Jag har varit lite slö på att uppdatera här på hemsidan men jag ska försöka bättra mig framöver. Gillar ju ha allting samlat här.
Förra helgen hade SULVK KM och VP hos Birgitta Ulväng i Örsundsbro. Vi hade rekordmånga starter med 45 anmälda över dagen. Liten oro att vi skulle hinna klart innan mörkrets inbrott. Det gick utmärkt!
I Balderstaven startade jag med Knut, Kelli och Sia. Hassel skulle egentligen ha gått i stället för Sia men han har haft ont i en tass och fick därför stå över. Vad händer tror ni? Jo ”reserven” Sia går in som sista hund och vinner KM. Hon gick jättebra och är i precis lika bra form som i somras. Kanske var det hennes sista tävling, hon blir 11 i november. Jätteroligt att få avsluta karriären med en vinst i så fall!
Inte nog med det, Knut kom 2.a, slagen med en ynka poäng av mamsen. Kelli fick en lite springigare flock så där räckte poängen inte så långt.
Prisutdelning och vi ser även Karin Olsson med Hazel som kom 3.a. Foto: Jasna Bohlin
Och så var det Becca. Den lilla loppan 🙂 Jag hade anmält henne till Cimastaven som är en blåbärsklass. Tänkte att om hon sköter sig bra där så efteranmäler jag till VP dan efter. Och om hon skötte sig? Så jäkla bra att vi vann hela klassen och det var många starter så insatsen var mer än bra! KUL!
Så var det VP och hon hämtade bra, flocken var lite nervig och Becca låg på lite i framdrivningen men jag ville inte bråka med henne. Följden blev att det var svårt få en lugn fösning. Fåren drog som en avlöning och hann förbi fösningsgrinden, men bredvid, innan Becca hann upp och runda. Lisbeth (domaren) sa åt oss att göra om för hon ville se henne fösa… Det var lättare sagt än gjort för fåren ville tillbaks till hanteringen hela tiden och Becca bara vägrade släppa iväg dem åt det hållet. I tredje försöket hade fåren lugnat ner sig så Becca fick visa att hon faktiskt kunde fösa. PUH! Resten gick som en dans och hon blev godkänd på 77 poäng. Jätteroligt att redan klara av det, det var långt över mina förväntningar. Men nu råkade den här helgen komma i vår väg och då var det ju lika bra få det gjort! Nu blir det nog att hon åker tillbaks till husse i Skåne och kanske kan det bli en valpkull framöver. Hon är så otroligt lik Kelli på många sätt och jag tror hon blir en kanonmamma.
Vi åkte därefter norrut mot nästa stopp i Inverness. Marianne hade hittat Leanach Farm på Internet och bokat in oss på deras B&B inklusive vallningsträning. Såna bokningar kan var en chansning och det var med stor spänning vi åkte in på farmen. Iain och Roseanne MacKay visade sig vara mycket vänliga och trevliga och tog emot oss på bästa sätt. Iain frågade direkt om vi ville hänga med på en liten Open Trial på lördan. Om vi ville!!!!!
Sen berättade han att han skulle flytta 20 tackor till en hage och 20 till en annan så vi hade att träna på så mycket vi ville. Wow!
Här stannade vi i fem dygn. Fler svenskar anslöt några dagar och vi tränade och tränade och tränade. Så otroligt givande att vara ett gäng som tränar tillsammans. Framförallt Hassel utvecklades fint.
Marianne och jag turades om med förefrukostpromenad ett par gånger. Vem är vem?
Vackra promenadvägar. Ovan syns järnvägsbron underifrån och nedan i bakgrunden. Mäktigt bygge!
Open Trial Fort Augustus Iain körde före och vi svenskar följde i kolonn efter. Förutom jag och Marianne så var det Ann, Micke, Henrik, Sanna och Katia som hängde på och tävlade.
Banan var ganska liten med kuperad terräng, typ en ordinär IK2 här hemma. Djuren var scottish blackface och de var väldigt snabba och svåra att få igenom tratten trots att öppningen var ganska generös.
Vi fick anmäla oss drop-in och man startade i den ordning man anmälde. Vi som hade två hundar fick köra den andra på eftermiddagen.
Sia gick först av mina och gjorde en ok runda men tiden tog slut vid tratten. Kelli däremot, gjorde en kanonrunda och vi lyckades med alla moment. Jätteroligt! Det visade sig räcka till 93p och en andraplats efter Eöysten & Nap från Färöarna, som också skulle tävla World Trial. Den insatsen gjorde att jag bestämde mig för att köra Kelli på World Trial. Även om hon är orutinerad i sammanhanget så har hon växt sakta men säkert och utvecklats fint. Men det var inget självklart val. Dels ville jag gärna visa upp en bra Sia efter fiaskot på EM, hon kan ju gå så otroligt bra och det hade varit roligt att åtminstone få gå runt. Dessutom är Sias erfarenhet är guld värd.
Dels ville jag gärna köra Kelli som nu visade att hon platsar och henne kan jag lita på i alla lägen. Sia är inte lika lättkörd. Kelli it was!
Ann gjorde också en kanonrunda med Tai och även hon bestämde sig för att köra med sin yngre stjärna. Kul!
På tävlingen dök det upp en finsk tjej, Helja, och det visade sig att hon hade en Fame-ättling med sig efter Boman-Odd Molly. Världen är liten ibland. Även hon skulle tävla men tyvärr kunde vi inte vara kvar så länge. Helja tog några fina foton på mig och Kelli, så himla roligt att få tillgång till dem!
På hemvägen tog vi vägen runt Loch Ness upp över bergen. En otroligt vacker färd med hisnande utsikter.
Ninnie Lindvall och Seglinges Kate tog 1-pris IK1 i Norrvissjö idag. 86 poäng kammade de hem. Många grattis!
Sofia Aronsson och Seglinges Wii ”Wick” skriver så här på Facebook idag:
”Wick kan numera titulera sig LP1 LP2 LP3 RLDF Seglinges Wii efter att ha skrapat ihop 93p i fortsättningsklass i dag. Därmed uppflyttad till avanceradklass”
Grattis!
Så har jag till sist landat här hemma efter alla stora tävlingar. Tänker blogga lite om alltihop men tänker dela upp det på flera bloggar så det kommer nog ta sin tid. Mycket finns ju på Facebook men jag tycker själv om att spara på minnen. FB i all ära men det är väldigt flyktigt.
Resan mot Skottland
Så började äntligen det stora äventyret!
Jag lämnade EM i Danmark rätt tidigt på söndagen och åkte tillbaks till Sverige. Träffade Ann och Mikael Blomkvist på Häckeberga i Mariannes vackra träningshage. Efter en bottenlöst usel tävlingshelg i Danmark kändes det upplyftande med go träning ihop med goda vänner. Sen blev det middag och sova några timmar hos Marianne i Ystad. Vilket ställe, dit skulle jag gärna åka på semester.
På måndagnatten ringde klockan 3.15 och så gav vi oss iväg. Öresundsbron för tredje gången på en vecka, färja Rödby Puttgarten och rastning på en härlig strand.
Vi körde i sällskap med Ann och Micke hela vägen. Non-stop i stort sett genom Tyskland och Holland till Ijmuiden. Där hade vi fått tips om en fin park att rasta hundarna i. Otroligt stor och vacker park med mängder av stigar hit-o-dit. Vi gick och gick, det gällde ju rasta ordentligt eftersom hundarna skulle vara på färjan i 16 timmar.Överresan till Newcastle gick väldigt smidigt. Vi åt en god middag och sov gott i våra hytter. Hundarna var helt lugna i bilen hela vägen. Vi gick ner några gånger och försökte få dem rasta sig. Jag måste säga att båtresan gick över förväntan. Jag hade lite ångest innan att hundarna skulle vara så länge i bilen men det gick prima!
Väl iland gjorde vi ett kort stopp direkt för att rasta och ge hundarna frukost och sen vidare norrut.
Ann hade den briljanta idén att vi skulle köra kustvägen upp mot Edinburgh så vi fick se nåt mer än bara motorväg. Det var en hit, speciellt när vi gjorde en avstickare ut till havet och hittade den söta lilla staden Bamburg. Där gick vi en promenad och åt lunch på en liten pub. Här kommer lite bilder från Bamburg:
Ett slott!
som jag av en slump råkade fånga i backspegeln när jag egentligen skulle plåta havet…
Hundarna var verkligen välkomna överallt! Kolla skylten, här stod det en vattenskål utanför restaurangen.
Otroligt vad folk var vänligt inställda. Lösa hundar hade alla. De som gick i koppel gjorde det nog för att de behövde det (jag tror de var aggressiva). I alla fall så mötte vi massor av lösa hundar och alla var hur snälla som helst. Och det gällde även i Tyskland och Holland.
Ann hittade en telefonkiosk – ett minne blott här hemma och sådär gulliga har de väl aldrig varit?
Tog en bild på vår lunch men fotot gör inte portionen rättvisa. Fish and chips såklart och vilka lass! En sak skulle vi lära oss under resan, chips har man till allt. Punkt.
Och som sagt, hundar var välkomna överallt.
Marianne och Micke diskuterar kameran
Jag vet inte riktigt vad de kom fram till, roligt hade vi i alla fall.
Vi åkte vidare norrut och överallt tröskades det och jag tyckte det var lite halvläskigt med alla branta kullar och stora halmbalar. Tänk om de börjar rulla… kolla de på toppen till vänster… Och stubbåker skulle få en oanad betydelser skulle det visa sig.
Nästa stopp skulle bli hos Lotta och Mosse Magnusson där det bjöds på stor gästfrihet med både mat, boende, träningstips och rolig träning.
Men först en promenad med hundarna och vi passade på att ta varsin bild med den fina utsikten.
Hos Lotta och Mosse träffade vi fler svenskar. Karin, Tomas och Åsa var där på ”träningsläger” och även Alex och Elin var där. Kul!
Mosse var generös med träningstips och det var framförallt fållan som diskuterades. Det hade varit tävling på World Trial-fåren helgen innan vi kom och det hade INTE varit lätt. Fållan var ett stort problem och alla tävlande hade blivit åtsagda att vad de än gjorde så skulle fåren in i fållan.
Alltså var fållträning nr 1 att träna när vi kom. Mosse plockade fram ett gäng mycket skygga tackor som var helt omöjliga att fålla in. Åtminstone för mig och jag tror jag var i rätt gott sällskap. I alla fall i första försöket.
Men tipsen var bra att ta med sig.
Andra dagen hade Mosse ordnat en liten ”hill-trial” åt oss. Vi stod i en hagen och skickade hundarna att hämta får i en annan. Fråndrivning, singel och fålla. Hela kittet. Jätterolig träning! Det finns svalkande platser även i Skottland, sa Kelli och hittade en liten bäck. Lotta var så gullig och bakade en tårta till Micke eftersom han fyllde år och Mosse utsåg Micke till vinnare av vår Hill Trial som en liten present så där. Kul men Sia var faktiskt bäst för dagen. Även om det bara var på skoj så kändes det bra att hon verkade vara i form inför World Trial.
Avslutningsvis fick vi se Mosse och Lotta träna några av sina nurseryhundar.
Jag blev tvungen bryta framdrivningen i kvalet eftersom en tacka gav upp och lade sig. Det hela är filmat och det ska bli intressant få se det och försöka anslysera varför det hände. Var det självförvållat eller otur?
Bedömningsmässigt är det iaf disk när sådant händer.
Surt och tråkigt såklart.
Annars har resan varit fantastiskt trevlig så här långt. Tränat i vackra Häckeberga både före och efter tävlingen.
Bodde fint i campingstuga i Danmark på halvön Feddet. Vilket härligt ställe! Långa sandstränder och hundtillåtet överallt.
Tävlingsfältet var en gigantisk hed med växlande vegetation. Det blev en svår och utmanande tävling. Dels var fältet lurigt och hundarna kunde springa bort sig eller bli för vida. Om fåren gled lite i framdrivningen var det svårt att styra eftersom man inte såg pga träd. Fåren var känsliga texelkorsningar och många hundar fick problem.
Av svenskarna gick det bra för Henrik, Eva E och Anja som alla gick till final. Boss gjorde ett otroligt bra dubbelhämt i finalen men fick en tacka som vägrade gå med så det blev slut i början av drivningen. Tyvärr blev det brutna rundor i finalen även för Eva och Anja.
Vann gjorde Wiet van Dongen från Holland. Hunden heter Blaze och var verkligen fin.
Det är alltid inspirerande att se alla toppförare in action, hur de hanterar dessa svårigheter är otroligt intressant att få ta del av.
Toppenbra gick våra Young Handlers Frida o Johanna. Båda gjorde imponerande rundor och tog hem guld (Frida) och silver (Johanna). Stort grattis till er tjejer som räddade den svenska äran!