Kategori: Hund

Fortsättning på föregående inlägg…

Så var det då dax för tävlingarna. Först två kvaldagar på tre olika banor. De sju bästa från varje bana gick till semifinal, dvs 42 hundar. Jag tittade en hel del på de som tävlade på ”min” bana och det var förvånansvärt många hundar som inte lyssnade i hämten. En del hundar gjorde sneda upptag och gick iväg med fåren tvärs över hela fältet. Det kändes helt obegripligt att VM-hundar kunde göra sånt. Åtta hundar bröts och flera hade extremt låga poäng. Det kanske var nåt med den där stubben i alla fall? Till och från blåste det motvind. Något mer som kan ha stört hundarna var att utställarna kommenderade sina hundar med väldigt höga röster. Det hördes inte från publikplatsen men när man gick på parkeringen ekade det liedown. Sånt brukar dock de rutinerade hundarna inte bry sig om, men många bäckar små?
Ja, min tanke inför dag två var att Kelli i alla fall kommer ta fåren till mig. Oavsett om hon hör eller inte. Och det gjorde hon.Dag två på min bana blev det något högre poäng men hela 9 hundar som bröt varav 8 efter lunchen. Som du märker bygger jag upp ett försvar för mitt eget fiasko men det bjuder jag på *blink blink*. Under lunchpausen dag två sprack himlen upp och det blev knallvarmt. Jätteskönt! Jag vet inte om det bidrog till svårigheterna men de fyra första hundarna efter lunchen bröt. De hörde inte ett smack, tog inga kommandon långt bort. En av dessa fyra var Kelli. Men hon kom med fåren till mig i alla fall. Jag hade lust att bryta redan i framdrivningen men hade det där lagresultatet i bakhuvudet. Vårt resultat räknades till Sveriges lag och då är alla poäng viktiga. Nu hade det inte spelat någon roll men jag fortsatte i alla fall köra fåren runt stolpen. Försökte lugna ner alltihop men Kelli var väldigt stressad i det läget. Hon blir det när hon förstår att hon är olydig. Iväg på första benet fråndrivning och nånstans i närheten av grinden tappade jag kontakten igen och hon bara fortsatte med fåren långt bort innan de vände. Fick ner dem på nån slags kross och sen bar det iväg igen långt ut på fältet och jag hade ingen kontakt. Då tackade jag för mig och gick av.
Det kändes S-K-I-T. Jag var grymt besviken och kunde bara inte förstå hur min fina lilla hund kunde bete sig så. Så här i efterhand har jag valt att försvara det med oturliga omständigheter, nåt annat går inte. För sådär dåliga är vi inte. Så det så.

Kan nämna att på bana 2 var det en som bröt första dan och 4 den andra. På bana 1 var det 3 som bröt första dan och 1 den andra. 5-4-17 i brutna rundor på bana 1-2-3 talar sitt tydliga språk eller hur?

Sådär då var det nedskrivet. Nu kan jag berätta om resten. Mina härligt duktiga rese- och träningsvänner Marianne och Ann som BÅDA gick vidare till semifinal tillsammans med Karin och Key! Så otroligt roligt och en stor framgång för Sverige. Att ta sig till semifinal på den tävlingen är stort.

Här ser vi Marianne få en ”mygga” på sig inför TV-sändningen av semifinalen.

Hundarna hade inga problem slappna av på läktaren. Det blev väldigt mycket läktartid de två sista dagarna!

Tyvärr räckte ingen av svenskarna till finalen, men det var nära så nära och nästa gång! Då!

Här ser vi startlistan till finalen. Det var en tuff finalbana med väldigt långa hämt. Flera hundar sprang bort sig i utgångarna och för en del blev det flera kilometer extra att springa. Det är tappra hundar de där bordercollisarna. De gör verkligen allt för oss och det var tufft att se några av rundorna.
Svenske Mosse höll svenska fanan i topp och hade två hundar med till final. Han tävlar numera för Skottland. Tyvärr var det inte deras tur den här gången.
Vi såg inte de första ekipagen eftersom vi städade ur lägenheten på morgonen så vinnarrundan missade vi (nr 1). Men vi såg Aled Owens Cap, den hunden gillade jag mycket! Så cool och han gjorde en jättefin runda.
Ricky Hutchinsons Sweep var också fin. Och Ian Brownlies Gus… vilket drama. Han hade gjort rena vinnarhämten i våra ögon och sen vid krossgrinden blir det ett missförstånd och hunden sticker iväg på ytterligare ett dubbelhämt. Totalt döv för Ians kommandon. DET var jobbigt att se och ledde till disk. Och så var det Jo Agnar och Sisko, vilken fin runda men ett förödande missförstånd vid lookbacken. Det är små marginaler många gånger vad som avgör vem ska stå där på pallen.

Här kommer Aled Owen och Cap efter sin runda.

Ja och så var det det där med resultat. Britterna verkade inte tycka att det var särskilt viktigt med resultat och jag tror folk kom dit mest för att se fina hundar i arbete. Inte för att följa vem som skulle vinna. Eller? Jo självklart ville vi veta resultat men det ENDA resultat som fanns att hitta var gömt inne i ISDS stora tält på baksidan av en skärmvägg längst inne i ett hörn. Där satt det några lappar med resultat som uppdaterades med långa mellanrum. Jag funderade en hel del på det där och kan inte se någon annan förklaring än att vi svenskar är överdrivet resultatfixerade. Intressant att fördjupa sig i den tanken faktiskt.
Numera finns allt på ISDS hemsida så ordningen är återställd. Puh 🙂 Och här kommer finalresultatet, kan tillägga att både 1-an, 2-an, 3-an kvalade på bana 3….  så är man bara tillräckligt bra så…!

World Trial Final results:

Och på finaldagens lunchpaus åkte jag och Åsa iväg för att kolla in havet. Döm om vår förvåning när det låg bara ett stenkast från tävlingen. Så dumt att vi inte kollat in det tidigare! Jättemysig strandpromenad och där fanns både restaurang och hotell. Nåja bättre sent än aldrig. Längst bort på stranden stod ett par och stirrade ut i havet. När vi gick förbi började vi också titta utåt. Då berättade de att de sett delfiner som lekte därute. Och så fick vi också se dem! Det var som en liten belöning att ha fått se vilda delfiner.

Efter finalen åkte vi tillbaks till Leanach Farm för ytterligare ett par dagars träning. Det blev en fin avrundning på resan och vi hade riktigt bra träning.

600 mil senare var jag hemma i Almunge för att packa om och åka till SM i Boden. Mer om den resan en annan dag 🙂