Maglarp, Andrarum, Agunnaryd
Förra helgen gjorde jag och Lena en sista tävlingsresa för året. Kosan styrdes mot Skåne men först stannade vi hos Eva Eriksson i Agunnaryd. Fika, massa prat och härlig träning bjöds det på där. Sen anlände vi till Andrarum och det är alltid lika roligt hos Bosse och Åsa. God mat, massa prat och träning. Hög trivselfaktor! Och så fick jag återse Becca!
På fredan gick vi ut på EM-fältet uppe vid Kristinehofs Slott. Jag ville passa på att få göra det första hämtet i EM-finalen. Utgången går runt hela sjön (dammen) och ni ser vart fåren står på den lilla bilden, precis mittemot på andra sidan. Framdrivningen gick åt vänster från föraren sett, runt hela sjön för att sen komma rakt emot föraren över kullarna. Världens häftigaste hämt! Och vi gjorde det! We made it!!! Såå himla häftigt!Såna träningar är liksom värd all möda, jag somnade med ett leende på läpparna.
Lena (eller är det Åsa?) har precis skickat hunden
Lördag – söndag var det dax för IK2 i Maglarp – nästan så långt söderut man kan komma i Sverige. Det var en liten tävling och en liten bana. Platt och det såg ganska enkelt ut. Men det var det inte.Fast jag förstår egentligen inte vad det var som gjorde det så svårt. Fåren var helt ok liksom övriga förutsättningar. Det blåste rejäl medvind framförallt på söndan. Förmodligen var det väl draget som ställde till det även om jag inte tycker det borde varit så svårt att hantera. För min del började både Sia och Kelli med lite av fiasko eftersom till min stora förvåning BÅDA sprang till hanteringen. Första gången i Sias karriär, i sin antagligen sista start som 11-åring – ja då får hon för sig att gå till hanteringen.
Enda förklaringen jag kan se är att den inte var täckt och att alla mina hundar blev lite för djupa. När de kom upp där på toppen så såg de hanteringen såklart och tänkte väl att här ska inga får missas… Som tur var bestämde sig Hassel för att det bara var fyra får som skulle hämtas. Han gick väldigt bra på lördan och var framförallt väldigt styrbar. Lite för ”på” för min smak men resultatet blev bra och räckte till en andraplats. Hans första placering i IK2! Hurra!!! Nio SM-poäng också så nu behövs det bara 1p till för att vara ”klar”.
Lenas hundar gick skitbra, Lovis vann och Mira kom trea. Vi lade alltså beslag på hela pallen! Kul!
På söndan var det Hassels tur att bli lite djupare och därmed hamna i hanteringen. Är ändå nöjd att han släppte direkt och kom in på banan och körde på rätt får. Men det vinglade mer och inte många poäng kvar den dan. Kelli fick jag styra för att få på rätt får i hämtet och därmed blev det massa avdrag och dessutom vingel, missade grindar och ramlade ur toppstriden. Positivt med henne är att hon gjorde toppfina delningar båda dagarna.
Knut var den som gick bäst. Han gjorde ett kanonhämt men fick en roslagstacka som inte ville vara med. Tänk att de där roslagstackorna fortfarande förföljer mig… ! Den härstammar faktiskt från dem vi köpte på 90-talet tillsammans med Åsa och Bosse när de bodde häruppe. Första benet fösning gick upp emot hanteringen och då tog hon sin chans och drog. Jag tog ett felbeslut och Knut hann inte reda upp det. Det var bara tacka för sig och gå av. Lite surt.
Sammantaget var det ändå en lyckad och väldigt trevlig resa. Kul med en sent planerad roadtrip så här sent på året.
Novemberträning
November har hittills bjussat på träning hemma och hos andra, blöta och sköna promenader, fixande med installning av fåren och lite trädgårdspyssel.
Becca är fortfarande kvar här. Vi väntar på att baggen som är såld till Skåne ska bli hämtad, då får hon lifta med där. Hon är fortfarande lika gullig och omtyckt.
Så här kan det se ut på vår morgonpromenad
Vi har tränat dubbelhämt hos Lena Brundin. Mer sånt behövs, det var uppenbart. Mycket mer. Kelli blir säkrare men jag vill ha mer. Hon är så angelägen om att försöka förutse mig så jag måste vara extremt tydlig för att det ska bli rätt. Och Knut som har varit så duktig behöver verkligen fräscha upp sina kunskaper. Det är inte som att cykla, det är uppenbart. Träna träna träna…
Här ställer vi ut får till Anki och Djinn
Vi har tränat utgångar hos Anki Redmar. Styra över dike och innanför dike. Skulle vilja ha ett effektivt ”slå-ut” kommando på Kelli. Hon tror liksom att hon vet hur allt ska göras så när jag ber om något hon inte förväntar sig så behövs det lite tjat för att hon ska kunna släppa sin första tanke. Eva behöver vara mer oförutsägbar alltså. Kelli behöver kunna kasta sig iväg utan att tänka så mycket själv. Svårt det där för ofta vill jag att de jobbar självständigt. Kan man få allt?
Har tränat sortering här hemma på tackorna. Väldigt bra och nyttig träning. Jag har Katias Sverige-Cup-rundor som målbild och det tar sig så sakteliga hehe.
Idag införde jag delningsträning. Fem delningar var till fem hundar… Tacklammen fick ställa upp på det, de är inte mycket delningstränade och det var inte plättlätt. Becca är nybörjare på delning och fick dela mot staketet. Hon skötte sig fint men hon förstår inte riktigt än. Minns hur det var med Kelli, det tog ett tag innan polletten trillade ner men då blev det jackpot. JAHAAA!!!! jag fattar och sen dess är hon väldigt bra på att komma in och hålla.
Funderar på att åka på årets sista tävling… men kan inte bestämma mig. Det är långt.
Valpar?Becca kommer nog betäckas i vinter – då blir det valpar hos Seemework i Skåne.
Själv har jag som bekant beslutsångest gällande Kelli och parning. Måste bestämma mig snart.
Sverigecupen – äntligen och korsdrag i Unghundscupen
Ja, du som orkat läsa hela höstens resor för mig och hundarna undrar nog… ”är hon galen” … ”hur orkar hon” ?? Det är inte utan att jag frågat mig själv detsamma. Men gör man roliga saker så orkar man, så är det bara! Kom alltså hem från SM i Boden, var hemma i tre dagar för att onsdag eftermiddag åka till Kungsör. Nu var det i alla fall någorlunda nära. Tävlingarna började med första start 7.00 på torsdag morgon så Lena och jag tog in på Kungsörs Camping i en liten stuga. Inte samma som förra året men nästan.
Första dagen var kvartsfinal och det gällde komma bland de 30 bästa av 54 starter. Det borde gå om inget oförutsett inträffar ellerhur? Banan såg trevlig ut och var väl avgränsad med staket. Ett stråk typ igenvuxet dike eller mur fanns långt bort tvärs över banan. Vi fick djuren utställda till vänster om det stråket och det föll sig naturligt skicka vänster.
Både Knut och Kelli gick helt ok men liksom de flesta andra fick vi inte in djuren i fållan. Den var ställd ganska nära uttaget och dels var djuren ovilliga gå in dels ställde draget till det. Dessutom gick de uttagna fåren på andra sidan vägen i en hage och ibland rörde de sig så att de syntes från tävlingsbanan. Detta orsakade ett kraftigt drag för vissa hundar. Arrangören ändrade till dag två och tre då djuren togs ut till en annan hage.
Tyvärr chockade Lovis oss med att skära framför Lenas fötter och därmed var hennes chanser borta. Så himla trist. Roligt ändå att Mira gick vidare. Man måste ha mer än en hund, så är det bara!
Andra dagen var det 30 starter och de 15 bästa gick till final. Nu var det lite längre bana och både delning, fålla, singel. Fållan var flyttad så långt bort från uttagsgrinden som möjligt. Det gjorde fållan betydligt mer överkomlig, dock inte plättlätt.
Knut startade först av mina och jag börjar bli rätt van att råka ut för konstiga saker. Han gick ut fint men utställarna tappade tillbaks flocken och jag fick omstart. Nytt försök och Knut är ju inte den som brukar skrämma djuren eller jaga. Det gjorde han inte nu heller men en tacka bestämde sig för att springa. Hon sprang som ett jehu före de andra. Hämtet gick hyfsat och första benet någorlunda. På krossen så skenade hon och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Hade försökt trycka till henne runt stolpen men det hjälpte ju inte. Fick försöka styra och sen tajma svängen men det var omöjligt pricka krossgrinden och flocken var helt ustpridd. Springtackan först och de andra försökte haka på. Fick in dem i delningsringen och hon var fortfarande yrslig den där tackan. Hade även en texeltacka som började tappa tålamodet. Fick till en delning och sen mot fållan. Där spretade flocken åt alla håll och jag började titta på klockan. Springtackan for runt och texeltackan tjurade emot. Sen rätt var det var så sprang tackan ifrån de övriga och IN i fållan. Jaha, tänkte jag, det var ju snällt av henne – men konstigt – nu borde det iaf bli lättare få in resten. Medan jag jobbade med övriga fyra tackor såg jag i ögonvrån hur tackan i fållan lade sig ner. Hade liksom inte tid att fundera över det utan jobbade på och fick till slut in resten av tackorna. Sen när jag skulle ta ut dem så reste hon sig inte. Jag gick in i fållan själv och då var hon helt lealös. Jag ropade på hjälp och domare Mosse kom, liksom Anja veterinär och nån mer, tävlingsledaren kanske. Jag minns inte. Jag var mest bara förvirrad. Vad händer nu liksom? Är jag diskad? Jag startade ju rätt tidigt och tävlade om en finalplats, även om det inte gått jättebra så kände jag mig inte helt borta. De fick ringa efter djurägaren som kom med fyrhjuling och kärra och fraktade bort tackan. Mosse sa åt mig att jag skulle få en ny flock till delningsringen och göra en singling. Jag fick en minut på mig. Det behövdes tre flockar för att Knutte och jag skulle gå runt banan. Det räckte inte till final. Och tackan hade piggnat till när hon kom hem till gården, puh. Även om det inte var vårt fel så känns det ju trist. Något stod ju inte rätt till med henne, det var ju helt säkert.
Kelli då. Jag minns faktiskt inte hennes runda men hon måste ha gått rätt bra för vi gick till final – tjohoooo!!!! ÄNTLIGEN! Vi klämde till med en 6.e plats i kvalet.
Lena och Mira lyckades också bra och tog sig till finalen!
Nu var det spännande se om våra småflickor skulle klara ett dubbelhämt, nu var det debut för båda. Kelli har strulat en del med look-back-kommandot under hösten och även om det lossnat lite på träning så har vi inte tränat några längre dubbelhämt på evigheter. Jag har fått ägna mig helt åt att få henne släppa flock 1. Så nu var det spännande. Hon hämtade första flocken fint och jag väntade en stund innan jag gav henne look-back-visslan. Jag fick övertala henne ett par gånger och tyvärr skar hon nog innan hon gav sig iväg. Men jag jublade inombords – hon gick iväg – vi skulle få köra hela banan! Sån härlig känsla. Jag är väldigt nöjd med hennes arbete på banan. Jag måste verkligen bli bättre på sortering men vi fick till det till slut och känslan att få stänga en finalfålla – ja den är obetalbar! Lilla Kelli hade fixat det och det räckte till en 6.e plats! Vi tog oss därmed in i landslaget till Nordiska Mästerskapet 2015. Hurra!!!
Mira är ett par år yngre än Kelli och fixade inte det där med att hämta en flock till. Det blev för svårt så Lena valde att bryta. Men så duktiga de har blivit för övrigt, jätteroligt att se!
Roligt var det också att titta på finalen och se Katia vinna med Loki och därmed slå sig själv som tvåa med Duke. Katias sorteringar var perfekta – så vill jag också kunna göra! Nu har jag en perfekt målbild och ska träna hela vintern!
Så det så 🙂
Nöjd och belåten åkte jag hem och laddade om inför Hassels final i Unghundscupen, dagen efter. Tyvär blev den banan alldeles för svår för oss. Det var rena korsdraget och fåren drog innan han var framme i upptaget. Efter en minst sagt svajig runda valde jag att bryta i delningen. Så här i efterhand inser jag att det var rätt korkat att bryta. Några poäng hade vi ju såklart kvar och här gällde det ju platser till Nordic Nursery. Men där och då hade jag inte en tanke på det. Och kanske lika bra det, nu kan vi ladda om i lugn och ro. Träna honom lite mer färdig till nästa år, jag tror mycket på den lille mannen!
SM i Boden och vinst i IK2 Vinnersjö
600 mil och tre veckor senare (läs om Skottlandsredan här) kändes talesättet Borta Bra men Hemma Bäst som mitt i prick. Det var otroligt skönt att komma hem. Vi kom fram till Mariannes hus i Ystad och övernattade där. Sen var det bara 70 mil kvar, ja det blev några till eftersom jag hämtade upp Knut i Storvreta också. Känslan att sova i sin egen säng är obetalbar ibland. Men faktum är att trots många olika boenden har just sängarna varit ovanligt bra.
Det blev en dag hemma med tvätt och djupdykning i posthögen. Hur mycket blir det på tre veckor!? Lördag och söndag var det dags för tävling igen, nu i Vinnersjö. Jag vet, det är hur galet som helst att ge sig iväg direkt efter en sådan långresa. Men Knut hade varit hemma och hundarna hade många resdagar i bilen bakom sig. Och veckan efter skulle vi tävla SM… (i Boden!). Här fanns en tävling jag kunde pendla till hemifrån och dessutom ”damma av” hundarna inför SM.
Det gick kanonbra! Knut gick som den dröm han kan vara och vann första dan och kom fyra den andra. Supernöjd! Om inte…
Vet inte om jag berättat detta i bloggen, men i somras när jag levererade bagglamm så blev Knut påkörd. Det var precis så dramatiskt som det låter. Duns och en ylande hund som springer hemåt med svansen mellan benen. Han ruskade snett på huvudet och jag förstod att det var där smällen tog. Herregud, hur illa var det? Först gnydde han men snart var han precis som vanligt, inte ens öm. Efter några timmar blev ögonvitan alldeles röd, sådär som det kan bli på människor också när man fått en smäll mot pannan. Eftersom han mådde hur bra som helst så betraktade jag det hela som han hade fått en rejäl blåtira. Inget veterinärbesök alltså. Men beredskapen var hög från min sida, minsta tendens så hade jag såklart åkt in. Sen klingade historien av och jag hade så smått nästan glömt bort det.
Tills vinnarrundan i Vinnersjö. När vi kommer av banan och han har doppat sig i vattenbaljan får jag se att han är helt insjunken ovanför ögat. Det ser helt absurt ut. Tankarna snurrar. Pusselbitarna faller på plats och jag inser att detta är nån slags svit från incidenten med bilen. Ska han dö nu? Jag bara väntade på kramper och att det skulle bli fler förändringar. Men inget mer hände och han förstod inte alls mina omsorger. Jag visade honom för några andra och alla bara häpnade. Vad hade hänt? Efter att några mer kunniga uttalat sig konstaterade vi att det går en muskel från ögongloben upp emot örat och att den muskeln har kollapsat, förmodligen lossnat i ena änden. Man gör inget åt det om inga fler symptom uppkommer. Anja H (veterinär och medtävlande i landslaget) bekräftade senare den teorin men hade gärna sett en röntgenbild. Inte för att det behövdes utan för att hon tyckte det var intressant. Nu, över en månad senare så ser det fortfarande likadant ut och han är helt symptomfri. Puh!
Tillbaks till tävlingen i Vinnersjö så gjorde även Kelli topprundor men vi lyckades inte med ränna/fålla nån av dagarna, räckte ändå till 7.e plats båda dagarna. Nöjd med SM-uppladdningen alltså. Sia fick stå över och Hassel kom med som reserv dag två. För honom blev det för dragigt och svårt så jag bröt vid delningen. Nöjd med hans insats ändå, bra erfarenhet och han växer hela tiden.
Efter Vinnersjö blev det hela TRE dagar hemma innan det var dags ta bilen 100 mil norrut – till SM i Boden. Samåkte med Lena och Hanna och vi hade en väldigt trevlig resa.
På vägen upp stannade vi och hälsade på Paula och Dan på Gårdsbacken utanför Örnsköldsvik. Vilket fantastiskt ställe de har och vilken gästfrihet! Vi blev överväldigade och bortskämda med supergod mat och toppenbra träning. Tusen tack igen – ni är fantastiska!
På den övre bilden ser ni Lena på Danne och Paulas träningsfält ner mot sjön. Nedanför är det bild från vår kvällspromenad. Så otroligt vackert. Nästan så man skulle kunna tänka sig bo i Norrland. Men bara nästan 🙂
Vi kom fram till Boden på fredag eftermiddag och gick direkt ut och kollade på tävlingsfältet. Utan överdrift kan jag nog säga att det inte var någon direkt idyll. Tävlingen gick på ett gammalt nedlagt flygfält kantat av industribyggnader och i framkanten Boden Arena. På andra sidan vägen låg Bodentravet. Arenan var fin men själva flygfältet var för att vara snäll ”sådär”. Nu gällde det ta fram det positiva tänket och det var ändå inte så svårt. Det var platt, inte så stort och sikten var bra. Det borde bli bra hörbarhet eftersom industrierna har stängt på helgen. Lite trafikljud hördes men inte så att det skulle bli något problem. Grundfältet var en stor gräsyta och för att få ihop en bana krävdes att hundarna passerade nån väg och i finalen en landningsbana. Lite annorlunda men inget som kändes för svårt. Parkering, servering och själva arrangemanget var tipp topp, genomtänkt och trevligt. Det här skulle bli bra!
Det gick lite snack innan att tackorna varit svåra att flytta på träningen men det ruskade vi bara av oss, det var vi vana vid… (hm)
Överst syns SM-fältet och nedan vårt boende på campingen. Jättefin stuga men själva campingen kändes lite konstig. Inhägnad med högt Gunnebostängsel ned mot strandpromenaden och ja bara konstig. Kan inte riktigt sätta tummen på varför.
För Lena och Hanna gick det kanonbra och båda gick till final. För egen del gick det åt pipsvängen. Knut gick redan i framdrivningen in i konflikt med en tacka och när vi efter en hel evighet kom till delningsringen var det bara typ 2 minuter kvar. Jag hade klocka och full koll. Det var bråttom. Väldigt bråttom för att inte säga omöjligt att hinna. Jag såg att det kom två omärkta på kanten och kastade mig fram i luckan direkt de kom in i ringen. Knut kom in och höll dem, domarna okejade snabbt. Skickade runt honom och sprang som en idiot till fållan, upp med grinden och pang in direkt (varför går det inte alltid så fort!?). Runt med hunden och in och jaga ut fåren (de ville stå kvar). Precis när de kommer in i delningsringen för singling så är tiden ute. Jag klappade om Knut och gick av banan, var ändå rätt nöjd. Visste att det inte skulle räcka till final, det hade kostat för mycket att backa runt den där tackan. Men avslutet var grymt.
Två bilder från avslutningen med Knut. Foto: Håkan Hägglund
Så var det Kellis tur. Hon hade inga större problem med djuren ute på banan även om hon kändes lite off. Kanske sliten efter alla resor? Jag tror jag styrde som en kratta också. Sen när vi skulle dela så bestämde sig en tacka för att gå hem. Hon ville bara inte vara med. Lyckades dela men när vi skulle till fållan så bara vägrade hon. Kelli jobbade verkligen som en hjälte med tackan och hon fick mycket beröm från publiken efteråt. Men där tog tiden slut, det kändes som en helt omöjlig uppgift och jag var rätt besviken. Hade jag vetat hur det skulle se ut i finalen så hade jag haft större förståelse för att vi fick det jobbigt. Men ingen av mina till final alltså.
Den här bilden där Kelli försöker övertala tackan säger liksom det mesta om SM 2014. Foto: Lena Brundin.
Finalen blev minst sagt dramatisk. Det var inte många som klarade sorteringen eftersom draget mellan de som var kvar och de bortsorterade blev för svårt. Tackorna sprang helt enkelt över hundarna. Flera blev stångade och flera hundar tvingades bita ifrån sig. Några blev diskade andra inte. Jag säger inte att det var feldömt på något sätt, blir hundarna attackerade måste de få försvara sig. Mina reskompisar Lena och Lovis var en av dem som fick tiden ute i sorteringen och slutade 11.a. Det var så nära flera gånger att de hade fått till sorteringen men det var framförallt en tacka som bara inte ville lämna sina kompisar. Jättebra SM ändå för dem! Hanna hade gjort en jättefin runda men fick en sån där ”jag-springer-över-dig” tacka och till slut brast tålamodet för Aya och disken var ett faktum. Så himla surt men bara att acceptera. De gjorde ändå en topprestation!
Vi valde att åka hem innan prisutdelningen, det var långt hem och inga priser fanns att hämta. På telefon fick vi rapporterat att Heidi hade vunnit på sitt fina banarbete, de klarade inte heller sorteringen. Tvåa kom Karin som hade gjort alla moment men trasslade lite i dubbelhämtet. Trea Gunnel med unge Cap, den rundan missade jag tyvärr.
Jag valde att vara hemma i stugan på morgonen så jag missade de första ekipagen. Jag behövde en sovmorgon speciellt som vi hade en lång hemresa framför oss efter tävlingarna.
Jag körde de första milen och sen tog Lena över och körde non-stop ända hem. Hon är tuff den där Lena 😉 Jag var hemma strax efter midnatt tror jag.
Nu var det skönt få sova några timmar för på måndag morgon skulle fårklipparen komma…
Nu har jag bara en stortävling kvar att rapportera…. kommer snart (om nu någon orkar läsa). Kan lova lite dramatik även där 😉