egen division, landslaget och allt ni vet! Otroligt imponerande att se henne och Emmi in action. Nu håller vi tummarna för dem i Nordiska och SM!!
anitaEmmi

 

Lydia och Lyra klipper till, hela pallen till Seglingeättlingar!

Två felfria lopp för Seglinges Lyra och Lydia Benson i Fagersta idag. Det resulterade i en 1.a och en 2.a placering. Många grattis!
lyravinst
Extra roligt eftersom Åsa Lampinens båda hundar har vår stamtik Fame i stamtavlan! Fame är mormorsmor till Opal och farmorsmormor till Svipp. Jag tycker det är jätteroligt att min gamla Femsing får lysa lite även om det är på långt håll.
fame_sm09_spring
En bild på Fame och mig i ett av alla laglopp med Perfect Precept.

Knut klubbmästare!

 

Knut fick reperesentera flocken på årets KM. Det var så många anmälda så vi fick begränsa till en hund per förare under dagen, totalt 35 starter. Han är så stabil och fin att köra, gör precis det han ska. På bilden ser vi klubbmästarna i alla fyra klasserna. Från vänster Cimastavens vinnare Tammy med Becka. Siancupen vanns av Gunilla och Freddie, Brassekannan av Karin och Nova. Balderstaven av mig och Knut. Roligt!
Vi hade en härlig höstdag hos Birgitta Ulväng i Örsundsbro. Många SULVK-are var på plats och alla bjöds både på fika och lunch under dagen. IMG_0939
Foto: Ann Björkenius

Knut håller fint i kroppen just nu och har fått göra två tävlingar i höst. En andraplats i Åkersberga och nu vinst på KM visar på vilken fin hund han är.  Jag vågar inte hoppas att han ska hålla för tävling flera dagar i rad. Jag är nöjd med att han kan göra lite småjobb här hemma och tävla nån gång ibland.

Seglinges Toni

Åldern börjar ta ut sin rätt för Fames kull med Mosses Fleet. I Tonis fall var det en krånglande rygg som vid 11,5 års ålder nu till slut satte punkt. Toni var godheten själv och jag kommer minnas henne mest för att hon givit mig en god vän i sin matte Anita.
Toni var godkänd vallhund, hon tävlade agility och lydnad i högsta klassen samt freestyle/HTM.

Anita skriver på vår FB-sida:
Så har våra vägar skiljts. Tack Eva för världens bästa, finaste, klokaste och underbaraste Toni.

Roligt samtal och fin bild på Leo

Igår pratade jag länge med Therese som har Seglinges John ”Leo”. De har tävlat elitlydnad i helgen och Therese var så otroligt nöjd med Leo. På lördan tog de 1-pris i eliten och igår var det väldigt nära en hög placering i en rankingtävling. Så roligt när valpköpare är så lyckliga över sina hundar!
Dessutom hade de hunnit med ett vallningspass och fått till en riktigt bra bild på Leo! Visst är han fin!!!
leo_malinhamner
Foto: Malin Hamner

SVaKs Uppfödarpris

På SVaKs årsmöte fick jag motta uppfödarpris, det kändes stort. En milstolpe som uppnåtts.

För att få priset krävs tre hundar som kvalat till Unghundscupen. De som bidragit till mitt pris är Seglinges Knut,  Hassel och Kjapp.

Seglinges Palle

Palle somnade in i fredags, han fick en långt och fint liv ihop med Maria Lund. Tack Maria och ni andra som hör av er även med sorgliga nyheter. Kramar till er alla!palle_2015
Maria skriver ”Min bästa fyrbenta vän.. Charmig, tokig och väldigt speciell…så många härliga minnen som finns kvar. Tack för alla de åren som jag har fått ha han.”

Seglinges Medde

Medde lämnade oss igår efter ett långt och fint liv hos Ninnie Lindvall i Borlänge. Medde blev en duktig vallhund och ett kraftpaket på agilitybanan. På gamla dagar gjorde han även karriär inom lydnadstävlande. Han var den förstfödda border collien här på Seglinge född 1 juni 2002.

Ninnies träffsäkra avslutning ”Medde, go som en lovikkavante. Du fattas mig”

Seglinges Atas

Idag fick Atas somna in efter ett långt och fint liv hos Anna Maria Styf med familj.


Så här skriver Ia:

”R.I.P Seglinges Atas. Vår underbara lekfulla snälla gamla Atas har fått somna in, stilla och fridfullt hos veterinären. Så mycket roligt jag har haft med honom genom åren! Just nu gör sorgen ont, men minnena värmer.”

Vallat och plåtat

Tog med träningsgruppen ut på fältet idag och det var inte alls särskilt tungt för dem i snön! Kul!

Först måste vi flytta på de två baggarna ifall vi mot förmodan skulle tappa ihop dem. Så pojkarna får gå in i stallet. De vet precis vad som gäller eftersom de brukar få lite kraftfoder när de kommer in.

dorperbaggar_springer dorperbaggar2015
Ganska snygg eller?

Och här kommer lite på träningsgruppen och hundarna:
kelli_150126  knut_trg150126 knuthead_150126 siahead_150126

kellihead_150126
hassel_delat050126 hassel_kelli_lek150126  kellititt_150126
traningsgrupp150126

Epilepsi

Lena Karlsson och Peter Nilsson, båda medlemmar i Svenska Vallhundsklubben, har gemensamt publicerat en studie gällande epilepsi och arvbarheten. Den finns att läsa här.

Jag tycker studien är intressant, framförallt stamträdet där man kan se kopplingar mellan olika linjer.

Huruvida det går att fastställa arvbarheten som recessiv är det alldeles för tidigt att säga idag. Däremot är det bra att vi får en plats där alla kända fall samlas och att vi kan se spridningen i ett sådant här stamträd.

Att tänka på är att de fall som visas är alla kända fall av epilepsi, det görs ingen urskiljning om det är ideopatisk epilepsi eller ep av andra orsaker. Kortfattat så är ju EP ett symptom, inte en sjukdom i sig. Den form av EP som man hoppas kunna spåra är den som kallas ideopatisk. Så läs stamträdet med viss försiktighet.
Om EP finns massor att läsa här.

Hur hanterar vi denna information?

För det första ska vi inte drabbas av panik. Stamträdet ser överväldigande ut. Men inget nytt har egentligen hänt, nu har vi fått en översikt och en liten förhoppning att så småningom kunna fastställa arvbarheten och få ett gentest. Hur lång tid det tar är omöjligt att säga idag, bara att gentekniken går framåt med hög fart. Det gäller nog framförallt att få fram pengar för forskning på detta.

Det finns några frågor jag skulle vilja ha svar på. Hur många border collie drabbas varje år? Hur stort är problemet? Hur stor är risken? Hur kan vi få reda på det?

Våra egna hundar

Om jag nu räknar enbart de hundar som lämnat sjuk avkomma som känd bärare enligt det publicerade stamträdet. Att kalla dem bärare kanske kan vara fel eftersom ingenting är fastställt. Jag väljer att göra det ändå eftersom det uppenbart finns åtminstone en sjuk avkomma. Så här ser det ut gällande våra hundar:

Sia m syskon  – pappa Fleet är känd bärare till två fall och även som far/morfar, på Fames sida finns ingen bärare tre led bakåt – Fame är troligen fri.

Knut m syskon – morfar Fleet är känd bärare. Pappa Rob är känd bärare till en drabbad och morfar till en. Robs kullsyster Dot har gett tre avkommor med ep. Finns alltså kända bärare från båda håll vilket i teorin skulle kunna ge både sjuk och bärande avkomma.
Men, eftersom ingen av 8 valpar är drabbade hittills, så kan vi kanske anta att Sia inte är bärare och därmed bör ingen kunna bli sjuk. Ingen av syskonen går i avel så linjen tar slut med denna kullen. Det finns några avkommor till Sias kullbror Bravo men såvitt jag vet har ingen av dem gått i avel och ingen är drabbad av ep.

Kelli – farfar Glen är känd bärare. Han har visserligen bara en drabbad själv men det finns flera barnbarn (uppdaterat) som är drabbade. Det finns även några sidospår bakom Kellis pappa Ben via farmor Jill. På mamma Inz sida (Fames halvsyster) finns ingen känd bärare tre led bakåt, så Inz är troligen fri.

Hassel m syskon – farfar Rob (Knuts pappa) är känd bärare (se Knut). Hassels pappa Loki har många avkommor och hittills ingen drabbad. Lokis mamma har ingen känd bärare i stamtavlan. Detta kan möjligen indikera att Loki är fri (låt oss hoppas!). Kelli (se ovan). Det känns inte som vår kull är någon högrisk. Däremot bör vi vänta tills hundarna är över 3 år innan de används i avel (om det skulle bli aktuellt).

Flaxakullen (Sam-Daphne)
Ja som de flesta känner till fick vi två ep-fall i kullen med inlånade tiken, Anna Mullers Flaxa (Daphne).
Spot och Flicka avlivades första året. Väldigt tragiskt.
Före parningen fanns inget som indikerade en sådan risk. Idag vet vi såklart att Sam och Flaxa är kända bärare. Sam har lämnat EP med fem olika tikar. Det finns ingen info eller koppling gällande Sams släktingar i stamträdet. Däremot finns det en del fall bakom båda Flaxas föräldrar. Flaxa och hennes avkommor ska såklart inte gå i avel mer och det har aldrig heller varit aktuellt.

Fames första kull med Svarthalls Zäta
I denna kullen föddes bla Winda som blivit stammor till kennel WindAnns.
Bakom Fame (se sia) finns ingen bärare. Däremot är Zätas mamma Wilma kullsyster till Tess som är känd bärare. Eftersom många avkommor finns efter Winda och inga kända fall så kan vi ändå hoppas på att den tiklinjen är fri.

Detta med bärare och fri kan ju snabbt ändras i takt med att folk rapporterar in fall. Men detta är vad som är officiellt och går att få reda på idag.

Hör gärna av er om ni har kompletterande info eller frågor!

Så här ser SVAKs rekommendation ut när det gäller avel och EP:

Kopierat ur RAS
”Epilepsi:
Rasklubben har sett en del fall av misstänkt ärftlig epilepsi bland border collie.
Avelsrådet AR har därför bestämt följande generella avelsstrategi:
Använd ALDRIG sjuk hund i avel.
Avelsdjur som har gett ett (1) fall av misstänkt epilepsi kan möjligtvis användas med största försiktighet i någon annan kombination. Skulle något mer fall uppstå måste hunden omedelbart tas ur avel.
Vänta ALLTID med avelsdebuten hos syskon till sjuk hund tills de är 3-4 år.
Antalet kullar bör också hållas nere.
I kullar där fler än en valp drabbats ska syskonen inte användas alls.
Avkommor till hundar som givit flera epilepsifall i olika kombinationer bör användas försiktigt i avel, även då de endast är halvsyskon till drabbade.
Det innebär:
Vänta med avelsdebuten tills de är 3-4 år och håll nere antalet kullar, inga avelsmatadorer!
Fortsätt att rapportera förekomsten av krampanfall.

Målsättning:
Att minimera mörkertalet av sjuka hundar, kartlägga arvsgången och minska förekomsten i rasen. Tillvägagångssätt: Genom information öka kunskapen om sjukdomen och vikten av att rapportera den.
Sprida SVaK:s gällande avelsrekommendationer avseende sjukdomen.
Redovisa kunskap kring verifierade fall i klubbens tidning och på hemsidan. Ta hjälp av genetiker för att utröna arvsgången.”

Maglarp, Andrarum, Agunnaryd

andrarum_141201litFörra helgen gjorde jag och Lena en sista tävlingsresa för året. Kosan styrdes mot Skåne men först stannade vi hos Eva Eriksson i Agunnaryd. Fika, massa prat och härlig träning bjöds det på där. Sen anlände vi till Andrarum och det är alltid lika roligt hos Bosse och Åsa. God mat, massa prat och träning. Hög trivselfaktor! Och så fick jag återse Becca!
På fredan gick vi ut på EM-fältet uppe vid Kristinehofs Slott. Jag ville passa på att få göra det första hämtet i EM-finalen. Utgången går runt hela sjön (dammen) och ni ser vart fåren står på den lilla bilden, precis mittemot på andra sidan. Framdrivningen gick åt vänster från föraren sett, runt hela sjön för att sen komma rakt emot föraren över kullarna. Världens häftigaste hämt! Och vi gjorde det! We made it!!! Såå himla häftigt!Såna träningar är liksom värd all möda, jag somnade med ett leende på läpparna.andrarum_141201
Lena (eller är det Åsa?) har precis skickat hunden

maglarp_141129
Lördag – söndag var det dax för IK2 i Maglarp – nästan så långt söderut man kan komma i Sverige. Det var en liten tävling och en liten bana. Platt och det såg ganska enkelt ut. Men det var det inte.Fast jag förstår egentligen inte vad det var som gjorde det så svårt. Fåren var helt ok liksom övriga förutsättningar. Det blåste rejäl medvind framförallt på söndan. Förmodligen var det väl draget som ställde till det även om jag inte tycker det borde varit så svårt att hantera. För min del började både Sia och Kelli med lite av fiasko eftersom till min stora förvåning BÅDA sprang till hanteringen. Första gången i Sias karriär, i sin antagligen sista start som 11-åring – ja då får hon för sig att gå till hanteringen.
Enda förklaringen jag kan se är att den inte var täckt och att alla mina hundar blev lite för djupa. När de kom upp där på toppen så såg de hanteringen såklart och tänkte väl att här ska inga får missas… Som tur var bestämde sig Hassel för att det bara var fyra får som skulle hämtas. Han gick väldigt bra på lördan och var framförallt väldigt styrbar. Lite för ”på” för min smak men resultatet blev bra och räckte till en andraplats. Hans första placering i IK2! Hurra!!! Nio SM-poäng också så nu behövs det bara 1p till för att vara ”klar”.
Lenas hundar gick skitbra, Lovis vann och Mira kom trea. Vi lade alltså beslag på hela pallen! Kul!

På söndan var det Hassels tur att bli lite djupare och därmed hamna i hanteringen. Är ändå nöjd att han släppte direkt och kom in på banan och körde på rätt får. Men det vinglade mer och inte många poäng kvar den dan. Kelli fick jag styra för att få på rätt får i hämtet och därmed blev det massa avdrag och dessutom vingel, missade grindar och ramlade ur toppstriden. Positivt med henne är att hon gjorde toppfina delningar båda dagarna.
Knut var den som gick bäst. Han gjorde ett kanonhämt men fick en roslagstacka som inte ville vara med. Tänk att de där roslagstackorna fortfarande förföljer mig… ! Den härstammar faktiskt från dem vi köpte på 90-talet tillsammans med Åsa och Bosse när de bodde häruppe. Första benet fösning gick upp emot hanteringen och då tog hon sin chans och drog. Jag tog ett felbeslut och Knut hann inte reda upp det. Det var bara tacka för sig och gå av. Lite surt.

Sammantaget var det ändå en lyckad och väldigt trevlig resa. Kul med en sent planerad roadtrip så här sent på året.

 

 

 

Sia-barnen 8 år

Hipp Hurra för 8-åringarna Knut, Prim, Floyd, Leo, Kate, Peace, Myy och Snodden

Knut har under året gjort come-back efter lång rehab och vunnit ett par IK2, kvalat och deltagit både på SM och i Sverigecupen samt kvalat till SM nästa år!
Prim lever pensionärsliv hos Eva-Britt och det är så roligt läsa om dem i bloggen.
Floyd har tagit titeln RLD N i rallylydnad.
Leo har vunnit en elitlydnadstävling i augusti.
Kate har tagit 1-pris i IK1 och några fina placeringar i höst.
Peace med matte har flyttat och de har legat lågt med tävlandet.
Myy hänger med flocken, går långa promenader och puffar lite på fåren därborta i Finland.
Snodden pysslar mest med att dra matte på skidor eller barnen i pulka eller husse på långfärdsskridskor eller morfar i kopplet.

Grattis alla!
floyd_rally

11-åringarna

Idag fyller  Sia, Swift, Flugan, Toni, Guinness och Troll 11 år och vi lyfter på hatten och hurrar!

20140714-113449-41689945.jpg
Guinness, Sia och Toni på Gotland sommaren 2014

Under året har Sia tävlat på i vallningen och deltog på EM i augusti. Hon avslutade året med att vinna KM. Jag har ju sagt i flera år nu att hon ska få lämna överstafettpinnen till de yngre förmågorna i familjen. I år säger jag ingenting 🙂
Toni tävlar i klassen 6+ i heelwork-to-music och kom 4.a på SM.
Swift deltog på agility-SM både individuellt och i lag.
Guinness träffade jag i somras och han såg pigg och glad ut.
Flugan är ofta här och brukar dra runt matte på skidor när det är säsong.
Troll var det en stund sen jag träffade men läser man hans blogg så är han still going med sina upptåg.
Skorpan lämnade oss under året och nåt år tidigare var det Bravo som gick. Så många minnen. Jag brukar läsa Sias gamla träningsdagbok ibland och tänker på nybörjarkursen hos Maria Triller. Minns ni? Det var tider det 🙂 Kram på er änglahundar!

Novemberträning

November har hittills bjussat på träning hemma och hos andra, blöta och sköna promenader, fixande med installning av fåren och lite trädgårdspyssel.

Becca är fortfarande kvar här. Vi väntar på att baggen som är såld till Skåne ska bli hämtad, då får hon lifta med där. Hon är fortfarande lika gullig och omtyckt.
becca_head

Så här kan det se ut på vår morgonpromenad
sia_skogsmorgon

Vi har tränat dubbelhämt hos Lena Brundin. Mer sånt behövs, det var uppenbart. Mycket mer. Kelli blir säkrare men jag vill ha mer. Hon är så angelägen om att försöka förutse mig så jag måste vara extremt tydlig för att det ska bli rätt. Och Knut som har varit så duktig behöver verkligen fräscha upp sina kunskaper. Det är inte som att cykla, det är uppenbart. Träna träna träna…

traning_anki
Här ställer vi ut får till Anki och Djinn

Vi har tränat utgångar hos Anki  Redmar. Styra över dike och innanför dike. Skulle vilja ha ett effektivt ”slå-ut” kommando på Kelli. Hon tror liksom att hon vet hur allt ska göras så när jag ber om något hon inte förväntar sig så behövs det lite tjat för att hon ska kunna släppa sin första tanke. Eva behöver vara mer oförutsägbar alltså. Kelli behöver kunna kasta sig iväg utan att tänka så mycket själv. Svårt det där för ofta vill jag att de jobbar självständigt. Kan man få allt?
Har tränat sortering här hemma på tackorna. Väldigt bra och nyttig träning. Jag har Katias Sverige-Cup-rundor som målbild och det tar sig så sakteliga hehe.

Idag införde jag delningsträning. Fem delningar var till fem hundar… Tacklammen fick ställa upp på det, de är inte mycket delningstränade och det var inte plättlätt. Becca är nybörjare på delning och fick dela mot staketet. Hon skötte sig fint men hon förstår inte riktigt än. Minns hur det var med Kelli, det tog ett tag innan polletten trillade ner men då blev det jackpot. JAHAAA!!!! jag fattar och sen dess är hon väldigt bra på att komma in och hålla.

Funderar på att åka på årets sista tävling… men kan inte bestämma mig. Det är långt.

Valpar?Becca kommer nog betäckas i vinter – då blir det valpar hos Seemework i Skåne.
Själv har jag som bekant beslutsångest gällande Kelli och parning. Måste bestämma mig snart.

 

Throwback thursday

Går tillbaks så långt som bloggen räcker, åtta år sen, torsdag 1 november 2006. På den tiden bloggade jag med Blogtown, ni vet bloggvärden som plötsligt var puts väck. Jag hade då börjat flytta över gamla blogginlägg till wordpress. Jag hann få över det mesta men tyvärr är mycket av Sias valpar försvunnet.
Gulliga lilla Dell som hade en nos lik Sias finns inte längre.

Sia Ultraljudad

Kväll:
SNÖSTORM här också. Har kört ut hö till fåren ikväll, dom får gräva för att hitta gräset nu… Plus att jag har skottat lite och satt upp snöpinnar. Så vi slipper bilar på gräsmattan. Det är riktigt MYSIGT ute!!! Fräscht och ljust!  Nja inte blommigt direkt men känslan är sån.

Inomhus har det mest varit idag annars. Gått igenom lite landslagsgöra mm. Plus kunde jag inte låta bli fota Dell o Sia. Vilka sötnosar! Whos who? Make a guess!


Gnight

————————————–
Lunch:
Ni som läste i morse blir lite fundersamma nu kanske… men Nisse och Monica dök upp här på förmiddan så det blev ultraljud i alla fall! Det var ju himla gulligt av dom att hämta apparaten och komma hit! Kram på er!

Vi satte oss på köksgolvet, rakade lilla magen och på med lite olja… pluggade in apparaten och voila!
Visst fanns där puppisar – flera stycken… där är en, och där är en och där är ett helt koppel… men vi förskte inte räkna, enda garantin är att hon helt klart är dräktig! K U L !!!

Nu mina vänner!  kör hit era tidningar för här lär gå åt hur mycket som helst fram emot jul och januari…

Chipmärkning

Idag har vi haft besök av sju små underbara valpar (Gem-Ben). Chipmärkning stod på agendan. Jag har ju varit i valet o kvalet om jag skulle fortsätta med chipmärkningen (ingen lukrativ verksamhet om nu nån trodde det). Det blir ju inte många märkningar per år men det är roligt att få se lite valpar (och ibland nån katt). Så nu har jag chip på lager igen 🙂
De var väldigt frimodiga och klev in här som de alltid bott här. 7-veckorsvalpar är verkligen helt underbara. Grattis Ann till ytterligare en fin kull!Hade inte en tanke på kameran så jag snodde en bild från Anns Facebook. Windanns Knasen får representera syskonen idag.
Knasen och hans syskon är, nu måste jag räkna efter… barnbarnsbarnbarn till vår fina Fame. (Fame-Winda-Cima-Gem-Valp)
knasen

Sen var det dags för Anns tackor att åka hem igen. Baggen har rödmålat dem fint under den här månaden (de är betäckta). Så nu hoppas vi på fina lamm till våren.

Sverigecupen – äntligen och korsdrag i Unghundscupen

Ja, du som orkat läsa hela höstens resor för mig och hundarna undrar nog…  ”är hon galen” … ”hur orkar hon” ?? Det är inte utan att jag frågat mig själv detsamma. Men gör man roliga saker så orkar man, så är det bara! Kom alltså hem från SM i Boden, var hemma i tre dagar för att onsdag eftermiddag åka till Kungsör. Nu var det i alla fall någorlunda nära. Tävlingarna började med första start 7.00 på torsdag morgon så Lena och jag tog in på Kungsörs Camping i en liten stuga. Inte samma som förra året men nästan.

Första dagen var kvartsfinal och det gällde komma bland de 30 bästa av 54 starter. Det borde gå om inget oförutsett inträffar ellerhur? Banan såg trevlig ut och var väl avgränsad med staket. Ett stråk typ igenvuxet dike eller mur fanns långt bort tvärs över banan. Vi fick djuren utställda till vänster om det stråket och det föll sig naturligt skicka vänster.

Både Knut och Kelli gick helt ok men liksom de flesta andra fick vi inte in djuren i fållan. Den var ställd ganska nära uttaget och dels var djuren ovilliga gå in dels ställde draget till det. Dessutom gick de uttagna fåren på andra sidan vägen i en hage och ibland rörde de sig så att de syntes från tävlingsbanan. Detta orsakade ett kraftigt drag för vissa hundar. Arrangören ändrade till dag två och tre då djuren togs ut till en annan hage.

Tyvärr chockade Lovis oss med att skära framför Lenas fötter och därmed var hennes chanser borta. Så himla trist. Roligt ändå att Mira gick vidare. Man måste ha mer än en hund, så är det bara!

Andra dagen var det 30 starter och de 15 bästa gick till final. Nu var det lite längre bana och både delning, fålla, singel. Fållan var flyttad så långt bort från uttagsgrinden som möjligt. Det gjorde fållan betydligt mer överkomlig, dock inte plättlätt.

Knut startade först av mina och jag börjar bli rätt van att råka ut för konstiga saker. Han gick ut fint men utställarna tappade tillbaks flocken och jag fick omstart. Nytt försök och Knut är ju inte den som brukar skrämma djuren eller jaga. Det gjorde han inte nu heller men en tacka bestämde sig för att springa. Hon sprang som ett jehu före de andra. Hämtet gick hyfsat och första benet någorlunda. På krossen så skenade hon och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Hade försökt trycka till henne runt stolpen men det hjälpte ju inte. Fick försöka styra och sen tajma svängen men det var omöjligt pricka krossgrinden och flocken var helt ustpridd. Springtackan först och de andra försökte haka på. Fick in dem i delningsringen och hon var fortfarande yrslig den där tackan. Hade även en texeltacka som började tappa tålamodet. Fick till en delning och sen mot fållan. Där spretade flocken åt alla håll och jag började titta på klockan. Springtackan for runt och texeltackan tjurade emot. Sen rätt var det var så sprang tackan ifrån de övriga och IN  i fållan. Jaha, tänkte jag, det var ju snällt av henne – men konstigt – nu borde det iaf bli lättare få in resten. Medan jag jobbade med övriga fyra tackor såg jag i ögonvrån hur tackan i fållan lade sig ner. Hade liksom inte tid att fundera över det utan jobbade på och fick till slut in resten av tackorna. Sen när jag skulle ta ut dem så reste hon sig inte. Jag gick in i fållan själv och då var hon helt lealös. Jag ropade på hjälp och domare Mosse kom, liksom Anja veterinär och nån mer, tävlingsledaren kanske. Jag minns inte. Jag var mest bara förvirrad. Vad händer nu liksom? Är jag diskad? Jag startade ju rätt tidigt och tävlade om en finalplats, även om det inte gått jättebra så kände jag mig inte helt borta. De fick ringa efter djurägaren som kom med fyrhjuling och kärra och fraktade bort tackan. Mosse sa åt mig att jag skulle få en ny flock till delningsringen och göra en singling. Jag fick en minut på mig. Det behövdes tre flockar för att Knutte och jag skulle gå runt banan. Det räckte inte till final. Och tackan hade piggnat till när hon kom hem till gården, puh. Även om det inte var vårt fel så känns det ju trist. Något stod ju inte rätt till med henne, det var ju helt säkert.

Kelli då. Jag minns faktiskt inte hennes runda men hon måste ha gått rätt bra för vi gick till final – tjohoooo!!!! ÄNTLIGEN! Vi klämde till med en 6.e plats i kvalet.

Lena och Mira lyckades också bra och tog sig till finalen!

Nu var det spännande se om våra småflickor skulle klara ett dubbelhämt, nu var det debut för båda. Kelli har strulat en del med look-back-kommandot under hösten och även om det lossnat lite på träning så har vi inte tränat några längre dubbelhämt på evigheter. Jag har fått ägna mig helt åt att få henne släppa flock 1. Så nu var det spännande. Hon hämtade första flocken fint och jag väntade en stund innan jag gav henne look-back-visslan. Jag fick övertala henne ett par gånger och tyvärr skar hon nog innan hon gav sig iväg. Men jag jublade inombords – hon gick iväg – vi skulle få köra hela banan! Sån härlig känsla. Jag är väldigt nöjd med hennes arbete på banan. Jag måste verkligen bli bättre  på sortering men vi fick till det till slut och känslan att få stänga en finalfålla – ja den är obetalbar! Lilla Kelli hade fixat det och det räckte till en 6.e plats! Vi tog oss därmed in i landslaget till Nordiska Mästerskapet 2015. Hurra!!!

Mira är ett par år yngre än Kelli och fixade inte det där med att hämta en flock till. Det blev för svårt så Lena valde att bryta. Men så duktiga de har blivit för övrigt, jätteroligt att se!

Roligt var det också att titta på finalen och se Katia vinna med Loki och därmed slå sig själv som tvåa med Duke. Katias sorteringar var perfekta – så vill jag också kunna göra! Nu har jag en perfekt målbild och ska träna hela vintern!
Så det så 🙂

Nöjd och belåten åkte jag hem och laddade om inför Hassels final i Unghundscupen, dagen efter. Tyvär blev den banan alldeles för svår för oss. Det var rena korsdraget och fåren drog innan han var framme i upptaget. Efter en minst sagt svajig runda valde jag att bryta i delningen. Så här i efterhand inser jag att det var rätt korkat att bryta. Några poäng hade vi ju såklart kvar och här gällde det ju platser till Nordic Nursery. Men där och då hade jag inte en tanke på det. Och kanske lika bra det, nu kan vi ladda om i lugn och ro. Träna honom lite mer färdig till nästa år, jag tror mycket på den lille mannen!

 

 

SM i Boden och vinst i IK2 Vinnersjö

600 mil och tre veckor senare (läs om Skottlandsredan här) kändes talesättet Borta Bra men Hemma Bäst som mitt i prick. Det var otroligt skönt att komma hem. Vi kom fram till Mariannes hus i Ystad och övernattade där. Sen var det bara 70 mil kvar, ja det blev några till eftersom jag hämtade upp Knut i Storvreta också. Känslan att sova i sin egen säng är obetalbar ibland. Men faktum är att trots många olika boenden har just sängarna varit ovanligt bra.

Det blev en dag hemma med tvätt och djupdykning i posthögen. Hur mycket blir det på tre veckor!? Lördag och söndag var det dags för tävling igen, nu i Vinnersjö. Jag vet, det är hur galet som helst att ge sig iväg direkt efter en sådan långresa. Men Knut hade varit hemma och hundarna hade många resdagar i bilen bakom sig. Och veckan efter skulle vi tävla SM… (i Boden!). Här fanns en tävling jag kunde pendla till hemifrån och dessutom ”damma av” hundarna inför SM.
Det gick kanonbra! Knut gick som den dröm han kan vara och vann första dan och kom fyra den andra. Supernöjd! Om inte…

knut_vinstVinnersjo
Knut efter vinnarrundan i Vinnersjö, strax innan jag upptäcker hans infallna högersida (syns inte på bilden).

Vet inte om jag berättat detta i bloggen, men i somras när jag levererade bagglamm så blev Knut påkörd. Det var precis så dramatiskt som det låter. Duns och en ylande hund som springer hemåt med svansen mellan benen. Han ruskade snett på huvudet och jag förstod att det var där smällen tog. Herregud, hur illa var det? Först gnydde han men snart var han precis som vanligt, inte ens öm. Efter några timmar blev ögonvitan alldeles röd, sådär som det kan bli på människor också när man fått en smäll mot pannan. Eftersom han mådde hur bra som helst så betraktade jag det hela som han hade fått en rejäl blåtira. Inget veterinärbesök alltså. Men beredskapen var hög från min sida, minsta tendens så hade jag såklart åkt in.  Sen klingade historien av och jag hade så smått nästan glömt bort det.

Tills vinnarrundan i Vinnersjö. När vi kommer av banan och han har doppat sig i vattenbaljan får jag se att han är helt insjunken ovanför ögat. Det ser helt absurt ut. Tankarna snurrar. Pusselbitarna faller på plats och jag inser att detta är nån slags svit från incidenten med bilen. Ska han dö nu? Jag bara väntade på kramper och att det skulle bli fler förändringar. Men inget mer hände och han förstod inte alls mina omsorger. Jag visade honom för några andra och alla bara häpnade. Vad hade hänt? Efter att några mer kunniga uttalat sig konstaterade vi att det går en muskel från ögongloben upp emot örat och att den muskeln har kollapsat, förmodligen lossnat i ena änden. Man gör inget åt det om inga fler symptom uppkommer. Anja H (veterinär och medtävlande i landslaget) bekräftade senare den teorin men hade gärna sett en röntgenbild. Inte för att det behövdes utan för att hon tyckte det var intressant. Nu, över en månad senare så ser det fortfarande likadant ut och han är helt symptomfri. Puh!

Tillbaks till tävlingen i Vinnersjö så gjorde även Kelli  topprundor men vi lyckades inte med ränna/fålla nån av dagarna, räckte ändå till 7.e plats båda dagarna. Nöjd med SM-uppladdningen alltså. Sia fick stå över och Hassel kom med som reserv dag två. För honom blev det för dragigt och svårt så jag bröt vid delningen. Nöjd med hans insats ändå, bra erfarenhet och han växer hela tiden.

Efter Vinnersjö blev det hela TRE dagar hemma innan det var dags ta bilen 100 mil norrut – till SM i Boden. Samåkte med Lena och Hanna och vi hade en väldigt trevlig resa.bilresa_sm2014

På vägen upp stannade vi och hälsade på Paula och Dan på Gårdsbacken utanför Örnsköldsvik. Vilket fantastiskt ställe de har och vilken gästfrihet! Vi blev överväldigade och bortskämda med supergod mat och toppenbra träning. Tusen tack igen – ni är fantastiska!
gardsbacken_2014
På den övre bilden ser ni Lena på Danne och Paulas träningsfält ner mot sjön. Nedanför är det bild från vår kvällspromenad. Så otroligt vackert. Nästan så man skulle kunna tänka sig bo i Norrland. Men bara nästan 🙂
Vi kom fram till Boden på fredag eftermiddag och gick direkt ut och kollade på tävlingsfältet. Utan överdrift kan jag nog säga att det inte var någon direkt idyll. Tävlingen gick på ett gammalt nedlagt flygfält kantat av industribyggnader och i framkanten Boden Arena. På andra sidan vägen låg Bodentravet. Arenan var fin men själva flygfältet var för att vara snäll ”sådär”. Nu gällde det ta fram det positiva tänket och det var ändå inte så svårt. Det var platt, inte så stort och sikten var bra. Det borde bli bra hörbarhet eftersom industrierna har stängt på helgen. Lite trafikljud hördes men inte så att det skulle bli något problem. Grundfältet var en stor gräsyta och för att få ihop en bana krävdes att hundarna passerade nån väg och i finalen en landningsbana. Lite annorlunda men inget som kändes för svårt. Parkering, servering och själva arrangemanget var tipp topp, genomtänkt och trevligt. Det här skulle bli bra!

Det gick lite snack innan att tackorna varit svåra att flytta på träningen men det ruskade vi bara av oss, det var vi vana vid… (hm)
sm_2014
Överst syns SM-fältet och nedan vårt boende på campingen. Jättefin stuga men själva campingen kändes lite konstig. Inhägnad med högt Gunnebostängsel ned mot strandpromenaden och ja bara konstig. Kan inte riktigt sätta tummen på varför.

För Lena och Hanna gick det kanonbra och båda gick till final. För egen del gick det åt pipsvängen. Knut gick redan i framdrivningen in i konflikt med en tacka och när vi efter en hel evighet kom till delningsringen var det bara typ 2 minuter kvar. Jag hade klocka och full koll. Det var bråttom. Väldigt bråttom för att inte säga omöjligt att hinna. Jag såg att det kom två omärkta på kanten och kastade mig fram i luckan direkt de kom in i ringen. Knut kom in och höll dem, domarna okejade snabbt. Skickade runt honom och sprang som en idiot till fållan, upp med grinden och pang in direkt (varför går det inte alltid så fort!?). Runt med hunden och in och jaga ut fåren (de ville stå kvar). Precis när de kommer in i delningsringen för singling så är tiden ute. Jag klappade om Knut och gick av banan, var ändå rätt nöjd. Visste att det inte skulle räcka till final, det hade kostat för mycket att backa runt den där tackan. Men avslutet var grymt.
eva_falla_sm2014 eva_knut_sm2014
Två bilder från avslutningen med Knut. Foto: Håkan Hägglund

Så var det Kellis tur. Hon hade inga större problem med djuren ute på banan även om hon kändes lite off. Kanske sliten efter alla resor? Jag tror jag styrde som en kratta också. Sen när vi skulle dela så bestämde sig en tacka för att gå hem. Hon ville bara inte vara med. Lyckades dela men när vi skulle till fållan så bara vägrade hon. Kelli jobbade verkligen som en hjälte med tackan och hon fick mycket beröm från publiken efteråt. Men där tog tiden slut, det kändes som en helt omöjlig uppgift och jag var rätt besviken. Hade jag vetat hur det skulle se ut i finalen så hade jag haft större förståelse för att vi fick det jobbigt.  Men ingen av mina till final alltså.
kelli_sm2014
Den här bilden där Kelli försöker övertala tackan säger liksom det mesta om SM 2014. Foto: Lena Brundin.

Finalen blev minst sagt dramatisk. Det var inte många som klarade sorteringen eftersom draget mellan de som var kvar och de bortsorterade blev för svårt. Tackorna sprang helt enkelt över hundarna. Flera blev stångade och flera hundar tvingades bita ifrån sig. Några blev diskade andra inte. Jag säger inte att det var feldömt på något sätt, blir hundarna attackerade måste de få försvara sig. Mina reskompisar Lena och Lovis var en av dem som fick tiden ute i sorteringen och slutade 11.a. Det var så nära flera gånger att de hade fått till sorteringen men det var framförallt en tacka som bara inte ville lämna sina kompisar. Jättebra SM ändå för dem! Hanna hade gjort en jättefin runda men fick en sån där ”jag-springer-över-dig” tacka och till slut brast tålamodet för Aya och disken var ett faktum. Så himla surt men bara att acceptera. De gjorde ändå en topprestation!

Vi valde att åka hem innan prisutdelningen, det var långt hem och inga priser fanns att hämta. På telefon fick vi rapporterat att Heidi hade vunnit på sitt fina banarbete, de klarade inte heller sorteringen. Tvåa kom Karin som hade gjort alla moment men trasslade lite i dubbelhämtet. Trea Gunnel med unge Cap, den rundan missade jag tyvärr.
Jag valde att vara hemma i stugan på morgonen så jag missade de första ekipagen. Jag behövde en sovmorgon speciellt som vi hade en lång hemresa framför oss efter tävlingarna.

Jag körde de första milen och sen tog Lena över och körde non-stop ända hem. Hon är tuff den där Lena 😉 Jag var hemma strax efter midnatt tror jag.

Nu var det skönt få sova några timmar för på måndag morgon skulle fårklipparen komma…

Nu har jag bara en stortävling kvar att rapportera…. kommer snart (om nu någon orkar läsa). Kan lova lite dramatik även där 😉