Japp – jag har gått in i väggen – på riktigt.
Idag åkte jag till Granngården för att köpa Fårfor tackfoder. Det är ganska så in i helvete kallt ute så jag har småbörjat med lite kraftfoder till tackorna. De har flyttat Granngårdsbutiken i höst och precis som förra gången så åkte jag först till gamla stället. Har väl varit i den där affären tusen gånger så det sitter liksom i ryggmärgen att glida dit via Kungsgatan. Naturligtvis körde jag sen fel när jag skulle till nya adressen. Har bara varit där en gång förut och det är egentligen plättlätt att hitta dit. Typ ett stenkast från Ikea.
Nåväl, när jag väl kom fram så knallade jag direkt fram till disken och sa att jag ville köpa sex säckar Fårfor, hade redan plockat upp plånboken och kom på att jag inte sett något lastningsställe. Jag frågade mannen i kassan, visst kunde man köra till för att lasta? Även i den här nya butiken?
– Nix jag är ledsen, du får hämta en kundvagn, sa mannen i kassan och lät inte alls ledsen. Ta dom grå, dom är bäst, sa han. Jag tvekade en stund,visualiserade mig själv körandes kundvagn med 150 kg foder ute på den visserligen plogade men ändå vintriga parkeringen. Den synen såg inte bra ut. Inte alls bra.
– Har du en femkrona? frågade mannen med en röst som om jag inte visste hur en kundvagn fungerade. Antagligen stod jag och vred på plånboken medan jag försökte smälta den nya informationen. Funderade på om jag skulle åka till Hanssons i stället. Jag tittade på honom med mörk blick, var han från en annan planet? och jag kände hur jag började ilskna till. Jävla nya butik, den gamla var mycket bättre. Där fick man alltid köra till och lasta, man fick till och med hjälp att hiva in säckarna i bilen. Jodå jag har nog en femkrona, sa jag och började dra mig mot utgången medan jag pillrade upp en tia ur plånboken och så gick jag PANG. SMACK. RÄTT IN I VÄGGEN. Jag gick rakt in i glasväggen med huvudet före. Herregud hur kunde det vara en glasvägg där jag skulle gå… Jag stod och kände efter vad som egentligen hänt. Hade glasögonen gått sönder? Alltså farten var inte hög men att gå rakt in i en vägg, det känns kan jag lova. Mannen vid disken sa något, typ hoppsan och sen efter en stund undrade han vad hände egentligen? Jag försökte först skämtsamt säga att glasväggen var nog lite för välputsad. Men ingen skrattade så jag förklarade skamset precis som det var. Att jag knallat rakt in i väggen när jag tittade i plånboken. Jävla skitvägg. Jävla nya lokal.
Ut på parkeringen, in med kundvagnen, bort till foderladan och hiva på TVÅ säckar tackfor och sen fick det bli två något lättare kornkrossäckar. Fyra säckjävlar i stället för sex. Och detta var banne mig sista gången jag handlar i den butiken bestämde jag mig för. Nästa gång får det bli hemkörning, tillsammans med hästfodret. Eller nåt.
Hur man nu kan bli arg och irriterad för nästan ingenting liksom. Men ibland har man väl såna dagar…
På vägen till kassan träffade jag Linda som jobbade här för några år sen. Busy-Linda praktiserade där på Granngården. Hon var så gullig och erbjöd mig hjälp att lasta på baksidan. Hon sa att de visst brukade låta kunderna lasta där. Men jag var tjurigare än tjurigast och avstod hennes gulliga erbjudande. Hade han sagt kundvagn så skulle det minsann bli kundvagn. Herregud – hur barnslig kan man bli?
Inte en reaktion av mannen i kassan att jag hade ändrat mitt inköp. – Skulle du inte ha sex säckar, borde han ha frågat, ellerhur? Men nixfilipix, han var nog inte på sitt bästa humör, han heller.
Sen när jag skulle ut från parkeringen så höll jag på att backa på en kvinna som plötsligt dök upp i backspegeln. Var i h-e kom hon ifrån! Och in i Ikearondellen hände ingenting när jag trampade på bromsen. Det var snorhalt och jag fick precis stopp i stället för att glida in framför en lastbil. Baaah!
Japp, då vet man hur det känns att gå in i väggen.
