Knut föddes här i huset den 1 december 2006, sist ut av åtta valpar. Lite medtagen så Tina och jag fick kämpa en hel del för att få liv i den lilla kroppen. Obeskrivlig lycka när andningen kom igång. Och så där har han hållit på hela livet. Satt våra sinnen på prov med onödigt stor dramatik blandat med helt magiska upplevelser. Han var en riktigt bra hund vad det än gällde, den bästa.
Det var Knut som tog med mig in i vallhundsvärldens finrum. Det var han som visade mig att det gick att vinna IK2, som tog mig till SM och landslaget. Det var han som gjorde att även hans mamma Sia fick satsa på vallningen och tillsammans överträffade de alla mina mål och förväntningar.
Förutom alla tävlingsframgångar så hade Knut ett hjärta av guld. Han kom överens med och blev kompis med alla, både 2- och 4-benta.
Han var en hund som verkligen berörde.
Sov gott älskade lilla Kung ❤️
Hassel lyckades fint i SMs semifinal som 7.a på en lång och knepig bana. Jag var optimistisk inför finalen eftersom Hassel brukar vara väldigt bra på dubbelhämt. Tyvärr hade både han och jag en dålig dag så det blev pannkaka av den finalen. Därefter har vi startat på hemmatävling i Skepptuna och där har han gått fint båda dagarna. Avslutade med en fin 2.a plats i söndags och har rejält med poäng till nästa års stora tävlingar.
Cat fick för svår uppgift i Unghunds-SM och vi fick en blygsam placering nånstans i mitten. Är ändå väldigt nöjd med hennes utveckling. Långa hämt och fråndrivningar med starka drag är svårt när man inte har så mycket erfarenhet. Sista tävlingen i söndagens IK2 i Skepptuna skrapade vi ihop 80 p och hon har fått högre poäng för varje start. Till nästa år ska vi ha ordning på det där med drag ?
Kelli gjorde en fin semifinal i Agria Cup tidigt i höstas på Gotland. Vi hamnade i final men inte heller den finalen gick som den borde. Efter den tävlingen har Kelli haft lite ont här o där så hon har fått ta det lugnt. Kanske blev det hennes sista tävling, vi får se. Hon är 10,5 år så det är ju inte konstigt om kroppen säger ifrån. Vi får väl se, hon är pigg och glad i alla fall och vi tar dan som den kommer.
Knut blir 13 den 1 december och även han är pigg och glad. Han har sina gamla skavanker men sällan ont. Han hjälper gärna till och samlar lite får i hemmahagarna. Han hör visslan bra men det funkar inte med så långa håll längre.
Vis, våran yngsta lilla tjej, utvecklas i raketfart och det ska bli väldigt spännande se vad det blir av henne. Hon är världens coolaste och mysigaste lilla tjej.
Det blir glest mellan blogginläggen men jag är desto mer aktiv på Instagram (Femsing), Twitter (Kungknut) och Facebook. Tänkte berätta lite om vad som händer här på gården 🙂
Februari är liksom lugnet före stormen. I månadsskiftet kommer lammningen dra igång med flera trillingar och en fyrling. Jag är beredd med lammnäring, nappflaskor och lammbar. Vi har några tackor som ska fö enslingar så jag hoppas kunna adoptera bort något lamm.
Vecka 10 är det dags för Kelli att valpa, hon har gått fyra veckor nu och jag tycker mig känna igen dräktighetstecken. Det är som vanligt svårt med blotta öpgat och kanske gör vi ett ultraljud eter helgen. Hon är i alla fall i fin form och väger ett par kilo mer än förra gången. Ja, det gjorde hon redan innan hon blev dräktig nu. Hon har smygit på sig mer vikt senaste åren och det är bara muskler. Hon har tränat för fullt hittills och hon kommer få fortsätta hålla igång tills magen börjar ta emot.
Bernie har blivit pappa för ett par veckor sedan, ja det har ni sett i tidigare blogginlägg. De ser så otroligt fina och välmående ut. En av dem blir vallhund här i närheten vilket känns jätteroligt. Bernie utvecklas fint som vallhund och klarar nu långa hämt och fråndrivningar. Vi har till och med testat sortering och dubbelhämt. Han älskar att träna och suger i sig kunskap som en svamp. Han är fortfarande lite barnsligt överambitiös men är förvånansvärt stabil ändå. Gillar honom mycket.
Hassel ska få tjejbesök snart vilket är roligt. Hans kull med Ace ser jättefina ut så här långt, de är ju bara 5 månader. Han filar på några smådetaljer under vintern och när vi får till dessa så är han som en dröm att köra. Vilka detaljer? Som vanligt efter tävlingssäsongen behöver stopp och tempo tas tillbaka. Lyssna på långa håll. Sen ägnar vi en del tid åt finlir i närarbetet. Han kan fuska i flankerna när det blir bråttom så det måste jag få koll på. Hassel är jobbarhunden nr 1 här hemma när det gäller hålla undan djur vid utfodring.
Knut är den som servar när det är kurs och träningar, en uppgift han gillar. Vi var i Andrarum förra veckan och det är en fröjd att köra honom över kullarna där nere. Fräsch 10-åring!
Sia är pigg pensionär och jag är imponerad över hennes kondis!
Jag har två kurser igång under vintern. En grund- och en fortsättningskurs som går varannan lördag. Två härliga gäng som piggar upp när de kommer.
Privatlektioner bokas lite nu och då. Det är alltifrån elitekipage till nybörjare Jag har i vinter haft flera som velat gå förberedande kurs och eftersom ingen verkar vilja ordna såna kurser har jag bokat dem som privatlektioner. Jag anpassar individuellt och lektionen inriktas i första hand på att visa och förklara vad vallning är. Föraren får kanske valla fåren själv för att få lite djurkänsla. Ibland lånar jag ut någon av mina hundar så de får känna på hur det är att valla. Om deras hund/valp verkar sansad låter vi den gå lite efter fåren i lina för att se om den är tänd. En del har redan provat på lite vallning och då kan vi göra mer övningar med hunden i stället. Är hunden helvild ger jag tips om hur de kan träna i andra miljöer innan de försöker igen. Det är svårt att förstå för den som är nybörjare, vilken kontakt man behöver ha med sin hund för att klara av vallningen. Lite av det brukar jag försöka förmedla och visa med egna hundar. En del klarar sig med bara en enda lektion för att sen gå vidare till grundkurs, andra behöver kanske en lektion till. En del tar sig nog en funderare på om de ska gå vidare eller inte. Det är ju det där med träningsmöjligheter som fäller många. Jag är alltid tydlig med att man måste kunna träna mellan kurstillfällen, att det behövs minst lika mycket träning för utbilda en vallhund som för andra grenar. Jag brukar jämföra med min egen valp som vid ett års ålder kanske sett får cirka 300 gånger.
Idag fyller Knut och hans kullsyskon Snodden, Kate, Floyd, Leo, Prim och Myy 10 år! Det var väldigt trist att Peace råkade ut för en tragisk olyckshändelse och fick inte uppleva 10-årsdagen.
Men vilka fantastiskt fina hundar! Knut är en av mina absoluta favoriter genom åren. Jag hade så gärna använt honom som avelshane och förfrågningarna har varit många. Men höftledsstatusen i kullen totalt sett är inte ok så därför har ingen av dem gått i avel.
Mamma Sia och morbröderna Troll och Swift fyllde 13 härom dagen. Också en fin kull med åtta godkända vallhundar och två landslagshundar.
Anna och Knut efter ett lyckat träningspass här hemma.
Under senaste året har Anna och jag tränat mycket ihop med kullsyskonen Bonus och Bernie. Anna har två hundar härifrån rip Flugan och Snodden. Det har inte blivit så mycket vallning eftersom Anna inte har egna får och jobbar mycket.
Men nu med Bonus ska det bli andra bullar!
Vi har gjort en deal att jag tränar Bonus och Anna tränar Knut. En winwin-deal eftersom jag har lite svårt hinna med träna alla hundar. Vi har så roligt när vi tränar och alla gör stora framsteg hela tiden. Bonus och Bernie utvecklas fint och ekipaget Anna Knut likaså.
I helgen var det dags för Anna och Knut att prova vingarna på tävling. Det var en svår IK1 i Alunda och de gjorde ett fint jobb med de snabba tackorna. Nu skulle Anna hem och studera tävlingskalendern, ska bli spännande se var hon hittar!
I torsdags var det årsmöte i SULVK (vallhundsklubben) och för ovanlighetens skull satt jag ordförande för mötet. Roligt gäng och snabbt okomplicerat möte blev det (som vanligt). Styrelsen med Anna i spetsen ser till att hålla en skön och inbjudande stämning i klubben. Det känns roligt.
Som traditionen bjuder delades fjolårets vandringspriser ut och jag fick ta emot Balderstaven och fina tulpaner. Jeanette passade på att fotografera. Nu har jag vunnit staven tre gånger men med två olika hundar. Den ska vinnas tre gånger med tre olika hundar för att få behållas för evigt. Sia vann 2008 och 2014, Knut 2015. Får satsa på att ta hem den en gång till 🙂
Vi har haft en sån rolig höst, jag Anna, Ann och Anita! Vi utmanade varandra att prova på att tävla i en ny gren, nämligen freestyle. Anita är ju experten och vi andra totala nybörjare. En Facebookgrupp startades och diskussionerna och skratten gick varma. Regler, får hunden skälla? (nää) får hunden ha kläder (nja) är slalom freestyle eller htm…(freestyle). Vilken musik ska vi ha? Hur långtkort får programmet vara? Vilken hund? alla har vi flera och av någon anledning blev det den äldsta, pensionärerna undantagna.
Alltså skulle Snodden, Knut och Cissi med förare lära sig Freestyle. Vi hade ett par månader på oss. Kan väl inte säga att träningen gick på högvarv i början. Alla hoppades nog att det hela skulle rinna ut i sanden hehe. Men så skedde alltså inte. Cirka en månad innan tog vi tag i träningen på riktigt. Hyrde hallen i Långhundra några gånger och åkte dit och tränade.
Den stora dagen närmade sig med storsteg och plötsligt stod vi där. Och jag är SÅÅÅ imponerad av mina vänner! Anna och Snodden som aldrig nånsin har tävlat går ut och fixar en uppflyttning i debuten!!! JÄTTEDUKTIGA var de! De körde till låten Kung Fu Fighting och fick till ett väldigt musikaliskt och trevligt framförande! Supergrattis igen Anna! Det gjorde ni verkligen kanonbra!
Och Ann och Cissi! Wow!!! De gjorde en kanonprestation och blev också uppflyttade.
Knut då? Ja han har nog lite för höga förväntningar i såna sammanhang. Efter ett antal år med agility kunde han inte förstå var alla hinder tagit vägen. På träningen har det ändå gått hyfsat men när det blev publik och högtalare så snöade han in totalt på det lilla ”hinder” vi hade med som rekvisita. Ylade som en galning och det blev mest vimsigt.
Film finns och jag borde väl inte lägga ut den men han är rätt söt och det finns ju redigeringsprogram 🙂
Anita då? Ja hon går ju liksom i en egen division, landslaget och allt ni vet! Otroligt imponerande att se henne och Emmi in action. Nu håller vi tummarna för dem i Nordiska och SM!!
Knut fick reperesentera flocken på årets KM. Det var så många anmälda så vi fick begränsa till en hund per förare under dagen, totalt 35 starter. Han är så stabil och fin att köra, gör precis det han ska. På bilden ser vi klubbmästarna i alla fyra klasserna. Från vänster Cimastavens vinnare Tammy med Becka. Siancupen vanns av Gunilla och Freddie, Brassekannan av Karin och Nova. Balderstaven av mig och Knut. Roligt!
Vi hade en härlig höstdag hos Birgitta Ulväng i Örsundsbro. Många SULVK-are var på plats och alla bjöds både på fika och lunch under dagen.
Foto: Ann Björkenius
Knut håller fint i kroppen just nu och har fått göra två tävlingar i höst. En andraplats i Åkersberga och nu vinst på KM visar på vilken fin hund han är. Jag vågar inte hoppas att han ska hålla för tävling flera dagar i rad. Jag är nöjd med att han kan göra lite småjobb här hemma och tävla nån gång ibland.
Tog med träningsgruppen ut på fältet idag och det var inte alls särskilt tungt för dem i snön! Kul!
Först måste vi flytta på de två baggarna ifall vi mot förmodan skulle tappa ihop dem. Så pojkarna får gå in i stallet. De vet precis vad som gäller eftersom de brukar få lite kraftfoder när de kommer in.
Ganska snygg eller?
Och här kommer lite på träningsgruppen och hundarna:
Lena Karlsson och Peter Nilsson, båda medlemmar i Svenska Vallhundsklubben, har gemensamt publicerat en studie gällande epilepsi och arvbarheten. Den finns att läsa här.
Jag tycker studien är intressant, framförallt stamträdet där man kan se kopplingar mellan olika linjer.
Huruvida det går att fastställa arvbarheten som recessiv är det alldeles för tidigt att säga idag. Däremot är det bra att vi får en plats där alla kända fall samlas och att vi kan se spridningen i ett sådant här stamträd.
Att tänka på är att de fall som visas är alla kända fall av epilepsi, det görs ingen urskiljning om det är ideopatisk epilepsi eller ep av andra orsaker. Kortfattat så är ju EP ett symptom, inte en sjukdom i sig. Den form av EP som man hoppas kunna spåra är den som kallas ideopatisk. Så läs stamträdet med viss försiktighet. Om EP finns massor att läsa här.
Hur hanterar vi denna information?
För det första ska vi inte drabbas av panik. Stamträdet ser överväldigande ut. Men inget nytt har egentligen hänt, nu har vi fått en översikt och en liten förhoppning att så småningom kunna fastställa arvbarheten och få ett gentest. Hur lång tid det tar är omöjligt att säga idag, bara att gentekniken går framåt med hög fart. Det gäller nog framförallt att få fram pengar för forskning på detta.
Det finns några frågor jag skulle vilja ha svar på. Hur många border collie drabbas varje år? Hur stort är problemet? Hur stor är risken? Hur kan vi få reda på det?
Våra egna hundar
Om jag nu räknar enbart de hundar som lämnat sjuk avkomma som känd bärare enligt det publicerade stamträdet. Att kalla dem bärare kanske kan vara fel eftersom ingenting är fastställt. Jag väljer att göra det ändå eftersom det uppenbart finns åtminstone en sjuk avkomma. Så här ser det ut gällande våra hundar:
Sia m syskon – pappa Fleet är känd bärare till två fall och även som far/morfar, på Fames sida finns ingen bärare tre led bakåt – Fame är troligen fri.
Knut m syskon – morfar Fleet är känd bärare. Pappa Rob är känd bärare till en drabbad och morfar till en. Robs kullsyster Dot har gett tre avkommor med ep. Finns alltså kända bärare från båda håll vilket i teorin skulle kunna ge både sjuk och bärande avkomma.
Men, eftersom ingen av 8 valpar är drabbade hittills, så kan vi kanske anta att Sia inte är bärare och därmed bör ingen kunna bli sjuk. Ingen av syskonen går i avel så linjen tar slut med denna kullen. Det finns några avkommor till Sias kullbror Bravo men såvitt jag vet har ingen av dem gått i avel och ingen är drabbad av ep.
Kelli – farfar Glen är känd bärare. Han har visserligen bara en drabbad själv men det finns flera barnbarn (uppdaterat) som är drabbade. Det finns även några sidospår bakom Kellis pappa Ben via farmor Jill. På mamma Inz sida (Fames halvsyster) finns ingen känd bärare tre led bakåt, så Inz är troligen fri.
Hassel m syskon – farfar Rob (Knuts pappa) är känd bärare (se Knut). Hassels pappa Loki har många avkommor och hittills ingen drabbad. Lokis mamma har ingen känd bärare i stamtavlan. Detta kan möjligen indikera att Loki är fri (låt oss hoppas!). Kelli (se ovan). Det känns inte som vår kull är någon högrisk. Däremot bör vi vänta tills hundarna är över 3 år innan de används i avel (om det skulle bli aktuellt).
Flaxakullen (Sam-Daphne) Ja som de flesta känner till fick vi två ep-fall i kullen med inlånade tiken, Anna Mullers Flaxa (Daphne).
Spot och Flicka avlivades första året. Väldigt tragiskt.
Före parningen fanns inget som indikerade en sådan risk. Idag vet vi såklart att Sam och Flaxa är kända bärare. Sam har lämnat EP med fem olika tikar. Det finns ingen info eller koppling gällande Sams släktingar i stamträdet. Däremot finns det en del fall bakom båda Flaxas föräldrar. Flaxa och hennes avkommor ska såklart inte gå i avel mer och det har aldrig heller varit aktuellt.
Fames första kull med Svarthalls Zäta I denna kullen föddes bla Winda som blivit stammor till kennel WindAnns.
Bakom Fame (se sia) finns ingen bärare. Däremot är Zätas mamma Wilma kullsyster till Tess som är känd bärare. Eftersom många avkommor finns efter Winda och inga kända fall så kan vi ändå hoppas på att den tiklinjen är fri.
Detta med bärare och fri kan ju snabbt ändras i takt med att folk rapporterar in fall. Men detta är vad som är officiellt och går att få reda på idag.
Hör gärna av er om ni har kompletterande info eller frågor!
Så här ser SVAKs rekommendation ut när det gäller avel och EP:
Kopierat ur RAS
”Epilepsi:
Rasklubben har sett en del fall av misstänkt ärftlig epilepsi bland border collie.
Avelsrådet AR har därför bestämt följande generella avelsstrategi:
Använd ALDRIG sjuk hund i avel.
Avelsdjur som har gett ett (1) fall av misstänkt epilepsi kan möjligtvis användas med största försiktighet i någon annan kombination. Skulle något mer fall uppstå måste hunden omedelbart tas ur avel.
Vänta ALLTID med avelsdebuten hos syskon till sjuk hund tills de är 3-4 år.
Antalet kullar bör också hållas nere.
I kullar där fler än en valp drabbats ska syskonen inte användas alls.
Avkommor till hundar som givit flera epilepsifall i olika kombinationer bör användas försiktigt i avel, även då de endast är halvsyskon till drabbade.
Det innebär:
Vänta med avelsdebuten tills de är 3-4 år och håll nere antalet kullar, inga avelsmatadorer!
Fortsätt att rapportera förekomsten av krampanfall.
Målsättning:
Att minimera mörkertalet av sjuka hundar, kartlägga arvsgången och minska förekomsten i rasen. Tillvägagångssätt: Genom information öka kunskapen om sjukdomen och vikten av att rapportera den.
Sprida SVaK:s gällande avelsrekommendationer avseende sjukdomen.
Redovisa kunskap kring verifierade fall i klubbens tidning och på hemsidan. Ta hjälp av genetiker för att utröna arvsgången.”
Förra helgen gjorde jag och Lena en sista tävlingsresa för året. Kosan styrdes mot Skåne men först stannade vi hos Eva Eriksson i Agunnaryd. Fika, massa prat och härlig träning bjöds det på där. Sen anlände vi till Andrarum och det är alltid lika roligt hos Bosse och Åsa. God mat, massa prat och träning. Hög trivselfaktor! Och så fick jag återse Becca!
På fredan gick vi ut på EM-fältet uppe vid Kristinehofs Slott. Jag ville passa på att få göra det första hämtet i EM-finalen. Utgången går runt hela sjön (dammen) och ni ser vart fåren står på den lilla bilden, precis mittemot på andra sidan. Framdrivningen gick åt vänster från föraren sett, runt hela sjön för att sen komma rakt emot föraren över kullarna. Världens häftigaste hämt! Och vi gjorde det! We made it!!! Såå himla häftigt!Såna träningar är liksom värd all möda, jag somnade med ett leende på läpparna.
Lena (eller är det Åsa?) har precis skickat hunden
Lördag – söndag var det dax för IK2 i Maglarp – nästan så långt söderut man kan komma i Sverige. Det var en liten tävling och en liten bana. Platt och det såg ganska enkelt ut. Men det var det inte.Fast jag förstår egentligen inte vad det var som gjorde det så svårt. Fåren var helt ok liksom övriga förutsättningar. Det blåste rejäl medvind framförallt på söndan. Förmodligen var det väl draget som ställde till det även om jag inte tycker det borde varit så svårt att hantera. För min del började både Sia och Kelli med lite av fiasko eftersom till min stora förvåning BÅDA sprang till hanteringen. Första gången i Sias karriär, i sin antagligen sista start som 11-åring – ja då får hon för sig att gå till hanteringen.
Enda förklaringen jag kan se är att den inte var täckt och att alla mina hundar blev lite för djupa. När de kom upp där på toppen så såg de hanteringen såklart och tänkte väl att här ska inga får missas… Som tur var bestämde sig Hassel för att det bara var fyra får som skulle hämtas. Han gick väldigt bra på lördan och var framförallt väldigt styrbar. Lite för ”på” för min smak men resultatet blev bra och räckte till en andraplats. Hans första placering i IK2! Hurra!!! Nio SM-poäng också så nu behövs det bara 1p till för att vara ”klar”.
Lenas hundar gick skitbra, Lovis vann och Mira kom trea. Vi lade alltså beslag på hela pallen! Kul!
På söndan var det Hassels tur att bli lite djupare och därmed hamna i hanteringen. Är ändå nöjd att han släppte direkt och kom in på banan och körde på rätt får. Men det vinglade mer och inte många poäng kvar den dan. Kelli fick jag styra för att få på rätt får i hämtet och därmed blev det massa avdrag och dessutom vingel, missade grindar och ramlade ur toppstriden. Positivt med henne är att hon gjorde toppfina delningar båda dagarna.
Knut var den som gick bäst. Han gjorde ett kanonhämt men fick en roslagstacka som inte ville vara med. Tänk att de där roslagstackorna fortfarande förföljer mig… ! Den härstammar faktiskt från dem vi köpte på 90-talet tillsammans med Åsa och Bosse när de bodde häruppe. Första benet fösning gick upp emot hanteringen och då tog hon sin chans och drog. Jag tog ett felbeslut och Knut hann inte reda upp det. Det var bara tacka för sig och gå av. Lite surt.
Sammantaget var det ändå en lyckad och väldigt trevlig resa. Kul med en sent planerad roadtrip så här sent på året.
November har hittills bjussat på träning hemma och hos andra, blöta och sköna promenader, fixande med installning av fåren och lite trädgårdspyssel.
Becca är fortfarande kvar här. Vi väntar på att baggen som är såld till Skåne ska bli hämtad, då får hon lifta med där. Hon är fortfarande lika gullig och omtyckt.
Så här kan det se ut på vår morgonpromenad
Vi har tränat dubbelhämt hos Lena Brundin. Mer sånt behövs, det var uppenbart. Mycket mer. Kelli blir säkrare men jag vill ha mer. Hon är så angelägen om att försöka förutse mig så jag måste vara extremt tydlig för att det ska bli rätt. Och Knut som har varit så duktig behöver verkligen fräscha upp sina kunskaper. Det är inte som att cykla, det är uppenbart. Träna träna träna…
Här ställer vi ut får till Anki och Djinn
Vi har tränat utgångar hos Anki Redmar. Styra över dike och innanför dike. Skulle vilja ha ett effektivt ”slå-ut” kommando på Kelli. Hon tror liksom att hon vet hur allt ska göras så när jag ber om något hon inte förväntar sig så behövs det lite tjat för att hon ska kunna släppa sin första tanke. Eva behöver vara mer oförutsägbar alltså. Kelli behöver kunna kasta sig iväg utan att tänka så mycket själv. Svårt det där för ofta vill jag att de jobbar självständigt. Kan man få allt?
Har tränat sortering här hemma på tackorna. Väldigt bra och nyttig träning. Jag har Katias Sverige-Cup-rundor som målbild och det tar sig så sakteliga hehe.
Idag införde jag delningsträning. Fem delningar var till fem hundar… Tacklammen fick ställa upp på det, de är inte mycket delningstränade och det var inte plättlätt. Becca är nybörjare på delning och fick dela mot staketet. Hon skötte sig fint men hon förstår inte riktigt än. Minns hur det var med Kelli, det tog ett tag innan polletten trillade ner men då blev det jackpot. JAHAAA!!!! jag fattar och sen dess är hon väldigt bra på att komma in och hålla.
Funderar på att åka på årets sista tävling… men kan inte bestämma mig. Det är långt.
Valpar?Becca kommer nog betäckas i vinter – då blir det valpar hos Seemework i Skåne.
Själv har jag som bekant beslutsångest gällande Kelli och parning. Måste bestämma mig snart.
Ja, du som orkat läsa hela höstens resor för mig och hundarna undrar nog… ”är hon galen” … ”hur orkar hon” ?? Det är inte utan att jag frågat mig själv detsamma. Men gör man roliga saker så orkar man, så är det bara! Kom alltså hem från SM i Boden, var hemma i tre dagar för att onsdag eftermiddag åka till Kungsör. Nu var det i alla fall någorlunda nära. Tävlingarna började med första start 7.00 på torsdag morgon så Lena och jag tog in på Kungsörs Camping i en liten stuga. Inte samma som förra året men nästan.
Första dagen var kvartsfinal och det gällde komma bland de 30 bästa av 54 starter. Det borde gå om inget oförutsett inträffar ellerhur? Banan såg trevlig ut och var väl avgränsad med staket. Ett stråk typ igenvuxet dike eller mur fanns långt bort tvärs över banan. Vi fick djuren utställda till vänster om det stråket och det föll sig naturligt skicka vänster.
Både Knut och Kelli gick helt ok men liksom de flesta andra fick vi inte in djuren i fållan. Den var ställd ganska nära uttaget och dels var djuren ovilliga gå in dels ställde draget till det. Dessutom gick de uttagna fåren på andra sidan vägen i en hage och ibland rörde de sig så att de syntes från tävlingsbanan. Detta orsakade ett kraftigt drag för vissa hundar. Arrangören ändrade till dag två och tre då djuren togs ut till en annan hage.
Tyvärr chockade Lovis oss med att skära framför Lenas fötter och därmed var hennes chanser borta. Så himla trist. Roligt ändå att Mira gick vidare. Man måste ha mer än en hund, så är det bara!
Andra dagen var det 30 starter och de 15 bästa gick till final. Nu var det lite längre bana och både delning, fålla, singel. Fållan var flyttad så långt bort från uttagsgrinden som möjligt. Det gjorde fållan betydligt mer överkomlig, dock inte plättlätt.
Knut startade först av mina och jag börjar bli rätt van att råka ut för konstiga saker. Han gick ut fint men utställarna tappade tillbaks flocken och jag fick omstart. Nytt försök och Knut är ju inte den som brukar skrämma djuren eller jaga. Det gjorde han inte nu heller men en tacka bestämde sig för att springa. Hon sprang som ett jehu före de andra. Hämtet gick hyfsat och första benet någorlunda. På krossen så skenade hon och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Hade försökt trycka till henne runt stolpen men det hjälpte ju inte. Fick försöka styra och sen tajma svängen men det var omöjligt pricka krossgrinden och flocken var helt ustpridd. Springtackan först och de andra försökte haka på. Fick in dem i delningsringen och hon var fortfarande yrslig den där tackan. Hade även en texeltacka som började tappa tålamodet. Fick till en delning och sen mot fållan. Där spretade flocken åt alla håll och jag började titta på klockan. Springtackan for runt och texeltackan tjurade emot. Sen rätt var det var så sprang tackan ifrån de övriga och IN i fållan. Jaha, tänkte jag, det var ju snällt av henne – men konstigt – nu borde det iaf bli lättare få in resten. Medan jag jobbade med övriga fyra tackor såg jag i ögonvrån hur tackan i fållan lade sig ner. Hade liksom inte tid att fundera över det utan jobbade på och fick till slut in resten av tackorna. Sen när jag skulle ta ut dem så reste hon sig inte. Jag gick in i fållan själv och då var hon helt lealös. Jag ropade på hjälp och domare Mosse kom, liksom Anja veterinär och nån mer, tävlingsledaren kanske. Jag minns inte. Jag var mest bara förvirrad. Vad händer nu liksom? Är jag diskad? Jag startade ju rätt tidigt och tävlade om en finalplats, även om det inte gått jättebra så kände jag mig inte helt borta. De fick ringa efter djurägaren som kom med fyrhjuling och kärra och fraktade bort tackan. Mosse sa åt mig att jag skulle få en ny flock till delningsringen och göra en singling. Jag fick en minut på mig. Det behövdes tre flockar för att Knutte och jag skulle gå runt banan. Det räckte inte till final. Och tackan hade piggnat till när hon kom hem till gården, puh. Även om det inte var vårt fel så känns det ju trist. Något stod ju inte rätt till med henne, det var ju helt säkert.
Kelli då. Jag minns faktiskt inte hennes runda men hon måste ha gått rätt bra för vi gick till final – tjohoooo!!!! ÄNTLIGEN! Vi klämde till med en 6.e plats i kvalet.
Lena och Mira lyckades också bra och tog sig till finalen!
Nu var det spännande se om våra småflickor skulle klara ett dubbelhämt, nu var det debut för båda. Kelli har strulat en del med look-back-kommandot under hösten och även om det lossnat lite på träning så har vi inte tränat några längre dubbelhämt på evigheter. Jag har fått ägna mig helt åt att få henne släppa flock 1. Så nu var det spännande. Hon hämtade första flocken fint och jag väntade en stund innan jag gav henne look-back-visslan. Jag fick övertala henne ett par gånger och tyvärr skar hon nog innan hon gav sig iväg. Men jag jublade inombords – hon gick iväg – vi skulle få köra hela banan! Sån härlig känsla. Jag är väldigt nöjd med hennes arbete på banan. Jag måste verkligen bli bättre på sortering men vi fick till det till slut och känslan att få stänga en finalfålla – ja den är obetalbar! Lilla Kelli hade fixat det och det räckte till en 6.e plats! Vi tog oss därmed in i landslaget till Nordiska Mästerskapet 2015. Hurra!!!
Mira är ett par år yngre än Kelli och fixade inte det där med att hämta en flock till. Det blev för svårt så Lena valde att bryta. Men så duktiga de har blivit för övrigt, jätteroligt att se!
Roligt var det också att titta på finalen och se Katia vinna med Loki och därmed slå sig själv som tvåa med Duke. Katias sorteringar var perfekta – så vill jag också kunna göra! Nu har jag en perfekt målbild och ska träna hela vintern!
Så det så 🙂
Nöjd och belåten åkte jag hem och laddade om inför Hassels final i Unghundscupen, dagen efter. Tyvär blev den banan alldeles för svår för oss. Det var rena korsdraget och fåren drog innan han var framme i upptaget. Efter en minst sagt svajig runda valde jag att bryta i delningen. Så här i efterhand inser jag att det var rätt korkat att bryta. Några poäng hade vi ju såklart kvar och här gällde det ju platser till Nordic Nursery. Men där och då hade jag inte en tanke på det. Och kanske lika bra det, nu kan vi ladda om i lugn och ro. Träna honom lite mer färdig till nästa år, jag tror mycket på den lille mannen!
600 mil och tre veckor senare (läs om Skottlandsredan här) kändes talesättet Borta Bra men Hemma Bäst som mitt i prick. Det var otroligt skönt att komma hem. Vi kom fram till Mariannes hus i Ystad och övernattade där. Sen var det bara 70 mil kvar, ja det blev några till eftersom jag hämtade upp Knut i Storvreta också. Känslan att sova i sin egen säng är obetalbar ibland. Men faktum är att trots många olika boenden har just sängarna varit ovanligt bra.
Det blev en dag hemma med tvätt och djupdykning i posthögen. Hur mycket blir det på tre veckor!? Lördag och söndag var det dags för tävling igen, nu i Vinnersjö. Jag vet, det är hur galet som helst att ge sig iväg direkt efter en sådan långresa. Men Knut hade varit hemma och hundarna hade många resdagar i bilen bakom sig. Och veckan efter skulle vi tävla SM… (i Boden!). Här fanns en tävling jag kunde pendla till hemifrån och dessutom ”damma av” hundarna inför SM.
Det gick kanonbra! Knut gick som den dröm han kan vara och vann första dan och kom fyra den andra. Supernöjd! Om inte…
Knut efter vinnarrundan i Vinnersjö, strax innan jag upptäcker hans infallna högersida (syns inte på bilden).
Vet inte om jag berättat detta i bloggen, men i somras när jag levererade bagglamm så blev Knut påkörd. Det var precis så dramatiskt som det låter. Duns och en ylande hund som springer hemåt med svansen mellan benen. Han ruskade snett på huvudet och jag förstod att det var där smällen tog. Herregud, hur illa var det? Först gnydde han men snart var han precis som vanligt, inte ens öm. Efter några timmar blev ögonvitan alldeles röd, sådär som det kan bli på människor också när man fått en smäll mot pannan. Eftersom han mådde hur bra som helst så betraktade jag det hela som han hade fått en rejäl blåtira. Inget veterinärbesök alltså. Men beredskapen var hög från min sida, minsta tendens så hade jag såklart åkt in. Sen klingade historien av och jag hade så smått nästan glömt bort det.
Tills vinnarrundan i Vinnersjö. När vi kommer av banan och han har doppat sig i vattenbaljan får jag se att han är helt insjunken ovanför ögat. Det ser helt absurt ut. Tankarna snurrar. Pusselbitarna faller på plats och jag inser att detta är nån slags svit från incidenten med bilen. Ska han dö nu? Jag bara väntade på kramper och att det skulle bli fler förändringar. Men inget mer hände och han förstod inte alls mina omsorger. Jag visade honom för några andra och alla bara häpnade. Vad hade hänt? Efter att några mer kunniga uttalat sig konstaterade vi att det går en muskel från ögongloben upp emot örat och att den muskeln har kollapsat, förmodligen lossnat i ena änden. Man gör inget åt det om inga fler symptom uppkommer. Anja H (veterinär och medtävlande i landslaget) bekräftade senare den teorin men hade gärna sett en röntgenbild. Inte för att det behövdes utan för att hon tyckte det var intressant. Nu, över en månad senare så ser det fortfarande likadant ut och han är helt symptomfri. Puh!
Tillbaks till tävlingen i Vinnersjö så gjorde även Kelli topprundor men vi lyckades inte med ränna/fålla nån av dagarna, räckte ändå till 7.e plats båda dagarna. Nöjd med SM-uppladdningen alltså. Sia fick stå över och Hassel kom med som reserv dag två. För honom blev det för dragigt och svårt så jag bröt vid delningen. Nöjd med hans insats ändå, bra erfarenhet och han växer hela tiden.
Efter Vinnersjö blev det hela TRE dagar hemma innan det var dags ta bilen 100 mil norrut – till SM i Boden. Samåkte med Lena och Hanna och vi hade en väldigt trevlig resa.
På vägen upp stannade vi och hälsade på Paula och Dan på Gårdsbacken utanför Örnsköldsvik. Vilket fantastiskt ställe de har och vilken gästfrihet! Vi blev överväldigade och bortskämda med supergod mat och toppenbra träning. Tusen tack igen – ni är fantastiska!
På den övre bilden ser ni Lena på Danne och Paulas träningsfält ner mot sjön. Nedanför är det bild från vår kvällspromenad. Så otroligt vackert. Nästan så man skulle kunna tänka sig bo i Norrland. Men bara nästan 🙂
Vi kom fram till Boden på fredag eftermiddag och gick direkt ut och kollade på tävlingsfältet. Utan överdrift kan jag nog säga att det inte var någon direkt idyll. Tävlingen gick på ett gammalt nedlagt flygfält kantat av industribyggnader och i framkanten Boden Arena. På andra sidan vägen låg Bodentravet. Arenan var fin men själva flygfältet var för att vara snäll ”sådär”. Nu gällde det ta fram det positiva tänket och det var ändå inte så svårt. Det var platt, inte så stort och sikten var bra. Det borde bli bra hörbarhet eftersom industrierna har stängt på helgen. Lite trafikljud hördes men inte så att det skulle bli något problem. Grundfältet var en stor gräsyta och för att få ihop en bana krävdes att hundarna passerade nån väg och i finalen en landningsbana. Lite annorlunda men inget som kändes för svårt. Parkering, servering och själva arrangemanget var tipp topp, genomtänkt och trevligt. Det här skulle bli bra!
Det gick lite snack innan att tackorna varit svåra att flytta på träningen men det ruskade vi bara av oss, det var vi vana vid… (hm)
Överst syns SM-fältet och nedan vårt boende på campingen. Jättefin stuga men själva campingen kändes lite konstig. Inhägnad med högt Gunnebostängsel ned mot strandpromenaden och ja bara konstig. Kan inte riktigt sätta tummen på varför.
För Lena och Hanna gick det kanonbra och båda gick till final. För egen del gick det åt pipsvängen. Knut gick redan i framdrivningen in i konflikt med en tacka och när vi efter en hel evighet kom till delningsringen var det bara typ 2 minuter kvar. Jag hade klocka och full koll. Det var bråttom. Väldigt bråttom för att inte säga omöjligt att hinna. Jag såg att det kom två omärkta på kanten och kastade mig fram i luckan direkt de kom in i ringen. Knut kom in och höll dem, domarna okejade snabbt. Skickade runt honom och sprang som en idiot till fållan, upp med grinden och pang in direkt (varför går det inte alltid så fort!?). Runt med hunden och in och jaga ut fåren (de ville stå kvar). Precis när de kommer in i delningsringen för singling så är tiden ute. Jag klappade om Knut och gick av banan, var ändå rätt nöjd. Visste att det inte skulle räcka till final, det hade kostat för mycket att backa runt den där tackan. Men avslutet var grymt.
Två bilder från avslutningen med Knut. Foto: Håkan Hägglund
Så var det Kellis tur. Hon hade inga större problem med djuren ute på banan även om hon kändes lite off. Kanske sliten efter alla resor? Jag tror jag styrde som en kratta också. Sen när vi skulle dela så bestämde sig en tacka för att gå hem. Hon ville bara inte vara med. Lyckades dela men när vi skulle till fållan så bara vägrade hon. Kelli jobbade verkligen som en hjälte med tackan och hon fick mycket beröm från publiken efteråt. Men där tog tiden slut, det kändes som en helt omöjlig uppgift och jag var rätt besviken. Hade jag vetat hur det skulle se ut i finalen så hade jag haft större förståelse för att vi fick det jobbigt. Men ingen av mina till final alltså.
Den här bilden där Kelli försöker övertala tackan säger liksom det mesta om SM 2014. Foto: Lena Brundin.
Finalen blev minst sagt dramatisk. Det var inte många som klarade sorteringen eftersom draget mellan de som var kvar och de bortsorterade blev för svårt. Tackorna sprang helt enkelt över hundarna. Flera blev stångade och flera hundar tvingades bita ifrån sig. Några blev diskade andra inte. Jag säger inte att det var feldömt på något sätt, blir hundarna attackerade måste de få försvara sig. Mina reskompisar Lena och Lovis var en av dem som fick tiden ute i sorteringen och slutade 11.a. Det var så nära flera gånger att de hade fått till sorteringen men det var framförallt en tacka som bara inte ville lämna sina kompisar. Jättebra SM ändå för dem! Hanna hade gjort en jättefin runda men fick en sån där ”jag-springer-över-dig” tacka och till slut brast tålamodet för Aya och disken var ett faktum. Så himla surt men bara att acceptera. De gjorde ändå en topprestation!
Vi valde att åka hem innan prisutdelningen, det var långt hem och inga priser fanns att hämta. På telefon fick vi rapporterat att Heidi hade vunnit på sitt fina banarbete, de klarade inte heller sorteringen. Tvåa kom Karin som hade gjort alla moment men trasslade lite i dubbelhämtet. Trea Gunnel med unge Cap, den rundan missade jag tyvärr.
Jag valde att vara hemma i stugan på morgonen så jag missade de första ekipagen. Jag behövde en sovmorgon speciellt som vi hade en lång hemresa framför oss efter tävlingarna.
Jag körde de första milen och sen tog Lena över och körde non-stop ända hem. Hon är tuff den där Lena 😉 Jag var hemma strax efter midnatt tror jag.
Nu var det skönt få sova några timmar för på måndag morgon skulle fårklipparen komma…
Nu har jag bara en stortävling kvar att rapportera…. kommer snart (om nu någon orkar läsa). Kan lova lite dramatik även där 😉
Jag har varit lite slö på att uppdatera här på hemsidan men jag ska försöka bättra mig framöver. Gillar ju ha allting samlat här.
Förra helgen hade SULVK KM och VP hos Birgitta Ulväng i Örsundsbro. Vi hade rekordmånga starter med 45 anmälda över dagen. Liten oro att vi skulle hinna klart innan mörkrets inbrott. Det gick utmärkt!
Många godkända på SULVKs VP i Örsundsbro Foto: Anna Lundberg
I Balderstaven startade jag med Knut, Kelli och Sia. Hassel skulle egentligen ha gått i stället för Sia men han har haft ont i en tass och fick därför stå över. Vad händer tror ni? Jo ”reserven” Sia går in som sista hund och vinner KM. Hon gick jättebra och är i precis lika bra form som i somras. Kanske var det hennes sista tävling, hon blir 11 i november. Jätteroligt att få avsluta karriären med en vinst i så fall!
Inte nog med det, Knut kom 2.a, slagen med en ynka poäng av mamsen. Kelli fick en lite springigare flock så där räckte poängen inte så långt.
Prisutdelning och vi ser även Karin Olsson med Hazel som kom 3.a. Foto: Jasna Bohlin
Och så var det Becca. Den lilla loppan 🙂 Jag hade anmält henne till Cimastaven som är en blåbärsklass. Tänkte att om hon sköter sig bra där så efteranmäler jag till VP dan efter. Och om hon skötte sig? Så jäkla bra att vi vann hela klassen och det var många starter så insatsen var mer än bra! KUL!
Så var det VP och hon hämtade bra, flocken var lite nervig och Becca låg på lite i framdrivningen men jag ville inte bråka med henne. Följden blev att det var svårt få en lugn fösning. Fåren drog som en avlöning och hann förbi fösningsgrinden, men bredvid, innan Becca hann upp och runda. Lisbeth (domaren) sa åt oss att göra om för hon ville se henne fösa… Det var lättare sagt än gjort för fåren ville tillbaks till hanteringen hela tiden och Becca bara vägrade släppa iväg dem åt det hållet. I tredje försöket hade fåren lugnat ner sig så Becca fick visa att hon faktiskt kunde fösa. PUH! Resten gick som en dans och hon blev godkänd på 77 poäng. Jätteroligt att redan klara av det, det var långt över mina förväntningar. Men nu råkade den här helgen komma i vår väg och då var det ju lika bra få det gjort! Nu blir det nog att hon åker tillbaks till husse i Skåne och kanske kan det bli en valpkull framöver. Hon är så otroligt lik Kelli på många sätt och jag tror hon blir en kanonmamma.
Rolig weekend i trevligt sällskap på Gotland i helgen.
Tävling i Hamra på en öppen klassisk, liten bana. Kluriga texelkorsningar och det gällde att kunna hantera en del drag och några tackor krävde lite extra övertalning för att gå.
Hundarna har i det stora hela skött sig jättebra.
Hassel gjorde en fin runda dag 1 med 87p och en andraplats. Andra dagen hade vi inte ordning på styrningen i hämtet. Glad för hans finfina närarbete och lugnande inverkan på djuren.
Knut har gått kanonbra båda dagarna men fastnat vid fållan. En 5-plats som bäst. Han är verkligen fin.
Sia har haft ett återfall till ungdomssynder men lyckades ändå med en 2-plats dag två. Det brukar hända nån gång med allt längre mellanrum. Hoppas det var sista gången nu. Vad hon gör? In i bubblan och går inte styra i framdrivningen, mycket irriterande (dag 1), är ruff i delningen (dag 2). Däremellan är det inte mycket att klaga på men det drar ändå ner helhetsintrycket. Vill liksom inte visa upp sånt.
Hon är som hon är Siagumman, hon är rätt gullig ändå och för det mesta är hon ju ganska bra 😉
Anitas Emmi (Cissi-Key) blev godkänd vallhund med uppfödare Ann. Roligt!
Hellen gjorde fina rundor med marginalen på fel sida men km fyra ena dagen.
Robbans Boman gjorde en kanonrunda men fastnade i delningen.
Emil debuterade med sin nya husse Robban i både IK1 och IK2. Han visade en hel del fina saker men hade lite svårt ta styrning. Dragiga djur och hård vind är svårt för en orutinerad hund, dessutom med ny förare.
Vi har hyrt ett hus på Sindarve Lammgård (valpköpare till Ann) och där bor man finemang. 9 människor och 15 hundar… varav några (mina) bodde i bilen.
Vi tog även ett syskonkort på Sia, Toni och Guinness som nu är 10,5 år.
Nu laddar vi om för födelsedagskalas den här veckan och SM-kval nästa.
Seglinges Guinness, Seglinges Sia och Seglinges ToniHassel har lärt sig baljbadet, det tog sin tid 🙂
Seglinges Hassel gjorde sin andra och tredje start i IK1. I lördags klarade vi inte av hämtet. Det var en liten klurig naturbana där hundarna tappade fåren ur synhåll en stund i utgången. Hassel ramlade inåt i utgången och var på väg att skära. Jag fick stopp och han tog fint kommando åt vänster och sökte sig upp till djuren men gjorde upptag väldigt snett. Eftersom utgången blev så kass bestämde jag mig för att vara tyst i upptaget. Jag vill att han ska lära sig hämta får själv. Men han fixade inte det riktigt för han gick iväg med fåren åt höger nedför en kulle och försvann utom synhåll. Jag fick gå dit och styra upp och då var vi ju diskade.
Full av revanchlust åkte jag dit dagen efter. Då gick tävlingen på ett annat fält. Lite öppnare men högt gräs så om hundarna blev lite vida tappade de fåren utom synhåll. Något vi inte har tränat på. Men han skötte sig perfekt och kom upp bakom djuren och startade upp dem fint. Sen hade vi lite vingel i framdrivning och fösning men fullt på slutet. Är framförallt nöjd med en jättefin delning, där är han väldigt säker och tar tag i djuren fint.
Det räckte alltså till 92 p och vinst!
Även Kjapp har startat i Bråfors båda dagarna. Han tog topp-10-placeringar både fredag och lördag (7.a och 4.a) och visar på en fin stabilitet. Han tog därmed sitt andra 1-pris och är troligen klar för Unghundscupen nu. Jätteroligt!
På hemvägen blev det en liten simtur som Knut får illustrera.
Alla hundarna älskar att simma men Knut är mest kreativ och tränar alla möjliga simhopp. Så roligt att han är fin i sitt bakben nu. Kan ni se vilket ben som varit skadat? är smalare? mindre musklat? Jag kan det inte och det är sååååå skönt!
Jag ligger efter med bloggen så här kommer ett långt inlägg 🙂
Knut
Förra veckan var Sandra Strand här på besök med sina hundar. Det blev förstår en del träning och eftersom Sandra numera är utbildad massör fick hon känna igenom Knut. Sandra tyckte (precis som jag) att han är fin i musklerna men ömmade lite vid ichias på vänster sida. Den ömheten är inget som märks i rörelse och jag får hålla lite koll på den. För övrigt är det bara köra på nu. Det verkar peppar peppar som den där kroniska muskelinflammationen har gett med sig. Resten är nog bara lite bifynd som han kan leva med. Så otroligt skönt!
Landslagssamling
Förra helgen var det landslagssamling hos Ann och Micke på västkusten. Jag bodde kungligt hos Katia och vi fick träna redan på fredan hemma på Katias får. Knut och Hassel fick varsin genomkörare eftersom de inte skulle vara med och träna resten av helgen. Båda skötte sig fint.
På lördagmorgonen gick jag en mysig skogspromenad utanför Katias hus. Så härligt med fina gångvägar utanför dörren!
På lördagen blev det träning med fokus på sortering. Jättebra upplagt med en grupp som tränade för Bobby Dalziel och en grupp som tränade själva. Många sorteringar hann vi med och jag tycker hundarna skötte sig fint.
Söndagen ägnade vi åt styrning i utgångar och vi fick bra tips med oss. Väldigt roligt och det är ett så skönt gäng som verkligen bjuder på sig själva. Riktigt trevligt alltså!
Det här är Kelli och Mariannes Jet. Vem är vem?
Storvreta 16 april
Så var det tävling i Storvreta igen. Jag tycker fåren var lite medgörligare den här gången. Jag var bättre förberedd med Kelli och vi fick till en riktigt bra runda.
Knut gjorde comeback och han är som en dröm att köra. Har full koll på vad han ska göra.
Sia och jag jobbade i hanteringen på förmiddagen och Hassel fick hoppa in i uttaget lite då och då. En riktigt rolig dag!
Hassel jobbar i uttagetVåra insatser räckte till vinst och sjundeplats! Är så himla glad för mina hundar. Det blev Kellis första vinst i IK2. 1. Kelli 94 2. Mick 89 3. Aya 82 4. Key 81 5. Jamie 78 6. Mirk 76 7. Knut 75 (utan fålla) 8. Troll 72 9. Mira 70 (utan fålla) 10. Ki 67
Påsk
Goaste Siggan är här och hälsar på i påsk. Vi äter, snackar, promenerar, pussar lamm och har det allmänt finemang.
Jut (uttalas Jatt) är 3 månader på bilden och har fullt fokus. Hon är en avkomma till Knut och Becca.
I torsdags var det årsmöte i SULVK (vallhundsklubben) och för ovanlighetens skull satt jag ordförande för mötet. Roligt gäng och snabbt okomplicerat möte blev det (som vanligt). Styrelsen med Anna i spetsen ser till att hålla en skön och inbjudande stämning i klubben. Det känns roligt.
Förra helgen gjorde jag och Lena en sista tävlingsresa för året. Kosan styrdes mot Skåne men först stannade vi hos Eva Eriksson i Agunnaryd. Fika, massa prat och härlig träning bjöds det på där. Sen anlände vi till Andrarum och det är alltid lika roligt hos Bosse och Åsa. God mat, massa prat och träning. Hög trivselfaktor! Och så fick jag återse Becca!
