Jätteroligt med responsen på föregående inlägg!
I en kommentar skriver Madeleine följande fråga:
”Skiljer det mycket i synsätt på hur man bäst jobbar med sin hund? Vad är beroende av att agility och vallning har olika förutsättningar och vad är beroende av ”vad som anses bra/rätt” bland de människor som är aktiva inom respektive gren?”
Jag känner att ovanstående frågor har många och väldigt långa svar. Jag gör ett försök att utveckla ämnet lite.
Det är inte alldeles enkelt att som agilityförare (eller lydnad/bruks osv) förstå sig på och/eller att ta sig in i vallningsvärlden. Man möts ofta av skepsis och det är inte självklart att man känner sig välkommen. Det finns en del fördomar inom vallningsvärlden gällande hobbyvallare ungefär som det varit inom bruks vs agility. Jag tycker det har blivit mycket bättre. I takt med att bra hundtränare kommer in i vallningen från andra grenar har attityden sakteliga förändrats.
Den största fallgropen tror jag är att man tar för givet att vallning är en tävlingsgren som alla andra. Det är det inte. Vallning är så otroligt mycket mer än tävling. En bra vallhund är en oumbärlig arbetskamrat i lantbruket. Jag väljer att säga kamrat, det finns andra som skulle säga redskap och då nosar vi lite på det som Malin var inne på i en annan kommentar i föregående inlägg, skillnader i hundhållningen. Men det spar jag till en annan dag att skriva om.
Man tror (eller tar för givet utan att egentligen tänka efter) att vallningsklubbarna ska tillhandahålla träningsmöjligheter. Det gör de inte. Det är medlemmar med fårbesättningar som vid enstaka tillfällen ställer sina djur till förfogande för träningar. Och så är det instruktörerna som har kurs på sina egna får. Det finns liksom ingen klubbstuga och träningsplan, vilket man kanske tror.
Varför börjar man med vallning (som agilityförare)? Det vanligaste är att man vill få hunden godkänd. En annan orsak är att man tycker det är skoj att göra det hunden är avlad för eller kanske för att uppfödaren vill det. En tredje orsak är att man vill tävla. Nästan aldrig är orsaken att man behöver en vallhund. Och sen finns det de som vill valla bara för att hunden ska få göra nåt kul …
Vem behöver en vallhund?
Jo lantbrukare som har får (eller kor) som sitt levebröd. Och det är lantbrukarna som tillhandahåller får att ha tävlingar på. För en fjuttig liten peng lånar de ut sina avelsdjur för att vi tävlingstokar ska få chansen att tävla. Funderar på varför…
Det är skilda världar som möts. Inte så konstigt om det gnisslar lite ibland. Det kan vara svårt att förstå och acceptera varandras behov helt enkelt.
Sen finns det de som är mittemellan bonde och stadsmänniska. Vi som har en liten fårskock till husbehov. Och som skulle klara oss lika bra utan hund, nåja nästan. Vi tjänar inga pengar på fåren, tvärtom kostar de nog mer än de smakar. För vår del så gör de ett jobb som landskapsvårdare, de håller markerna rena. Vi har inga tävlingar eftersom vi oftast har för få djur och för små marker.
Mitt tips till er som står i startgroparna att kasta sig in i vallningsvärlden:
Börja med att gå en förberedande vallningskurs. Då får man en inblick i vad som krävs och om det är nåt att satsa vidare på. Om ni vill satsa så måste ni skaffa er träningsmöjligheter. För att komma nån vart i vallningen så behöver man träna minst lika mycket som inom nån annan gren. Om man enbart tränar på kurstillfällena så blir utvecklingen därefter. Noll skulle jag vilja säga. Jag är instruktör både inom vallning och agility och det är precis samma fenomen, de som tränar mellan kurstillfällena utvecklas 🙂
Avsätt en period då du kan intensivträna vallning. Räkna med att behöva träna cirka fem gånger i veckan under ett par månader som ett uppbyggnadsskede. Kombinera gärna med grundkurs. Sen när hunden är utbildad så kan du kanske träna mer sporadiskt för att underhålla kunskaperna. Individuella skillnader blir det såklart, hur lång tid det tar.
Ja om detta var svar på Madeleines frågor vete sjutton, men nu fick jag skriva lite igen 🙂
Klockrent 🙂
Tack! Visst var det ett svar på en del av det jag funderar på. Hoppas det kommer mer! Skulle gärna vilja veta mer om vilka träningsmetoder som dominerar i vallningen t ex…
Underbart och väldigt träffande! Känner igen mig som nybliven valltränare kommandes från agilityn 😀
Svårt det där med träningsmöjligheter om man inte har själv! Man är liksom beroende av andra. Jag har tränat mest på nöt (svärmors) och byter även tjänster med fårägare som är nyfikna på agilityn 😀 Det funkar men det krävs ju en del planering när man inte har tillgång till får själv. och såhär vintertid har träningen legat nere.
Mvh Anna
Såhär på vintern har nog träningen legat nere för oss alla, Anna! Mer eller mindre i alla fall. Det vanligaste är att man tränar på sommaren, hösten. De flesta har ju vårlammning och när lammen vuxit till sig lite är det fritt fram att träna. Sen finns det andra bromsar än väder när det gäller träningsmöjligheter. De fält som används är ju oftast i bruk, dvs de ska skördas under sommaren eller hösten. Så det varierar verkligen när det gäller träningsmöjligheter.
Därför har våra snöfria vintrar under några år varit perfekta och vi har blivit lite bortskämda 🙂
Vilka intressanta ämnen du tar upp, Eva!
Att man kan ha några får till husbehov utan en vallhund är helt klart! Havrehink stavas det. Men min tackor hade en rymningsperiod nu nyligen och då var India en underbar hjälp! Hon gör jobbet på några minuter som skulle ha tagit betydligt mer tid annars.
Det finns ett före och ett efter för mig….vallningen tog en helt ny vändning när jag skaffade mina nya tackor nu i höstas. Vi har kunnat träna hemma i lugn och ro och mitt självförtroende runt vallningen har fått växa till sig. Alla har ju inte den möjligheten men för mig blev det en helhetskänsla runt vallhundsägandet att ha egna får. Jag står fast vid mitt beslut att inte tävla i vallning men India blir min arbetskompis här hemma.
Det kostar mer än det smakar att ha får på hobbynivå, men det smakar ganska gott i grytan också!
Bra förklarat tycker jag. Intressanta inlägg. Och tänk så olika hundar kan reagera på ett ”bra”.
I början tyckte jag nog själv att den största skillnaden mellan fåren och agilityhindrena var att de förstnämnda rörde på sig, antingen för att ställa sig på mina på tok för tunna gummistövlar, eller för att springa bort och trycka ihop sig i bortersta hörnet i hagen… (Mental träning av föraren har jag förstått så här efteråt att det kallas för.)
Idag tycker jag nog att den största skillnaden mellan får och agilityhinder är att fåren TÄNKER (och reagerar därefter), vilket ett hinder aldrig gör. Och kan jag bara lära mig hur, eller i alla fall ana hur, så har jag kommit en god bit på vägen till en god djurhantering.
För mig kvittar det om det är hunden, havrehinken, eller tex rösten och mina egna rörelser, som får fåren att reagera. Det viktiga för mig är att fåren förflyttar sig från punkt A till B, eller i en annan situation kanske inte alls flyttar sig. Och helst på ett så ostressat sätt som möjligt. Kanske är det det som skiljer mitt vallningsjag nu från mitt vallningsjag i början… Att jag utgår mer ifrån fåren, och inte som då ifrån hunden?
Förstår du hur jag menar? Och att jag inte med det menar att mitt nuvarande tankejag är bättre än mitt gamla, bara annorlunda.
Kanske skulle det också vara mitt enda råd om du som nybörjare bad mig om ett, och som jag själv önskar jag kunnat mer av i början, LÄR DIG LÄSA OCH FÖRSTÅ FÅREN!
Trevlig helg!
/Maria
med endast liten agilityerfarenhet, och ofantligt mycket kvar att lära om både får, hundar och mental träning. 🙂
Jag förstår precis! Det var ett bra tips, att flytta fokus från hunden till fåren. Ska fundera på om man kan använda det på kurs. Vi brukar köra lite ”förare-vallar-får”, kanske borde man ha mer av det?
Väldigt intressant att läsa. Jag som precis är i uppstarten med vallning slukar all information som en svamp 🙂 Mer sådana här intressanta inblickar i ”vallvärlden”.
Vet att när jag pratade med Ozz uppfödare om vallning så kom jag fram till att valla är som att köra bil; först vill man gärna titta på ratten eller växelspaken så man vet var man gör, men snart kan man lyfta blicken från insidan och titta på vägen – långt fram, koncentrera sig på vägen och målet.
Först mkt fokus på hunden för jag vet inte hur jag skall styra, men snart så kan jag lyfta blicken och se hur fåren ragerar när jag vrider ratten eller lägger i en ny växel 🙂
Tack för två jätteintressanta inlägg!! Härligt att någon som har en fot i varje ”värld” ger sin syn på saken. Annars finns det mycket fördomar åt båda håll… Fortsätt gärna att skriva om detta, det finns ju många dimensioner! 🙂
Hälsningar från Pia – som tidigare bara har tränat lydnad, agility och bruks men nu hobbyvallare (och nybliven fårägare…)
Hej Eva
Tycker det var ett bra inlägg du skrev med många intressanta saker. Den borde du lägga ut på Svak’s hemsida så fler får läsa den.
Mvh / Marie
Hej Eva! Det här var väldigt trevlig läsning, belysande och med mycket sunt förnuft! Det är svårt att sätta rätt ord på det där så att alla förstår, men du lyckas fullständigt……härligt!
Tack för all positiv respons!
Marie, jag avvaktar med att lägga ut något på SVAKs hemsida men tack för tipset!