Malin sa en tänkvärd sak på valpkursen senast. En rätt självklar sak egentligen men ibland behöver man få det skrivet på läpparna för att det ska gå in.
Vi började prata om vad vi har för mål (agility) med den här valpen och vi fick i uppgift att skriva ned dessa till nästa gång. När man som i mitt fall redan tränat upp flera hundar och tävlat på SM-nivå i många år så är målet ganska självskrivet. Det är högt. Jag vet vart jag vill. Jag känner till vägen dit. Så långt inget konstigt.
När vi har nybörjarkurser och börjar prata om mål så är det ofta helt andra drömmar som kommer upp. För en nybörjare kan det absoluta drömmålet till exempel vara att komma till start i klass 1.
Ja och?
Jo. Vägen till klass 1 kan se olika ut för till exempel mig och nybörjaren i exemplet. Den som har som drömmål att komma till start i klass 1, den kan ta en annan väg än den som siktar på klass 3. Den behöver inte ha en självständig slalom, den behöver inte ha ett kontaktfältsbeteende och den behöver inte ens kunna kallas in. Ellerhur? För att komma till start i klass 1 räcker det i stort sett att man kan ta sig över hindren. Ja, lite handling skadar ju inte såklart 😉 Men planerar man inte för att komma längre än till klass 1 så har man faktiskt tid att hjälpa hunden en del och ändå vara med och konkurrera.
Tänkvärt tycker jag.
Jag funderar på om vi lägger onödigt hög nivå när vi har nybörjarkurser… ?
Funderar också på hur det är inom ridsporten. Alla har ju inte som mål att tävla grand-prix-klasser….
Visst är det tänkvärt och det som jag tycker är svårt är det faktum att flera på våra nybörjarkurser när de börjar på kursen har ett mål i sikte som med tiden kan förändras. Då borde jag som instruktör ha visat/lett dem in på en annan väg till målet än vad jag gjorde eftersom jag valde väg utifrån deras mål från början.
Frågan är hur mycket ansvar man ska ta som instruktör?
Frågan är också om man måste tävla i allt? Vill man de för att man går en kurs?
Njaaaaäääeee…
Hm. Tänkvärt men. Personligen släpper jag inte igenom slarvträning, vad än deltagaren har för mål. Ex att inte lära in hö/vä-slalom, eller vara noga med kontaktfälten. Vet ju, att ribban höjs, vartefter man når sina mål. Jag har liksom SJÄLV ett mål med mina kurser och det är att alla ska bli så bra hundtränare som möjligt. Det får jag liksom pillra in ”bakvägen” 😉
Om man går kurs för ex mig, får man finna sig i att träna lika noggrant som alla andra. Vad man sedan GÖR AV det i slutänden, är upp till var och en. Fast det kräver ju såklart, att jag lyckas MOTIVERA alla kursare åxå. Och DET är ett krav jag ställer på mig själv.
Jag vet Anja, det är väl så det fungerar på de flesta kurser.
Det var bara så roligt att tänka hur man skulle göra om man bara skulle ta sig till klass 1. Eftersom det inte är relevant för en själv så går det liksom inte riktigt att ta in.
Det är intressanta tankar Eva och som jag sa på kursen så halkade vi in på ett bananskal Wilma och jag. Det går att ta sig till klass tre utan kontaktfältsbeteenden och utan svåra slalomingångar och med halvtaskig handling. MEN…där tar det stopp! Jag var nybörjaren som fick flytta mina mål från klass 1 start till högre höjder.
Den här gången är så klart siktet inställt högt redan från början och förutsättningarna ser helt annorlunda ut. Man måste nog inte veta hur långt man vill gå när man börjar sin nybörjarkurs med sin första hund, jag tror det är mycket viktigare att ha känslan av att ha roligt med sin hund och att man har möjlighet att lyckas ta sig runt en bana. Det kan vara ett högt mål i sig i början.
Att prata om klass tre och SM-start i det läget är som en utopi…
Så var det när jag började med Spencer också. Jag hade förmodligen hållit på med nåt helt annat om jag inte kommit igång och tävlat. Jag hade inte en tanke på nåt SM när jag började.
Visserligen svor jag några år senare att jag gjorde massa ”fel” i början, att jag inte lyssnade på instruktören som pratade om dom där kontaktfälten. Men det kanske hade sina positiva sidor ändå? Ibland måste man få göra fel för att göra rätt.
Mmm, kan inte annat än hålla med Malin. Vi har diskuterat frågan många gånger på klubben och har tyvärr ingen bra lösning. Jag upplever att vi har en strid ström av människor som vill hålla på med aktiveringsagility och trivselagility och vi kan inte tillfredsställa deras behov. I mina ögon är det en stor förlust, lika stor som att förlora tävlingsekipage.
Jag tror att vi som klubb och kanske agilityn i helhet förlorar eldsjälar (funktionärer 😉 ).
Ja, jag tycker att det är en relevant och svår fråga. Jan-Egil har skrivit en del om det finska agilityförbundet och agilityvärlden, en sak som jag tyckte var intressant var att själva förbundet verkar ha en sektion för tävlingsagility och sektion för ’trivselagility’.
” sektion för trivselagility ” Ja varför inte… hmm
Svårigheten man har som instruktör, i min begränsade erfarenhet, är väl att nybörjarna ofta är nybörjare på såväl hundträning som handling. Den situationen har man inte inom ridsporten. Där lär man sig rida innan man börjar träna unghästar.
Jag tror man som nybörjare får acceptera att den första hunden knappast tar sig till SM (utom i en del kända fall av underbarn förstås, och då menar jag människan, inte hunden!) om inte annat så för att man går på kurs med en vuxen hund och redan har lärt sig och hunden vissa rutiner som är svåra att bryta. Men sen växer såklart aptiten i takt med att det går bättre och då är man i Marias situation med WIlma, eller min med Tilda. Det är kul men det tar stopp! Då är det dags att skaffa nästa hund och göra ett nytt försök!
Sen skall vi nog inte glömma bort att sporten har utvecklats rätt mycket på bara ett par hundåldrar, och utvecklingen är knappast över. Jag tror inte alls att SM kommer att vara ett självklart mål för alla ambitiösa om kanske tio år; jag tror det kommer att bl mer likt andra sporter där SM faktiskt samlar en liten elit, och tävlingar i de lägre divisionerna är helt ok att ägna sig åt på längre sikt. PÅ gott och ont! 🙂
Just det Karin
”Där lär man sig rida innan man börjar träna unghästar.”
Det där har vi pratat en hel del om inom vallningen. Att man borde lära sig valla med en gammal hund innan man ger sig på att träna en unghund…. starta upp vallningsskolor med färdigtränade hundar.
Har inte tänkt på att det faktiskt inte vore så dumt inom agility heller. Eller med all hundträning egentligen…
Jag brukar låna ut en hund ibland för att eleven ska få känna hur det är att träna med en ”färdig” hund, det brukar vara uppskattat. Svårt att genomföra såklart men det är kul att fundera lite 🙂
Jag brukar säga som så att antingen tränar man agility för att tävla eller för aktivering. Och även om man ”bara” gör det för aktiveringens skull ska man göra det NOGA. För om man vill aktivera hunden vill man ju att den ska tänka själv och bli trött, inte att den ska springa eftrer en hand med en godisbit i utan att tänka ett dugg själv.
Alltså får alla mina kursare vara noggranna 🙂
Det är är välidgt intressant diskusson! Jag har lärt mig att inte ha kurser i aktivieringsagility. Jag blir ofta både väldigt frustrerad och stressad av det. För mig spelar det roll och är viktigt om hunden t ex hoppar däcket eller går igneom ramen.
Kanske inte så mycket för att man får fel på tävling om hunden går igenom ramen. Men för att jag tycker att om man ska träna då kan lika gärna försöka bli en så bra hundtränare som möjligt. Är uppgiften att få hunden igenom hålet, då ska man verkligen anstränga sig för att lära hunden det!
En bra hundtränare triggas alltid av och anstränger sig för att lära både sig själv och hunden hur den ska göra för att få fram korrekta, snabba och hållbara beteenden.
Så här tänker jag även när jag ”bara” aktiverar eller tränar cirkuskonster. Oavsett vad jag tränar så vill jag att resultatet blir så bra som möjligt.
Det är nog därför jag har så svårt med aktivieringsagility där en del inte är så intresserade av att vare sig:
– själva träningen (hantverket) eller
– resultatet (beteendena)
Det är ju det här som är hundträning!
För mig är det skit samma om hunden bara ska ha kul eller om den ska bli en tävlingshund. Men för mig är det aldig okej att aktivieringshunden automaitiskt därför ska behöva stå ut med dålig träning och kassa inlärningsmetoder. Tyvärr är det ofta det som händer. Att ”bara ha kul” tror jag lätt blir ett skäl och en bortförklaring för att slippa anstränga sig för att bli en bra hundtränare.
Att sedan inte vilja sätta upp ett mål (eller tala om det för andra) tror jag kan vara ett sätt att försöka skydda sig själv från att bli besvkien. Att misslyckas tror jag många av oss helst vill undvika.
Eva – du rörde vid en av mina hjärtefrågor, så du får stå ut med att det blev långt!
ps. För övrigt älskar jag liknelsen med unghästar. Vem f-n köper ett föl när de vill börja rida?
Åsa, Anita jag håller förstås med er!
Men reflektera över om det är liktydigt med kass träning att **anpassa träningen mot ett lägre mål?
**redigerat
Nä, det behöver inte vara kass träningen. Det är bara det att vi verkligenheten är det just det det så ofta blir.
Till stor del beror det så klart på att föraren börjar träna agiltiy innan den har tränat på att träna.
Här kommer en knäpp liknelse. Ingen av oss skulle vilja bli opererad av en läkare som bara hade läst och aldrig övat praktiskt på att operera. Vi vill att läkaren ska vara väldigt bra på både teorin och det praktiska hantverket.
Med hundträning blir det ofta så att vi försöker lära oss både teorin och den praktiska träningen på samma gång och dessutum samtidigt som vi vill lära hunden färdigheter som vi kanske till och med vill tävla med.
Nä, det BRHÖVER det inte vara. Liktydigt alltså.
Men kan man inte då ställa frågan så här: OM nu målet är ”enbart” klass 1: Vill du köra klass 1 BRA eller sämre??? 😉