Hassel behandlas för prostatit

Tyvärr har vi tvingats kastrera Hassel idag då han drabbats av akut prostatit, dvs en infektion i prostatan som gjort att den förstorats och gör väldigt ont. Det började med att han läckte blod och har gått på antibiotika i 10 dagar. Tyvärr ingen större förbättring och i samråd med veterinären beslutades om kastration. 
Inga mer valpar för Hassel – men 38 små stjärnor hann han producera innan det blev stopp.

Fin avslutning på säsongen

Både Kelli och Hassel lyckades vinna i Öströö i helgen som gick. Det känns verkligen som en bra punkt för säsongen. Nu har vi visserligen våra klubbtävlingar kvar de två sista helgerna i oktober så riktigt slut är det inte än.

Om jag ska summera säsongen hittills så har vi fått kämpa hårdare än vanligt och det har känts rätt motigt ibland men även några riktiga ljuspunkter.

Det började med att vi fick operera Kelli och avbryta hennes dräktighet i vintras. Operationen gick bra och hon läkte ihop som hon skulle. Jag satte igång så smått att träna henne och hon kom snabbt i kondition. Tyvärr halkade hon och drog till en muskel i ett bakben och fick vila hela maj. Nu var ju frågan om det var realistiskt få henne i form till World Trial i juli. Jag vet att det kanske var ett dåligt val att para henne samma år som stora landslagsuppdrag men det var sista chansen och Kelli är rutinerad tävlingshund så… Jag hade dessutom Hassel anmäld som reserv till World Trial och han är en god ersättare.
Jag tänkte bestämma mig efter Belgian Open vem jag skulle köra med, BO gick veckan innan. Men först åkte vi till Gotland för att få åtminstone någon tävling i kroppen innan utlandsäventyret.

img_6733Ammor Gård – Gotland
Vi var på Ammor Gård, en fantastiskt fin tävlingsplats. Kelli gick riktigt bra men vi hade inte turen med oss. Första dagen fick vi en flock som ville springa väldigt fort och jag hade bestämt mig innan att om jag fick en svår flock skulle jag bryta. Jag försökte lugna ner djuren efter hämtet men de bara fortsatte springa så fort vi vände upp i första benet så jag sa tack och så tog vi med djuren av banan. Höll tummarna för lugnare djur dag två. Och det fick vi! Kelli gjorde en jättefin runda och en bra delning. Delningsringen var farligt nära uttaget vilket jag var väl medveten om, ändå klantade jag till det och vi hann inte samla in de lämnade djuren förrän det var för sent. Så två dagar bruten tävling… inte mycket att skryta med när man ska åka på World Trial… Nåja, jag var ändå nöjd med hunden men jag förstår om folk som bara ser resultatraden undrar. Vi var förresten en sväng till västkusten, Skällåkra, i slutet april. Där bröt jag också med Kelli. Men då var det för att hon blev för trött. Även då hade jag en plan att bryta om jag såg tecken att hon inte skulle orka, det var ju första tävlingen efter operationen.
På Gotland startade även Hassel och Bernie. Bernie kom 2.a och 4.a med 1-pris och gick riktigt fint. Hassel kom bara med en dag och han fick en Dorsetkorsning med egna idéer, han gjorde ett fint jobb men det var omöjlig uppgift att få till en bra runda.

Belgium Open
img_6802Helt otroligt arrangemang med tre banor med några km mellanrum. Varje hund startade två banor per dag och så räknade man sina tre bästa resultat för att gå till final. Åsa åkte med och tävlade med Knut så det var riktigt roligt. Tyvärr inga framskjutna placeringar och i det stora hela kan man väl säga att hundarna var rätt olydiga eller hörde dåligt, bara att välja. På en av banorna fick vi till fina rundor. Hur som helst så var det väldigt bra uppladdning och jag bestämde mig för att köra med Kelli på WT. Hon hade bra kondition och mest erfarenhet så Hassel fick nöja sig med reserv.

eva_hasselkelli2017World Trial – Holland
På Kellis kvalbana var det svårt med hörbarheten, tackorna var rätt tröga och stannade för att beta så fort hunden blev lite passiv och det blev förhållandevis rätt låga poäng, åtminstone i början. Kelli överraskade med att stanna väldigt kort, något hon lagt sig till mig skulle det visa sig när jag summerar säsongen. Hon som bruka sätta full pott i utgångarna tappar nu värdefulla poäng helt i onödan. Sen gjorde hon en helt okej bana, en hyfsad delning och fålla men kass singling. Hon kom in men gick på fel djur, ja det blev helt fel…vi gjorde om. Så där slutade vår World Trial, inte fiasko men verkligen inte nåt att skryta med heller.

Kvarts-SM – Ale
Sen fanns det inga tävlingar förrän kvarts-SM, lite för många veckor emellan för min del. Jag behöver tävla kontinuerligt för att hålla fokus och känsla igång. Nu blev det många veckor med träning istället.
Luleå är väldigt långt bort  och årets resor har verkligen varit många och långa. Hassel gick iaf jättebra båda dagarna img_7093och gick vidare. Kelli gick bra första dagen men sen orkade hon inte ens hämta djuren dag två. Helt sjukt faktiskt. Jag var bergsäker på att hon, även om det var trögt och dragit, skulle komma med djuren. Nix, de hamnade i hanteringen och jag lovar det var säkert 200 m dit snett bakåt. Ja, det är bara tugga i sig, hon är inte sig lik. Jag funderade på att stryka mig till EM.

EM – Norge
Även nu stannade Kelli kort (jag har ett problem). Men sen gjorde hon en riktigt bra bana, fin delning, fålla och en bra singling. Tyvärr bedömde domarna att singlingen var utanför ringen och vi fick göra om. Jag kollade på filmen och det är på gränsen men hon håller tackan bra så själva arbetet var bra. Men SKIT också att jag skulle slarva bort den. Det hade faktimg_7106iskt räckt till final om inte… Tänk så nära det kan vara mellan succé och fiasko, det var verkligen inte mitt och Kellis år i år.

Agria Cup – Danmark
Både Kelli och Hassel gick vidare till semi dag två. I semi tog det slut redan i hämtet kan man säga. Hunden skulle ut på åkern bredvid, en stubbåker. Ingen av dem förstod vad jag menade och båda gav sig fan på att fåren var där dom stod igår. Efter många om och men (skuret) så fick jag ut dem men då var ju finalplatsen väck såklart. Här hade vi helt klart en kunskapslucka.
Fiskeboda
Hade hört så mycket gott om stället så jag ville verkligen åka dit. Hade väl egentligen behövt vila lite efter tre
intensiva helger i rad. Men det var fantastiskt bra och jag är glad att jag åkte. Hassel gick finemang och kom trea ena dagen. Kom bara med med en hund där.

SM – Kungsör
Hassel gjorde en okej bana men blev alldeles för het i närarbetet, vet inte riktigt varför men måste hålla honom lite mer i örat tror jag. Platt fall och definitivt inget landslag nästa år. Har varit med sex år i rad så det är väl dags för en paus…

Unghunds-SM – Öströö
Årets mål för Bernie. Ytterligare en för migimg_6337 ny fantastisk tävlingsplats. Bernie gjorde en fin runda och vi slutade som tvåa efter första dagen. Goda förutsättningar för en topplacering alltså. Vad händer? Jo då gör han illa sig när vi är på promenad i skogen. Jag hör hur en av hundarna skriker till men ser inte direkt vem. På kvällen förstod jag, då var han på tre ben. Bara att stryka och åka hem, så himla snopet. Var in och röntgade på måndan och det såg bra ut, förmodligen en stukad tå. Så han fick lite antiinflammatoriskt och så blir det en rejäl vila. Redan efter ett par dar var hältan borta så jag har goda förhoppningar att det inte var så allvarligt som det först såg ut.

IK2 – Öströö – igen
Ja, det låter väl tokigt att åka så långt igen men jag var på Dorper-bedömningskurs i fredags i Småland. Då var det hyfsat nära och planen var egentligen att låta Bernie köra IK2. Passa på köra på samma ställe igen. Men nu blev det ju bara gamlingarna som fick köra. Och de lyckades vinna varsin dag.

Kelli
Även om Kelli vann IK2 igår så är det nåt som fortfarande inte stämmer. Hon har egentligen inte varit tillbaks i förra årets form nån gång i år. Det kanske låter knäppt när hon nästan kvalat till EM-final, vunnit IK2 etc men jag ger mig inte. Hon är inte lika lyhörd (läs hon är olydig), hon tar inte ansvar som hon brukar. Jag menar, hon brukar kunna göra framdrivningar helt själv i stort sett. Agria Cup förra året, grymt fina hämt. SM, Rängen Cup – ja hon blev bara bättre ju längre säsongen gick. Utgångarna. Tempot. Ansvar. Ja vi har lite att jobba på helt enkelt.

 

img_7079Hassel och Bernies valpar.

Jag har träffat flera av valparna och det är verkligen roligt att få följa dem även om det mest blir på avstånd. På bilden Hassel med Meg-dotter i Ale.
Hassels 1-åringar tränar för fullt såklart. Jag har sett en del film och de ser genomgående väldigt fina ut. Någon lite het men i övrigt mycket koncentration och driv.

Bernies fem små börjar också höras av från fårhagen. Anna och Elda är här ibland och det ser jättefint ut. Har sett film på en kille, Ess, som ser helt fantastisk ut för att vara så liten. Sen träffade jag en i Öströö som var helgalen enligt ägaren, har dock inte sett den och de är inte så gamla än. Hon har nog fått nåt att bita i hehe. Ska bli spännande följa deras utveckling!
Igår var jag och ögonlyste båda grabbarna och allt såg bra ut.

Inga Kellivalpar

img_5566Det är sex veckor sen Kelli parades och jag har i flera veckor tyckt att hennes dräktighet inte riktigt följt mönstret. Ni vet hur det är, små tecken som bara den som lever nära ser. Hon har haft en enorm aptit hela tiden, förra gången åt hon jättedåligt. Normalt ökar man inte på fodergivan förrän mot slutet av dräktigheten men Kelli krävde mer mat. Jag gav henne mer mat. Hon gick upp i vikt men tappade hull över revbenen. Inget uppseendeväckande men ändå… När jag var i Skåne skojade jag och Åsa över hennes viktökning och att hon kanske bar på en jättekull… Faster Tai fick ju 11 valpar… mer sannolikt är väl att Kelli brås på mamma Inez som hade små kullar, 5 som mest. Kelli hade 7 i sin första kull och det är ju en hyfsat stor kull.
Tiden gick och på dag 32 gjorde vi ultraljud här hemma med Nisse och hittade bara en valp, kanske nån eller några gömda. Det var ju lite snopet. Nu kändes det ännu mer konstigt att hon var så hungrig, inte kan en enda liten valp kräva så mycket mat? Och nu började även ökad törst smyga på, en klockren signal om att det kan vara livmoderinflammation. Även diabetes fanns i mina tankar och jag hittade Anitas sorgliga berättelse om Kim som fick förlossningsdiabetes. Så i måndags bokade jag tid för kontroll på Ultuna. Vi gjorde ultraljud och tog prover på både diabetes, sköldkörtel, njurar och de vanliga blodproven.
Ultraljudet visade precis som förut en valp, vi räknade pulsen och den var normal (jäklar vad fosterhjärtan slår fort). Däremot hittade veterinären lite konstigheter i livmodern som inte såg normalt ut. Kanske var det resorberade foster men nja det brukar inte se ut så… Livmodern var även alltför förstorad för att bara innehålla ett foster och de kunde inte utesluta livmoderinflammation. Men eftersom blodproverna var normala och inte indikerade inflammation, och hon var dräktig, rekommenderade de att jag skulle fortsätta hålla tempkoll och koll på allmäntillstånd. I torsdags morse hade hon en liten flytning och då bestämde jag mig. Vi skulle avsluta dräktigheten och kastrera henne. Man kastrerar alltid vid livmoderinflammation men en kastration minskar även sannolikheten att utveckla diabetes om nu det var ett alternativ.
I går morse åkte vi in och hon är nu hemkommen efter en lyckad operation. Veterinären sa att det var väldigt bra att jag kommit in med henne så tidigt. Livmodern innehöll var och inflammationen var ett faktum.

Det känns såklart sorgligt men ändå väldigt skönt att jag litade på min magkänsla. Det hade ju antagligen ändå slutat så här om jag väntat. Och det är alltid mycket bättre att operera en ”frisk” hund än en som kommer in med ett livshotande tillstånd.

Så vi som ville ha en Kellivalp får helt enkelt tänka om.

Kelli mår förhållandevis fint och nu håller jag tummarna för god läkning.
img_5570

Bernie går på kurs, Kelli kloskadad

Här händer det saker även om bloggen hamnar i stiltje då och då. Förra veckan slet Kelli sönder en klo. Det blev akuten och 4000kr fattigare. Hela klokapseln är borta och hon ska ta det lugnt tills den torkat till. Det brukar gå på några dagar men nu en vecka senare är den fortfarande inte tillräckligt ”torr” för att släppa på henne som vanligt. Nu är det tratt på inne och sko ute.

Bernie fick åka med till veterinären eftersom jag inte ville lämna honom ensam hemma så länge. Man vet ju aldrig hur lång tid det tar när man åker in på jourtid. Han skötte sig jättebra, charmade alla såklart och han tar en allt större plats i hjärtat.
Han älskar att ligga i knät och vara nära. Faktum är att ingen av våra tidigare BC har varit sån. Bernie, han somnar gärna i knät och vill ligga nära på natten…

IMG_9964.JPGOch han shejpade oss snabbt häromnatten och är nu den första bc-valpen här i huset som sover i sängen… Det säger kanske mer om oss än om honom haha.
Men efter två nätter i sängen tog förnuftet tag i mig och jag provade låta honom vara med de vuxna hundarna i hundrummet. Där sover han på dagarna när jag lämnar honom ensam. Inga problem, han lade sig bredvid Knut under fåtöljen och så var det tyst hela natten. Vilken valp!

Sen var det detta med att lämnas ensam. Jag har passat på när han varit lite trött och då lägger han sig snällt i en av hundkorgarna i hallen medan jag klär på mig. Han har liksom ingen förväntan på att det är roligt att gå ut. Precis som han inte har någon förväntan när jag kommer tillbaks. Han bara ligger där nöjd och ser på när jag tar på mig skorna. Och han gäspar nyvaket när jag kommer tillbaks. Man kan ju nästan undra om det är nåt fel på honom!

Nix, säger Bernie – inget fel på mig inte! Jag har bara en väldigt tydlig på- och avknapp!

IMG_0014.JPGVi har börjat på kurs! Vår uppfödare Anita Axelsson har startat upp en On-Line-Valpkurs och det måste vi ju bara prova! Dels har jag aldrig själv gått någon on-line-kurs så det är lite spännande se hur det fungerar. Dels är det toppen att få lite inspiration och idéer att träna!
Dessutom har jag och Anna anmält oss till valpkurs för Malin Elfström senare i sommar. SKOJ!

Här är en av övningarna vi jobbar med just nu – att vänta på matskålen.

IMG_9928.JPG
Bernie är med och räknar får varje dag. Han är måttligt intresserad än så länge vilket är skönt.

IGS och Epilepsikonferens

Igår arrangerade SVAK en avelskonferens med tre olika föreläsare. Mycket intressanta ämnen och duktiga föreläsare Genetiker Tomas Bergström, SLU, om IGS, Veterinär Cecilia Rohdin, Albano, och Genetiker Sofia Malm från SKK.

Jag tänker inte fördjupa mig i alla detaljer, det har Fanny Gott, Kennel For The Win gjort jättebra i sin blogg. Läs!

Men några saker fastnade på min näthinna:

IGS
IGS (kronisk B12-brist) verkar vara under kontroll. Kunskap om sjukdomen är kanske inte spridd till alla veterinärer men misstänks IGS är sjukdomen både lätt att diagnosticera och behandla. Symptomen kan vara många men i första hand dålig aptit, kraftig avmagring är väl de mest uppseendeväckande.
Drabbade hundar svarar väldigt fort på medicinering. Hundägaren ger själv hunden en B-12-spruta i månaden livet ut. Hunden kan leva ett helt normalt liv. Drabbade hundar får inte användas i avel. Gentest finns. Enkel recessiv nedärvning (precis som CEA).

EPILEPSI
Vi behöver lära oss identifiera ett epileptiskt anfall.
Vi behöver rapportera mer.
Vi behöver göra en riskanalys inför parning.
Vi har bra rekommendationer i RAS
Tidig medicinering har större chans att lyckas.

Inrapporterade fall kan dels användas för att göra en härstamningsanalys vilket är ett viktigt instrument för att uppfödare ska kunna göra en riskbedömning inför parning. Lena Karlsson och Peter Nilsson arbetar med någon form av formulär för provparning baserat på de fall som rapporterats till SVAK.
Dels kan de rapporterade fallen användas för forskning gällande arvbarheten och då behövs många inrapporterade fall (hur många vet jag inte men de 90-tal som finns nu räcker inte alls).

Cecilia tryckte hårt på att inga hundar som haft anfall ska gå i avel. Detta även om det är ett enda anfall (känns ju rätt självklart). Hon sa också att vi ska bedöma alla epileptiska anfall som ideopatisk epilepsi (enkel epilepsi, genetisk epilepsi) tills motsatsen är bevisad. Detta eftersom det är en uteslutningsdiagnos. Man utesluter underliggande orsaker som tex. tumör, trauma, förgiftning etc. Men innan vi vet ska vi alltså alltid bedöma det som ideopatisk/ärftlig ep.
Jag frågade Cecilia efteråt (borde gjort det under föreläsningen men det föll bort) om detta med ”mjölksyrechock” (vilket är fel ord egentligen men jag har inte hört något bättre) som många bc drabbas av under/efter arbete. De vinglar och kan inte stå på benen, väldigt otäckt. Hon sade bestämt att detta har inget med epileptiska anfall att göra men höll med mig att de kanske kan tas för ett sådant av misstag. Här känner jag att mer information till hundägarna borde ut på något sätt. Cecilia sa att epileptiska anfall kommer inte under arbete, de kommer nästan uteslutande i vila.

Alla verkade överens om att vi ska fortsätta rapportera vare sig det finns en veterinär diagnos eller inte. Vi bör även publicera mer information om respektive hund angående hur grava anfall den haft. Detta för att det ska gå göra en bättre riskanalys. Idéer om hur ep-dokumentet kan länkas in i Vallreg var vi några som diskuterade efteråt.

Vi kan, förutom rapportera till SVAK, för framtida forskning be veterinärer ta blodprov på våra hundar och skicka till SLUs biobank där det sparas under lång tid. Både Tomas Bergström och Susanne Gustavsson, som jobbar på SLU, var positivt inställda till detta. Speciellt hundar med anfall (och släktingar till dem, min egen åsikt) är intressant att spara prover ifrån.
Det var tack vare såna prover i biobanken som de snabbt kunde ta fram ett gentest för IGS.

Tråkigt var det höra att endast 1/3-del av de bc som medicineras svarar på medicinen. För hundar i genomsnitt är den siffran 2/3-delar.
I Agrias statistik var ep den näst högsta orsaken till utbetalning av liversättning. I topp låg ”hit by car” och liknande händelser. Det säger kanske ändå en del positiva saker om hur lite andra allvarliga sjukdomar det finns i rasen?

Epilepsi drabbar 1-2% av alla bc vilket stämmer hyfsat med hundar i allmänhet. Siffran är osäker eftersom alla fall inte rapporteras, varken från ägare eller veterinärhåll. (Jag blev väldigt förvånad läsa att belgiska vallhundar ligger på 9%.)
Vi frågade om SKK kunde ta in ep-diagnoser direkt från veterinärerna. Det lät helt omöjligt beroende dels på att det är en diffus diagnos och dels på att SKK inte har tekniska resurser för det.

Ja det finns såklart hur mycket som helst att diskutera. Gentekniken går i alla fall framåt med raketfart så mycket kommer säkert hända inom överskådlig framtid.

Tomas berättade att han varit med och hittat en genmutation för en sjukdom och precis när de skulle lansera sin upptäckt var det ytterligare två forskarlag i andra länder som gjort samma sak och de blev snuvade på att vara först.
Så vi vet inte var i världen lösningen på epilepsins gåta kommer dyka upp, men jag hoppas den kommer!

Molekylärgenetik

Ikväll har jag och Ann varit på en föreläsning om Molekylärgenetik och hundavel. Föreläsare var Nicolette Salmon Hillbertz, Agria i samarbete med Uppsala Läns KK var värdar.

Mycket intressant föreläsning och Nicki (som hon kallas) är en supertrevlig föreläsare med mycket humor och självironi. Det blev en hel del fakta men jag tycker det gick väldigt bra hänga med. Hade lätt kunnat lyssna en timme till.
Det som kändes mest aktuellt för min del var hennes starka uppmaning att använda detta med DNA-kunskaper klokt. Om vi börjar DNA-testa hundar och vill ha bort en sjukdom så får vi inte avla på enbart de som är gentestade fria. Vi måste avla på bärarna i sisådär 7-8 generationer. Om vi gör det så späder vi ut sjukdomen och suddar ut den helt. Om vi däremot enbart använder fria djur så begränsar vi avelsbasen alldeles för mycket. Hon tog verkligen i gällande detta, ni MÅSTE avla på bärarna, hör ni det!

Nicki rekommenderade oss också att ransonera på DNA-tester (det kommer dyka upp många olika sorter) och ifrågasätta laboratorierna som erbjuder tester. Kolla att de verkligen har ”på fötterna” och kan bevisa sina tester. Det är mycket cash inblandat i den branschen (som överallt annars).

Något hon inte nämnde men som SKK gått ut med är också en uppmaning att vara försiktig med att gentesta för allt som kommer. Det är nämligen så att om man testar sin hund och den visar sig vara bärare. Då får den endast användas i avel med en partner som är testad fri. Har man då gjort ett ovanligt test så kan det bli väldigt svårt hitta en partner som är gentestad.

Sen berättade Nicki och visade den nyligen lanserade databasen (som jag genast måste utforska). Den finns på följande adress
http://research.vet.upenn.edu/Default.aspx?TabId=7620 (sidan svajar en del och jag vet inte varför, det ska komma upp sökfunktioner)

Här kan man söka på ras eller sjukdom samt få uppgift om vilka test som är tillgängliga och vilka laboratorier som utför tester. Även länkar till dokumentation runt testerna och massa andra fakta.

God surf på er!

 

Lammning o Knut-Nytt

knut_111014
Senaste Nytt om Knut är att han – PEPPAR PEPPAR – är fin igen. Sen jag sa åt honom att nu är du pensionerad så har hältan bara blivit mindre och mindre. Vågar knappt tro det är sant men jag hoppas det som hände i djupsnön i Idre bara var något tillfälligt ont.
Jag har i alla fall taggat ner alla förväntningar och tar allt gott som bonus.


Två tackor har lammat och det är verligen härlig teckning på de här lammen! Pappa är Dorperbaggen Ekua och mamma är finullstackorna Maria och Mio. Fina va!!!

Solskenshistoria om Wicks öga!

Seglinges Wii (Wick) hade en ovanlig missbildning på vänster öga när han ögonlystes före leverans vintern 09-10. Lenticonus. Prognosen var oviss och beskedet var alltifrån att det kunde växa bort till att han kunde förlora ögat.
Han kunde såklart inte säljas utan blev i stället placerad hos fodervärd.
När Wick var 1 år kollade Helena upp hans öga och det konstaterades att han utvecklat katarakt (grå starr) och var blind på vänster öga. Trist såklart men ändå positivt att det inte krävdes någon kirurgi och en hund kan ju leva fullt normalt med ett friskt öga. Katarakt är tydligen en vanlig bieffekt av Lenticonus.
Därefter var det ingen som direkt ifrågasatte synen på det ögat förrän han som 3-åring av andra orsaker omplacerades till Sofia.

När jag hade honom här några veckor innan omplaceringen så noterade jag att hans vänstra öga hade blivit lite ljusare men tänkte inte mer på det. En gång blind alltid blind liksom.

Men det dröjde inte många veckor förrän Sofia hörde av sig och ifrågasatte om han verkligen var helt blind på det där ögat. Efter att hon gjort flera tester kunde vi konstatera att han faktiskt hade någon form av syn. Han kunde tex. se och hämta en rullande boll med det friska ögat täckt.

För ett par veckor sedan så tog Sofia honom till veterinär Eva Hertil igen (det var hon som hade undersökt honom tidigare) och Eva kunde konstatera att den katarakt som gjort honom blind hade gått tillbaka. Något som är mycket ovanligt. Det fanns lite kvar men de kunde konstatera att han hade någon form av syn på ögat!

Hurra! Fina härliga Wick!

Wick 2014!

Wick 9 veckor

Wick 6 månader

wickhead_1ar
Wick 1 år

wickhead121223
Wick 3 år

Bilderna är delvis lånade från Annas hemsida där hon har en jättefin översikt på alla valparnas utveckling samt från Sofias hemsida. På Annas översikt kan man se att något händer mellan 10 och 12 veckor då det vänstra ögat blir mörkt.

Kelli ska tävla!

Helt underbart att det redan finns tävlingar att anmäla till! Nästa helg ska Kelli starta två dagar i Galltorp (Sörmland). Det blir nog första gången vi tävlar på åsenfår och det kan nog bli en utmaning.

Har kört några fina hämt hos Anki i dag. Är mycket nöjd med alla hundarna. Hassel fick göra massa goda erfarenheter och han utvecklas sakta men säkert åt rätt håll. Är väldigt nöjd med hur han höll reda på djuren när de ville gå åt olika håll och delade upp sig. Han hade full koll. Stannade upp och det såg ut som han funderade på (kliade sig i huvudet) hur han skulle göra. Sen tog han ett beslut och tog den ena flocken till den andra och fortsatte. Duktig pojke!

Kelli har tränat hela vintern på att bli lite långsammare… jo det kan man nog faktiskt säga. Hon är onödigt kvick i sina flanker och jag tycker det har blivit mycket bättre. Hon väger av mer i stället för att bara springa. OK hon är fortfarande inte långsam, det blir hon nog aldrig. Med tanke på hur otroligt mycket Sia har lugnat sig så fiinns det gott hopp. Några år till så är hon nog perfekt 🙂

knut_131212
Det är faktiskt lite synd om mig …

Sia är på ett strålande humör. Glad och lyhörd och gör det mesta rätt.

Knut är lika mindre halt som igår. Har bara gått i koppel och varit ensam på tomten. Tänker avvakta en vecka och se vad som händer.

Tjo!

En strimma hopp… jag la på luren

Vet ni! I morse när Knut tog sina första steg så gjorde han det med alla fyra benen. OK fortfarande stel i bakbenet men en markant skilllnad mot de senaste dagarna.
Så medan jag satt och väntade i telefonkön på Strömsholm så bestämde jag mig för att avvakta några dagar. Jag läste Åhzas och Ninnies kommentarer här i bloggen… och ja, faktiskt. Det är ju faktiskt inte helt omöjligt att det som hänt är något snabbt övergående som inte alls har med hans ursprungliga problem att göra. En strimma hopp har tänts. Håll tummarna!

Hundnytt!

Jag har nog missförstått det där med Blogg 100… tredje inlägget idag hihi

Först det roliga!

Jag har bestämt mig för att anmäla Kelli som reserv till World Trial. Sia är min ordinarie hund men jag kan själv bestämma vem av dem jag vill tävla med. Har jag förstått rätt kan man sätta in sin reserv ända fram till dagen innan tävlingen.
Jag har också fått inbjudan till landslagssamling i april med Bobby Dalziel som coach. Det känns jätteroligt och inspirerande att se fram emot. Vilken kickstart på säsongen! Längtar!!!

Sen det tråkiga

Knut är halt. Ja, det kanske den insatte räknat ut av ovanstående beslut. Han har varit så fin ett tag nu i vinter och jag var riktigt förhoppningsfull att få igång honom fullt ut. Tyvärr blev han lite halt efter sista träningen och sen blev det sämre uppe i Idre. Där var det tö när vi kom upp och nästan en meter snö. På en vanlig rastning utanför huset måste han ha trampat fel eller överansträngt sig ordentligt för nu är han mycket halt. Det märkliga är att hältan värmer ur bra. När han gått en stund krävs det ett tränat öga för att se att han avlastar. Men när han vilat går han på tre ben rätt länge 🙁   Så här dålig har han inte varit nån gång tidigare.

Vad gör jag nu? Självklart är det koppelvila. Igen och jag måste ju till veterinär med honom. Igen. Och det blir ny rehab. Igen.

Jag är så otroligt trött på rehab och jag tycker så synd om honom. Han är i sin bästa ålder och har så otroligt mycket kvar att ge och så tvingas han till så mycket vila.

Jag tycker verkligen han borde kunnat hålla ihop nu. Jag har absolut inte varit vårdslös med honom i träningen, snarare för försiktig och, så här ömtålig är det ju inte normalt att vara. Ett litet felsteg och så rasar allt. Det är ju inte det att han körts mjölksyretrött, inte en enda gång sen maj förra året har han varit riktigt trött.
Och han är så fin i kroppen, så välmusklad igen. Han har varit så stark och lycklig över sitt lite friare liv. Så det känns verkligen skit. SKIT. SKIT.

Det är klart jag är ledsen men jag har liksom blivit så jäkla luttrad så jag tar inte åt mig längre. Det handlar naturligtvis inte om mig eller om tävling. Knut måste ju tillbaks till ett normalt liv och nu frågar jag mig om det verkligen är möjligt.  I huvudet snurrar tankar jag inte vill tänka som … veterinärvård, rehabilitering, omplacering, pensionering, avlivning, mirakel…

Jag måste ju tillbaks till Lennart på Strömsholm men att få en tid där nu, när läget är akut… ja jag ska inte måla fan på väggen. I morrn vet jag om vi får en vettig tid. Jag tänker iaf inte vänta månader på den.

Ja, det var ingen rolig blogg men nu fick jag dela med mig lite. Och det är tur det finns gott om andra glädjeämnen, vilket mörker om jag bara hade haft en hund 😮

Simma Vattentraska Valla i ridhus och lite Film …

Knut är hos Maria i Västerås och tränar upp sin rygg och bakkärra. Jag är så tacksam att Maria kunde hjälpa mig med detta, nu får han verkligen alla chanser att bygga upp sig ordentligt. Jag får små gulliga SMS varje dag med liten rapport om vad de gör. Se här!

Jag tycker det ser väldigt fint ut!

I år har vi återupptagit simningen också. Jag tycker det är så bra att kunna underhålla konditionen på ett bra sätt. Så här års är det ju svårt få till bra träning. Vissa dagar är det helt underbart ute i snön men vissa dagar är det snorhalt och skare. Då är simning toppen!

Här är det Kelli och Sia som jag försöker övertala att simma i jetstreamen. Foto: Lena Brundin.
Igår var Lena med och provsimmade sina hundar för första gången och så blev det en café latte efteråt. Roligt!

Idag har vi för första gången hyrt ridhuset på Seglinge och tränat vallning jag, Lena och Anki. Fåren fick åka hästbuss och det fungerade över förväntan. Jätteroligt med lite kvalitet på träningen. Vallning har det varit tunt med senaste månaderna.

Sia skötte sig utmärkt. Jag hade flärpen trollstaven  med mig och då går hon fantastiskt lugnt och koncentrerat.

Kelli är lite ivrig för dagen så jag får hålla igen henne en del, plus återfaller hon lite i att glida mot balans för att hämta. Men i det stora hela är hon jättefin.
Här kommer en liten film på Kelli

Knut och ichiasnerven

Idag har jag varit på Redog i Västerås och Stefan Rosén har undersökt Knut. Stefan satte en diagnos imponerande snabbt och den låter helt klart trovärdig. Jag fick fint förtroende för Stefan.
Knut har snedbelastat vänster bak länge och rör sig stelt, mer efter ansträngning. Ja jag minns att han var stel där redan 2010 efter vallningsveckan i Andrarum så antagligen härstammar det så långt bak i tiden (just hur länge diskuterade vi inte).
Knut har på grund av avlastningen tappat massor av muskler i vb och är väldigt ojämnt musklad (det skiljer 3,5 cm mellan bakbenen över lårmuskeln och det är mycket). Den muskelskillnaden var nog ännu större i höstas när Kjerstin mätte så en smula har han hämtat upp.

Nåja.. till diagnosen, förmodligen har urholkningen av muskler gjort att ichiasnerven har mindre att omge sig med och i vissa lägen skaver den helt enkelt mot ben och då gör det väldigt ont.

Medicinen är att bygga muskler. Vattentrask, blåläppad musselmedicin, viktmanchetter, gå i högt gräs/blåbärsris, lätt snö osv. Det är liksom enda chansen, bygg upp muskler som kan bädda in ichias och hålla den i styr, så kommer hältan försvinna. Hoppas vi!!!

Och SUPERDUPERSNÄLLA Maria Knutas tog hand om Knut direkt, han får bo hos henne ett tag och så sköter hon rehabbandet eftersom hon jobbar på Redog. Vilken otroligt perfekt lösning! Tack snälla snälla du!

Nu är jag riktigt förhoppningsfull om comeback!

Knut och magnetröntgensvaret

På fredag är det två månader sen Knut magnetröntgades. Idag fick jag det slutliga beskedet. Det finns ingen nervpåverkan av den utbuktande disken eller den lilla spondylosen.
Veterinären trodde nu att det kanske var nån muskel i alla fall.

Naturligtvis är det oerhört befriande att han inte har nervsmärtor men samtidigt är det minst lika frustrerande att det nu gått fyra månader utan diagnos.

GLAD är jag att jag satte igång honom på eget bevåg efter röntgen. Han har utvecklats fint och fram till igår har det inte varit några bakslag alls. Vad hände igår? Han fick springa lite tuffare galopp i snön och när han hade vilat efteråt var han stel i vänster bak. Inte lika mycket som i höstas men ändå en varning.

Så idag blev det bara koppel för honom och han har sett jättefin ut hela dan. Tar för sig fint med båda benen även när snön är lite djupare.

Funderar på att gå till någon ny ”guru” och kolla upp honom, Re-Dog kanske? Vad skulle du gjort?


Längtar till sommar och bad!

 

Snöpulsning

Snön har vräkt ner hela dagen. Hassel fick en koppelpromenad för omväxlings skull, vill inte att han tokspringer i djup snö. Men frågan är vad som är jobbigast, dra runt i kopplet eller springa? Faktum är att han faktiskt blivit lite bättre på det här med koppel. Inte bra men bättre.
När vi kom hem var Ettan försvunnen, hon har den förmågan numera. Tar sin egen väg hem och hittar massa skoj att göra. Lite läskigt är det för när man ropar kan hon springa åt helt fel håll. Det är lite si och så med hörseln numera. Nu är vi ju bara här hemma och hon hittar överallt men ibland hinner man bli lite orolig.

Jag lämnade Hassel hemma och tog skotern och de andra bc.na med mig för att leta. Då stod hon bakom stallet och liksom väntade på oss. Klappade mig på benet och hon hoppade upp för att åka med. Sen blev det en runda runt hela spåret, ca 2,5 km. Körde i travfart hela vägen, vilket är väldigt sakta i skotervärlden. Alldeles lagom fart för dem som är under uppträning.

Efter ett par timmars vila ser alla fräscha ut i benen så peppar peppar…

Mätte Hassel nyss och han är 47 cm över manken. Kelli är 51, Knut, Sia och Fame är ca 54 cm.
Blir spännande se hur mycket till han tänker växa! Vikten är 12 kg. Perfekt om ni frågar mig 🙂

Vi tränar och rehabbar vidare och det går bra!!!

20130106-150947.jpg
Sia drar mig på skidor

Idag har det varit fantastiskt fint väder med sol och nån grad kallt. En hård skare som håller både för hundar och folk.

Ronkvistarna var här en sväng så vi vädrade både skoter och skidor som vanligt. Barnen älskar skoteråkandet och Vendela var överlycklig att få köra lite med Stefan.

Anna och jag åkte lite skidor (med betoning på lite). Det gled bra men var halt i sidled på skaren. Sia fick prova att dra oss en sväng. Hon är rolig den hunden, vägrade dra Anna men går helt ok med mig. Hon är liksom mattes flicka hon.
Jag måste erkänna att jag är feg när det gäller skidor och drag. När det går fort så är jag rädd ramla och slå ihjäl mig. Och när det gäller hundarna är jag rädd köra dem för hårt så de skadar sig. Alltså kör jag försiktigt helt enkelt. Hoppas vädret håller i sig nu så det kan bli lite kontinuitet i detta och jag kan utöka tiden.

När de åkt hem fick Hassel gå en liten vända efter fåren i 25.an. Han är ju bara fem månader så det är för tidigt att tänka i termen träning. Han samlar på goda erfarenheter kan man säga. Jag gillar honom jättemycket. Han har jättefin attityd till djuren och jag längtar till vi kan börja träna på riktigt!

Sen tog jag en sväng själv med skotern och de tre tävlingshundarna. Fem km i hyfsat tempo med blandad trav och galopp. Jag är försiktig även med skoteråkningen eftersom både Kelli och Knut är under uppbyggnad efter skada.

20130106-150938.jpg
Knut sträcker ut

Observera att jag skrev efter skada… Peppar peppar så ser båda jättefina ut nu. Knut sträcker ut fint i både trav och galopp och har inte haft några bakslag på träningen hittills. Han var med och simmade i onsdags och även det tålde han. Så medan professorn i Schweiz, neurolog och veterinär på Ultuna kliar sig i huvudet gällande vad Knuts magnetröntgen egentligen visade så mår Knut prima. Jag ska väl inte slå mig alltför mycket för bröstet men nog är det märkligt! Vad ska man tro egentligen?!

Kellis tå verkar äntligen börja stabilisera sig. Nu tränar hon för fullt med bandage och har börjat lite försiktig träning utan. Med träning menar jag springa, vara lös, pulsa, simma, gymboll etc. Fårträning funkar inte eftersom det är för dåligt underlag. Fåren med sina spetsiga klövar trampar igenom skaren och där det är upptrampat blir det för halt.

Wick flyttade på nyårsafton till Sofia på prov. Jag hoppas det funkar och att han får stanna där, det har börjat fint i alla fall.

Vi fystränar

20121215-195107.jpgEftersom jag fortfarande inte fått besked om Knuts magnetröntgen så har vi börjat träna. Ultuna har konsulterat en schweizisk specialist som ska analysera hans bilder. Och det kan ta tid.
Knut verkar må bra så jag har satt igång honom. Han är pigg och glad och älskar att få jobba igen.

Även Kelli verkar fin men är alltid tejpad vid aktivitet. Hon går för fullt nu.
Varför skoter? Jo jag kör upp spår som jag sen promenerar i, och hör o häpna åker skidor i! Hundarna får springa efter skotern och en del får turas om att åka. Kör man i 10 så travar de fint bakom 🙂

Knut får skritta en del i djupsnö plus springa en hel del lös, men kontrollerat. Håll tummarna att han självläker sin skada! Jag börjar bli lite optimistisk.

Veckorapport :)

klämmer in en dagsfärsk bild på Hassel också, gillar rutorna på hans bog 😀

Knut och Provsvaret
Roligt att det är så många som hör av sig och undrar hur det går med Knut och hans skada. I tisdags kväll kl 21 ringde veterinären från Ultuna. Yes, äntligen skulle jag få provsvar. Men tyvärr var svaret mest Godag Yxskaft och gav inte besked om Knuts nervbanor som misstänks ligga i kläm. Det enda som stod var typ om den där utbuktande disken. Och det hade vi ju redan sett på röntgen. Så nu ska veterinären kontakta en neurolog för att få MR-svaret kompletterat. S-U-C-K. Och sen dess väntar vi tålmodigt.
Jag har börjat sätta igång Knut med lite mer fysisk aktivitet. Han får gå lös bitvis på promenader och han väljer ofta att gå på bakbenen med minen ”tigger och ber” (om att få göra nåt roligt). Igår smet han iväg när Anna drog en repa med sina hundar och skidor. Lite orolig var jag att han skulle hoppa på tre ben efter vila igen. Men inte. Jag vågar knappt hoppas men kanske kanske kanske ????  Frågetecknen tornar upp sig och där har vi dagens status helt enkelt.

Kjapp på besök
Kjapp bor här medan matte tävlar NM i Finland. Han smälter in hur fint som helst i flocken och det märks knappt. Har man sex eller sju hundar, det kan kvitta känns det som. När vi passerade tre sprängdes liksom gränsen.
Kjapp och Hassel leker och slåss. Precis som valpar gör. Man får ransonera så de inte tar ut sig alltför mycket för jösses vilken energi det finns i de där herrarna.
 
Kjapp erbjuder läggande av den här modellen så fort det vankas något han vill ha.

Småpojkarna har somnat sött.

 

Globen
I fredags var vi på Coops konsert i Globen. Mark Levengood är ju bara helt underbar som programledare och lyfte hela showen. En annan som verkligen ägde det fullsatta Globen var Salem Al Fakir, vilken röst och vilken scenglädje den killen har! Man blev verkligen glad av att se honom. Övriga artister (Danny, Loreen, Niklas, Nisse, Louise mfl) gjorde också fina framföranden även om de inte orkade upp i Salems nivå, tycker jag.
Före showen var vi och åt på Globen Hotel och jag skulle kunna skriva att servitrisen var supertrevlig och att maten riklig och fantastisk och toaletten superfräsch… Det jag däremot KAN skriva är att sällskapet var bästa tänkbara!

Skoteräventyr
Igår kom familjen Ronquist på besök och vi vågade oss ut i djupsnön med skotern. Superkul, alltid lika roligt att ses! Längtar till söndag!

Funkishoppet
Som avslutning på året arrangerade vi i Knivsta BK en liten skojtävling för våra funkisar. Fame och jag var domare. I stället för visselpipa så fick Fame skälla när ekipagen fick starta eller när de diskade sig. Hon var gladeligen med på det och skällde entusiastiskt. Nu hördes det nog knappt eftersom det var ”några till” som gastade allt de orkade.
De tävlade i mixade 3-manna-lag och jag hade fixat en hoppklassbana där det endast stod nummer på start och målhinder. Sen fick deltagarna själva bestämma sin bana och köra minst 15 hinder. De måste passera start och mål för att tiden skulle starta och stänga. Det blev väldigt roligt, i alla fall för mig som domare, att räkna hinder. Någon kom upp i över 20 men de flesta lyckades tajma så det blev precis 15 st. Ingen kunde diska sig, alla fel inklusive diskningar räknades som 5 sekunders tillägg på tiden.
I andra loppet körde de en numrerad bana men fick 10 sekunders avdrag om de bytte förare inom laget. Allra roligast och mest imponerande var det att se unga Robin köra med Petras Algot! Snabbt och felfritt blev det – så coolt!
I pausen mellan loppen blev det presentation av Årets Vackraste Tårta….

Blir galen av att vänta…

För en vecka sen var Knut på magnetröntgen och det skulle ta ca en vecka att få svar. Nu är det fredag och klockan är 3. Ingen har ringt så jag slog en pling till Ultuna för att höra hur läget var. Jodå, det finns ett svar. Men ansvarig veterinär är LEDIG idag.

Jag hatar dessa bortkastade dagar – just nu känns varje dag som en förlorad dag när det gäller Knut.

Jag fick svaret ”jag hoppas NN har tid att ringa dig efter helgen”.

Fakturan på 10.000 kr – den kom igår.

Välkommen till konvalescentverkstan…

Tyvärr var det en ligamentskada som Kelli drog på sig i Rättvik när hon hoppade på tre ben i mål i andra loppet. Jag misstänkte direkt att det var nåt allvarligt och bar henne ut därifrån eftersom jag inte ville att hon skulle stolla så det blev värre.
Hältan släckte på ett dygn när hon fick vila och inget sågs på röntgen dan efter, hoppet steg. Men idag drogs rullgardinen ner igen. Hon ska gå i koppel i sex veckor och sen fortsätta med lindad tass i arbete. Jag får räkna med att det tar bortåt 8-9 månader innan hon har återfått full styrka i tån.

Dessutom Knut som ska på magnetröntgen nästa vecka och förmodligen ryggoperation… ja det gör livet rätt surt just nu.

Funderar på att dra igång nån form av rehabanläggning här hemma… skulle väl behöva en egen vattentrask.

Hur mår Knut?

Ja, det kan man fråga sig. Nu har han haft koppelvila exakt en månad varav 25 dagar på Rimadyl. Förra veckan såg vi att han avlastade vänster ben lite och att han roterade det lite utåt när han gick. Idag ser jag inget av det. Tänkte att han måste få nåt vettigt att göra så lät jag honom fösa iväg fåren några gånger. Sia fick hämta och Knut föste iväg dem. Fem gånger och bara 50 meter ungefär. Ska bli spännande se om han reagerar på det. Och det ska bli spännande se om han kommer få ont när Rimadylen går ur kroppen.
Han har fått tid för MRI (magnetröntgen) den 23 november.

Jag filmade en snutt:

Kellis tå kollad

Kelli gjorde illa sig igår och idag har vi varit på Ultuna och kollat upp henne. De hittade inget på röntgen. Hon är ”bara” öm i en tå. Kanske fått en smäll eller vrickat den. Vi ska ta det lugnt, linda den när hon är ute, och hoppas att det läker av snabbt. Håll tummarna!
20121105-125308.jpg

Kunde inte låta bli ta en bild när hon var sederad. Sötnosen.

20121105-125316.jpg

Hassel var med och miljötränade, han är väldigt duktig.

2500,- fattigare…

Hassel 14 veckor, Kelli SM-kval

Idag har vi varit i Rättvik och tävlat agility. Kellis lag skulle försöka ta sista pinnen för att kvala till SM. Och det lyckades! Vi kom 3.a i agilitylagklassen. Så himla roligt! Kelli gick askalasbra, felfritt och snabbt. Hade det varit individuellt så hade hon också kommit 3.a (efter Nick och Is) KUL!

Hassel har varit med och minglat och miljötränat. Han är en liten stjärna, så himla duktig! Inga problem att koncentrera sig i den stökiga och högljudda miljön. Ja faktum att han inte verkade bry sig ett skvatt om vad som hände därinne i körhallen.  Guldgossen!
Här hemma tog han sig nya friheter – en ny värld börjar öppna sig när man kan ta sig upp en nivå …

I dagens andra lopp blev det en blygsam placering då bara Swift lyckades ta sig runt felfritt. Roligt att Cissi gick så bra också, en rivning i sista loppet och en bra tid. Kelli gick jättebra igen men jag klantade till det så hon hamnade fel sida ett hinder och disken var ett faktum. Men OJ så bra hon är!

Tyvärr hade Kelli ont i ett framben efter andra loppet och vi får väl se vad det blir av det. Nu när vi kommit hem har smärtan klingat av lite. Håll tummarna! Det räcker med en hund på sjuklistan!

Knut ska på MRI

I värsta fall har han både diskbråck och spondylos och vem vet vad dom dyker upp härnäst.

Jag har inte orkat skriva om det här eftersom det är så otroligt frustrerande och än så finns det ingen klockren diagnos. Det känns som mina händer är bakbundna och jag går här i ett Knut-vakuum, med koppel och två vita tabletter morgon och kväll.

Det hela började med att han plötsligt var jättehalt på vänster bak efter att ha vilat efter arbete. Hältan värmde ur på några steg och efter moget övervägande bestämde jag att han fick köra de stora tävlingarna i höstas. Jag handskades med problemet med stor observation. Höll honom varm, värmde, gick av extra noggrant, masserade, kylde osv. Det blev inte ett dugg sämre, snarare bättre. Men varje gång jag tog ut honom så höll jag andan.

Efter SM hade jag en tid bokad för att kolla upp det hela och på den vägen är det nu. Det som jag trodde var en muskel visar sig vara nåt helt annat och det skrämmer mig.

Först fick jag information om att de funnit en uppbuktande, mineraliserad disk som sannolikt orsakade problemet. MRI (magnetröntgen) rekommenderades och disken skulle kunna opereras med god prognos om det visade sig behövas.
Igår när jag var hos sjukgymnasten för koll stod det i röntgensvaret att han även hade spondylos (benpålagring) på två ställen (!) Det ena satt ungefär mitt på ryggen på undersidan och där brukar det vara harmlöst. Men det andra låg på vänster sida mellan ryggen och höftbenet och kan mycket väl vara orsaken till problemet. Förmodligen klämmer det på nerven till det benet, det är ju vänster han markerat på. Dessutom stod det i svaret att fyndet angående disken kunde vara en ”synvilla” (finns ett fint ord för det som jag inte minns) på grund av att ryggen tryckts ihop under röntgen.

Nu är i alla fall en MRI beställd. Den kommer göras via SLU men på Ackis. De har tydligen en väldigt stor och fin MRI som ger tydliga bra svar. Då ser de om nerver ligger i kläm och utifrån MRI-resultatet kan beslut tas om eventuell operation.

Dagens status är i alla fall att Knut är pigg och hellre skulle göra andra saker än att skritta runt i koppel. Han har dock fortfarande kvar en ömhet i höftböjarna och i ichiasområdet så vi fortsätter ta det lugnt och käka piller. Nu är det bara hoppas på att vi får en MRI-tid SNART!

SM Priser och Hälskokoll

Glömde berätta om priserna på SM… Sia vann en 15 kg säck hundmat från Hundköket, en fleecjacka med SM-logga, två t-shirt med SM-logga,, en stor påse godis, två kepsar, en softshelljacka och t-shirt som är jättestora SAMT en riktig röjsåg!!!

DET KALLAR JAG PRISER 😀

Igår var jag hos sjukgymnasten Kjerstin Pettersson med tävlingshundarna för en hälskokoll.
Sia var förvånansvärt fräsch för att vara snart 9 år och ha gått en tuff säsong. Hon har en liten varning i höger armbåge som jag ska hålla koll på. De gamla skavankerna var inga problem vilket var skönt.
Kelli är i fin form men Kjerstin hittade lite ömhet i ryggmusklerna och tyckte att Kelli ska stärka upp de små proprioceptiva musklerna. Man lurar sig på att hon har stora fina limpor över ryggen, därunder kan det nämligen vara helt tomt på micromuskler eftersom hon är så explosiv och mest använder de stora snabba musklerna.
Hon tyckte absolut att jag skulle ta det lugnt med att sätta igång henne för fullt nu efter valparna. Hon har sett många många tikar som kommit med framförallt ryggproblem efter att ha satts igång tidigt efter valpning. Exakt detsamma sa ju Audell för många år sen, när Fame hade sin första kull. Så det blir ingen hårdträning för Kelli på ett tag. Kanske nån tävling mest för att träna men inga större påfrestningar.
Knut har ju haft problem med en lårmuskel till och från under hösten och Kjerstin tyckte han skulle gå till veterinären för att få en antiinflammatorisk kur, vila och sen stärkande träning.

Så nu har vi fått lite att göra i vinter för att komma igen för fullt till våren!

Förresten, angående det här med vad som sliter mest, träning eller tävling? Jag är av den uppfattningen att tävling generellt är mindre påfrestande än träning. Det är på träning man nöter,  jobbar igenom saker. Det gäller både vallning och agility. Det blir till att ransonera och planera träningen klokt. Och komplettera med mycket fysträning.

Lille Valp då?
Ja han fick bara käka lite Frolic hos Kjerstin. Han är så himla go lille Hassel.