Vet ni! I morse när Knut tog sina första steg så gjorde han det med alla fyra benen. OK fortfarande stel i bakbenet men en markant skilllnad mot de senaste dagarna.
Så medan jag satt och väntade i telefonkön på Strömsholm så bestämde jag mig för att avvakta några dagar. Jag läste Åhzas och Ninnies kommentarer här i bloggen… och ja, faktiskt. Det är ju faktiskt inte helt omöjligt att det som hänt är något snabbt övergående som inte alls har med hans ursprungliga problem att göra. En strimma hopp har tänts. Håll tummarna!
Hundnytt!
Jag har nog missförstått det där med Blogg 100… tredje inlägget idag hihi
Först det roliga!
Jag har bestämt mig för att anmäla Kelli som reserv till World Trial. Sia är min ordinarie hund men jag kan själv bestämma vem av dem jag vill tävla med. Har jag förstått rätt kan man sätta in sin reserv ända fram till dagen innan tävlingen.
Jag har också fått inbjudan till landslagssamling i april med Bobby Dalziel som coach. Det känns jätteroligt och inspirerande att se fram emot. Vilken kickstart på säsongen! Längtar!!!
Sen det tråkiga
Knut är halt. Ja, det kanske den insatte räknat ut av ovanstående beslut. Han har varit så fin ett tag nu i vinter och jag var riktigt förhoppningsfull att få igång honom fullt ut. Tyvärr blev han lite halt efter sista träningen och sen blev det sämre uppe i Idre. Där var det tö när vi kom upp och nästan en meter snö. På en vanlig rastning utanför huset måste han ha trampat fel eller överansträngt sig ordentligt för nu är han mycket halt. Det märkliga är att hältan värmer ur bra. När han gått en stund krävs det ett tränat öga för att se att han avlastar. Men när han vilat går han på tre ben rätt länge 🙁 Så här dålig har han inte varit nån gång tidigare.
Vad gör jag nu? Självklart är det koppelvila. Igen och jag måste ju till veterinär med honom. Igen. Och det blir ny rehab. Igen.
Jag är så otroligt trött på rehab och jag tycker så synd om honom. Han är i sin bästa ålder och har så otroligt mycket kvar att ge och så tvingas han till så mycket vila.
Jag tycker verkligen han borde kunnat hålla ihop nu. Jag har absolut inte varit vårdslös med honom i träningen, snarare för försiktig och, så här ömtålig är det ju inte normalt att vara. Ett litet felsteg och så rasar allt. Det är ju inte det att han körts mjölksyretrött, inte en enda gång sen maj förra året har han varit riktigt trött.
Och han är så fin i kroppen, så välmusklad igen. Han har varit så stark och lycklig över sitt lite friare liv. Så det känns verkligen skit. SKIT. SKIT.
Det är klart jag är ledsen men jag har liksom blivit så jäkla luttrad så jag tar inte åt mig längre. Det handlar naturligtvis inte om mig eller om tävling. Knut måste ju tillbaks till ett normalt liv och nu frågar jag mig om det verkligen är möjligt. I huvudet snurrar tankar jag inte vill tänka som … veterinärvård, rehabilitering, omplacering, pensionering, avlivning, mirakel…
Jag måste ju tillbaks till Lennart på Strömsholm men att få en tid där nu, när läget är akut… ja jag ska inte måla fan på väggen. I morrn vet jag om vi får en vettig tid. Jag tänker iaf inte vänta månader på den.
Ja, det var ingen rolig blogg men nu fick jag dela med mig lite. Och det är tur det finns gott om andra glädjeämnen, vilket mörker om jag bara hade haft en hund 😮
Simma Vattentraska Valla i ridhus och lite Film …
Knut är hos Maria i Västerås och tränar upp sin rygg och bakkärra. Jag är så tacksam att Maria kunde hjälpa mig med detta, nu får han verkligen alla chanser att bygga upp sig ordentligt. Jag får små gulliga SMS varje dag med liten rapport om vad de gör. Se här!
Jag tycker det ser väldigt fint ut!
I år har vi återupptagit simningen också. Jag tycker det är så bra att kunna underhålla konditionen på ett bra sätt. Så här års är det ju svårt få till bra träning. Vissa dagar är det helt underbart ute i snön men vissa dagar är det snorhalt och skare. Då är simning toppen!
Här är det Kelli och Sia som jag försöker övertala att simma i jetstreamen. Foto: Lena Brundin.
Igår var Lena med och provsimmade sina hundar för första gången och så blev det en café latte efteråt. Roligt!
Idag har vi för första gången hyrt ridhuset på Seglinge och tränat vallning jag, Lena och Anki. Fåren fick åka hästbuss och det fungerade över förväntan. Jätteroligt med lite kvalitet på träningen. Vallning har det varit tunt med senaste månaderna.
Sia skötte sig utmärkt. Jag hade flärpen trollstaven med mig och då går hon fantastiskt lugnt och koncentrerat.
Kelli är lite ivrig för dagen så jag får hålla igen henne en del, plus återfaller hon lite i att glida mot balans för att hämta. Men i det stora hela är hon jättefin.
Här kommer en liten film på Kelli
Knut och ichiasnerven
Idag har jag varit på Redog i Västerås och Stefan Rosén har undersökt Knut. Stefan satte en diagnos imponerande snabbt och den låter helt klart trovärdig. Jag fick fint förtroende för Stefan.
Knut har snedbelastat vänster bak länge och rör sig stelt, mer efter ansträngning. Ja jag minns att han var stel där redan 2010 efter vallningsveckan i Andrarum så antagligen härstammar det så långt bak i tiden (just hur länge diskuterade vi inte).
Knut har på grund av avlastningen tappat massor av muskler i vb och är väldigt ojämnt musklad (det skiljer 3,5 cm mellan bakbenen över lårmuskeln och det är mycket). Den muskelskillnaden var nog ännu större i höstas när Kjerstin mätte så en smula har han hämtat upp.
Nåja.. till diagnosen, förmodligen har urholkningen av muskler gjort att ichiasnerven har mindre att omge sig med och i vissa lägen skaver den helt enkelt mot ben och då gör det väldigt ont.
Medicinen är att bygga muskler. Vattentrask, blåläppad musselmedicin, viktmanchetter, gå i högt gräs/blåbärsris, lätt snö osv. Det är liksom enda chansen, bygg upp muskler som kan bädda in ichias och hålla den i styr, så kommer hältan försvinna. Hoppas vi!!!
Och SUPERDUPERSNÄLLA Maria Knutas tog hand om Knut direkt, han får bo hos henne ett tag och så sköter hon rehabbandet eftersom hon jobbar på Redog. Vilken otroligt perfekt lösning! Tack snälla snälla du!
Nu är jag riktigt förhoppningsfull om comeback!
Knut och magnetröntgensvaret
På fredag är det två månader sen Knut magnetröntgades. Idag fick jag det slutliga beskedet. Det finns ingen nervpåverkan av den utbuktande disken eller den lilla spondylosen.
Veterinären trodde nu att det kanske var nån muskel i alla fall.
Naturligtvis är det oerhört befriande att han inte har nervsmärtor men samtidigt är det minst lika frustrerande att det nu gått fyra månader utan diagnos.
GLAD är jag att jag satte igång honom på eget bevåg efter röntgen. Han har utvecklats fint och fram till igår har det inte varit några bakslag alls. Vad hände igår? Han fick springa lite tuffare galopp i snön och när han hade vilat efteråt var han stel i vänster bak. Inte lika mycket som i höstas men ändå en varning.
Så idag blev det bara koppel för honom och han har sett jättefin ut hela dan. Tar för sig fint med båda benen även när snön är lite djupare.
Funderar på att gå till någon ny ”guru” och kolla upp honom, Re-Dog kanske? Vad skulle du gjort?
Längtar till sommar och bad!