Sia is back!

Ett nöjt leende känns fortfarande i mitt ansikte. Mungiporna stramar så där härligt uppåt.

Jag har ju velat länge fram och tillbaka om jag ska våga köra agility med Sia igen. Igår kunde jag inte hålla mig längre…

Först körde jag henne i en hoppklass som jag bedömde hyfsat enkel. Jag hade möjlighet ge henne fina vägar, inget springa som en idiot och tvärvända. Hon blev alldeles galen när hon förstod att hon skulle få köra och jag fick en känsla av hur frustrerande det måste vara att få stå vid sidan om när man vet allt roligt som de andra får göra… Hennes glädje gick inte att ta fel på – och den smittar av sig, helt klart.  
Loppet bara flöt på… en sån otroligt underbara känsla att springa på och känna hur samarbetet bara sitter. Detta trots att jag kan räkna på en hand (EN HAND!!!) hur många gånger vi hoppat hinder det senaste året… Vi fick en rivning på andra hindret som var en threadle och jag kanske var lite för snabb med informationen. En vägran på en kort tunnel där hon bara följde med när jag började svänga för tidigt. Men resten var riktigt bra och tidsmässigt var vi helt ok. Jag gick som på moln när vi kom i mål. Inte ofta man gör det när man har 10 fel med sig…

Sen var det frågan om jag skulle starta nästa klass som också var en hoppbana. Den var ännu snällare, lite tricky med att välja rätt tunnelingångar men inga traggliga svängar. Jag tog ut henne ur bilen och höll andan… hon såg helt ok ut. Spänstig och lycklig… Vi gick in och körde. Hon satte tunnlarna som en smäck, vi hade ett litet strul före slalom där jag fick improvisera och ta henne åt andra hållet när hon hoppat hindret före. Ja svårt beskriva men ni som var där förstår nog hur jag menar. Tappade ju massa tid på det men kommer ändå in på en tid bara 2 sekunder efter vinnaren Nero! Det räcker till en 7.e plats och SM-pinne!
Alltså – den kicken det ger att köra en hund som förstår, ger allt, som räddar när man klantar sig lite, som kan hindren…. ja det är en sån härlig känsla. Det ger bränsle och motivation för fortsättningen och ja, det är ju helt klart för de här kickarna som jag håller på. Underbara hund!
Seglinges Sia

Mer Knivsta
Helgen har varit hektisk. Som vanligt när man är med och både tävlar och funktionerar. Den här gången hade jag för första gången på många år inte varit med så mycket i föreberedelserna. Något som kändes både konstigt och skönt. 
Min uppgift har varit att hitta två domare till eftersom vi fick så många anmälda. Tack för finska vänner säger jag bara! Tack vare Anja Lehtiö och Mia Laamanen hittade jag Seppo Savikko och Marjo Heino. Två mycket trevliga domare som kunde ställa upp med mycket kort varsel. De gjorde utmanande och lite annorlunda banor, båda två. Kul!
Även de svenska domarna hade roliga banor och både Andreas och Jörgen är sköna killar med glimten i ögat!  Jag är imponerad att alla domarna var så hjälpsamma med banombyggnader mm. Det blev ju en del samarbete med dömande av varandras banor och det såg ut att fungera hur bra som helst. Sånt är roligt att se.
Tack alla! Jag hoppas vi får ut banskisser på hemsidan om några dar.
 
Det blev mycket jobb med fredagkväll, lördag och söndag från tidig morgon till sena kvällen. Jobbigt såklart men också väldigt roligt! Vi är ett härligt gäng i klubben och stämningen är skön. Även om man är trött och grinig så är toleransnivån hög.  Jag är så glad för mina härliga klubbkompisar, kram på er!

Förutom Sia så har Fame kört några individuella lopp och gått bra. Hon är glad och rolig att springa med, gör alltid sitt bästa och hon gör det verkligen jättebra. Jag är så glad att hon fortfarande är så fräsch. Hon är i alla fall 10 år, har haft två valpkullar och hon får slita rätt hårt i vallningen emellanåt, framförallt när jag har kurser då hon jobbar som kurshund. Det blev en 10.e plats med sm-pinne som bäst.

Vinsten
Jag spar det bästa resultatet till sist hihi. Vårt lag Perfect Precept ser ut att överleva en säsong till trots en del decimering. Först hade vi bara tre hundar, Swift, Prim och Knut eftersom jag tänkte pensionera Fame. Flipp går i pension och Alice som hoppade in i stället för Sia förra året, kan inte åka på lagtävlingarna som vi planerat. Det är ju överhuvudtaget väldigt få lagtävlingar att kvala på till nästa SM. Ja, SM är målet … att komma dit är första etappen. I fredags bestämde vi att Fame får hänga på en säsong till. Det är ju bra ha en hyfsat stabil och rutinerad hund med också. Knut är ju inte direkt sån som radat upp nollor…. Det betyder att det bara är jag och Malin i laget. Svettigt att köra varannan, speciellt när det är såna raksträckor som i gårdagens lagbana…

I lördags var lagbanan riktigt svår och rolig, hur skulle man hinna, hur skulle man göra… Mycket att klurigheter som jag normalt älskar. Men kanske inte med Knut, inte än…. Först startade Prim och Malin räddade och räddade och räddade men till slut blev det disk. Sen var det Knut och jag räddade och räddade och räddade och till slut blev det disk även för oss… Swift gick jättebra och sen avstod jag med Fame eftersom vi liksom ändå var körda och ändå hade tre hundar som startat, så laget skulle räknas. Jag avskyr när man stryker bort hundar så att laget inte räknas, det är osportsligt. Då är det bättre gå in och ta ett hinder och sen gå av. Man kan ju alltid belöna en inkallning eller nåt sånt om man vill ge hunden en positiv upplevelse…

Så var det slutligen dax för söndag och hopplag. Även här var banan svår. Starten såg inte så svår ur men det skulle visa sig att vägen till slalom kunde ställa till det och mängder av hundar fick fel  i slalom. Även rutinerade hundar vilket jag tycker var lite konstigt.
Prim var först ut och gick kanonfint och kom runt på fem fel. Sen var det då Knut. Gick kanon fram till och med slalom. Sen slarvade jag till en vägran på hindret efter slalom TROTS att jag var medveten om risken. Suck. Sen blev jag lite efter till nästa svårighet, ett hopp tillbaka där jag planerat räta upp honom ordentligt inför den utmanande raksträckan. Han svängde fel håll efter hoppet *hjälp* och jag fick in honom emellan hindren. Drog honom ordentligt tillbaka för att räta upp min linje innan jag släppte honom och sen sprang vi jävlar. Han läste linjen perfekt och jag tror banne mig han suttit i rätt tunnel om jag bara kört på. Men jag fegade och han var lyhörd som sjutton trots den höga farten. Vi wobblade lite innan han fick ta tunneln och sen var det bara ta sig i mål. Jag hade fått runt honom – på bara en endaste liten femfelare… och nu hade vi klipporna Swift och Fame kvar! Gött läge alltså.
Swift fick en rivning och en vägran på den berömda tunneln. Malin hade samma läge som jag med Knut. Bra linje men ville inte ta risken att diska. 
Avslutningsvis Fame som nu kunde förbättra lagets resultat med ett felfritt lopp. Min klippa till hund gjorde inga misstag och ibland kan det vara bra att hon springer i min takt… jag hann fint med att visa rätt tunnel och det blev ett nollat lopp och VINST för laget!!!  Så jäkla kul!!! Det var verkligen en vinst vi slitit oss till, jösses vad vi kämpade, det var verkligen knuten näve hela vägen!