Mitt knä

Jag måste ta tag i mitt kn(tr)asiga knä. Opererade det 1980 för brustet korsband, trasigt ledband och minisk och gick med gips i nio veckor (så var det på den tiden…). Sen dess har det varit bra, försämrad böjlighet men jag har kunnat göra allt utom att sitta på huk på det benet.
I våras blev jag stångad av baggen rätt in från utsidan i det knäet. Det gjorde otroligt ont och jag trodde knäet gick av men smärtan klingade av och det blev bara ömt och svullet. Kunde ju springa agility hela sommaren utan problem. Sen, i slutet av sommaren sprang Sia in i samma knä med full kraft när vi tränade delning. Då rasade jag ihop och sen svimmade jag när jag försökte resa mig. Sen dess har det varit sämre. Visst, jag kan gå och till och med springa hyfsat men bra är det inte. Så fort någon touchar i från sidan gör det jävulskt ont. Jag är stel och halt när jag suttit en stund men värmer ur hyfsat. Ingen värk alltså. Det känns som det är instabilt i sidled och det finns några svullnader som inte går ner. Jag misstänker att nåt är väldigt trasigt därinne.

Igår var jag och körde ben på gymmet och det gick bra, utmanade inte smärta utan gjorde det som kändes bra och klarade de flesta maskinerna. Kunde inte gå på crosstrainern mer än 5 minuter så belastning funkar inte. Har även märkt förut att om jag bär tungt så blir det reaktion i knät.

Det känns sådär att gå till vårdcentralen. Jag skulle vilja bli ordentligt undersökt av en idrottsläkare. Jag vill för tusan kunna fortsätta springa även om jag är lite till åren kommen.

Kanske ett ointressant blogginlägg men jag hoppas på tips om vart jag ska ta vägen med mitt knä. Känns som det är dax ta tag i det på riktigt nu.