Ett konstigt inlägg

Jag läser massa statusar på Facebook om agilityträningar hit och agilitytävlingar dit och känner mig så konstig , full av agilityabstinens och jävligt avundsjuk.
Kanske kommer jag aldrig mer köra agility. Tänk att jag just skrev detta… det värsta är att det kanske är sant. Och det känns väldigt konstigt. Kanske är det INTE sant, framtiden vet man inte mycket om. Just nu känns alltihop som ett gigantiskt dilemma.

Det jag vet är att jag inte kört ett hinder sen allhelgonahelgen i Rättvik. Det är FYRA månader sen. Så långt uppehåll har jag inte haft sen jag började 1994.
Då, i Rättvik, Kelli gjorde två fantastiskt bra och härliga lopp. Jag njöt varje sekund och adrenalinpåslaget var oslagbart. Fast kanske njöt jag inte den allra allra sista sekunden eftersom hon kom i mål på tre ben…

En tå var rejält skadad.

Helt plötsligt stod jag där helt utan agilityhund. Trots att jag har sex hundar så har jag ingen för agility. Så det kan bli.

Peppar peppar ta i alla trän och huven men nu verkar Kelli återställd i sin tå. Och jag vågar inte sätta igång henne för agility igen. Tänk om…. det händer igen, då skulle jag aldrig förlåta mig. Men tänk om… det inte händer igen? – så otroligt ROLIGT jag skulle tycka det var.

Det konstiga är att jag själv, Eva Karlsson, faktiskt MÅR BRA av att köra agility. Jag tvingas hålla mig i form både mentalt och fysiskt. Jag trivs med att träna ihop med och träffa alla agilityvänner, speciellt på vintern när allt annat fryser in. Att hamna utanför detta, allt roligt, är verkligen rena isoleringen, hemskt. Tänker på dem som bara har haft en hund i taget. Så otroligt avslaget att bli av med hela sitt umgänge när hunden är skadad.
Visst skulle jag kunna åka och titta på träning bara för att träffas. Men?… där går liksom nån gräns. Hur kul är det att titta på när andra tränar när man inte kan träna själv?

Ja det här blev ett väldigt spretigt konstigt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite.

Snart är snön borta och då kan vi börja träna och tävla vallning igen. Vallning är fantastiskt roligt, också. Och det finns mycket roligt att se fram emot i år.

Men att släppa agilityn…. helt ? klarar jag det?

15 svar på ”Ett konstigt inlägg”

  1. Känner igen tankarna, står ju med fyra hundar varav två pensionärer, en halvinvalid och en som jag inte riktigt vet hur hon mår.

    Det är så himla ledsamt att vara borta från agilityvärlden. När jag kom tillbaka efter månader av frånvaro så inser jag hur mycket jag saknat det. Kommer hem från tävlingarna med varm känsla i magen och ett leende över hela ansiktet …

    Agilityn är min livsuppehållande drog. Jag älskar det så mycket, att jag inte kan tänka mig att leva utan det.

    Så mitt svar är: Nej, släpp inte agilityn. Kämpa på så ses vi där ute! 🙂 <3

  2. Men hallå Eva, så där kan du inte resonera. Det är farligt att leva, men det är lika farligt att inte göra det.

    Jag har kört sönder hundar i vallning istället, t ex avslitna korsband, utslagna tänder, brutna revben, brutna tår och klor – jag har med åren blivit bättre på att förutse och undvika skador, men inte har jag slutat valla! Klart ni ska köra agility om ni båda har roligt!

  3. Agilityvärlden utan Eva Karlsson vore inte detsamma! Såklart du ska fortsätta att köra. Kanske du behöver en sjunde hund? En agilityhund 🙂 Jag förstår hur du tänker och hur lätt det blir fel – både agility och vallning är fysiskt slitsamma för hunden, vill man bli bra ligger man nog på marginalen ibland. Men sluta – nej!

  4. Men Eva, så kan du inte säga! Jag själv har ju ”hållit på med agility” i ungefär 10 år nu skulle man kunna säga.. Fast det är först nu jag börjar tävla.. Så man kan hålla på med Agility utan att tävla/träna egen hund. Men det är såklart inte alls detsamma. Jag älskar ju att se andra träna och tävla =)

    Men förstår hur det känns att vilja hålla på men inte ha hund som klarar av det, eller hund man inte riktigt vågar pga skador. Lara kommer ju exempelvis aldrig få köra agility igen. Blev en kort karriär det där för henne. Men liten Hassel har du ju som är på g. Varför inte liksom? =)

    Men du får då banne mig inte släppa agility helt! På något sätt ska du vara delaktig, annars får jag väl anställa dig som personlig coach 😉

    KRAM!

  5. Vilka underbara peppningar, tack för dem!

    ” Det är farligt att leva, men det är lika farligt att inte göra det.”

    Sant. Jag får ta mig en rejäl funderare helt enkelt.

    1. Ja, hälften av mina hundars skador har de ju fått off agility … vad sägs om en förlupen golfboll till exempel? 🙂

  6. Förstår din vånda men nog ska du vara kvar i sporten ”med oss andra” Håller tummarna för ett friskt o skadefritt år för alla!
    Ps! Tycker det låter som att det är dax att infoga en pappis i familjen 😉

    1. haha vet du Ullis, jag har faktiskt funderat en del på att skaffa en liten agilityhund… men just nu känns det som vi har huset fullt, överfullt. Saknar verkligen att springa med pappisar… gud vad mycket kul vi hade!

  7. Klart du inte ska sluta. Ta och fundera en vända till, så kanske du kommer fram till en för dig acceptabel kompromiss. Är oturen framme är det mesta farligt att hålla på med 😉

  8. Jobbiga tankar förstår ditt dilemma nästan.. Men istället för att lägga av kan ni inte kämpa för större banor med färre svängar. BC:n är för snabb och bra för sitt eget bästa. Finns det nån sån debatt man måste ju kunna göra det långt och svårt istället för tajt och svårt. Bara lite tankar från en som inte fattar så mycket om agility..Kram

    1. Jo Åsa, du har helt rätt i att vi borde skapa debatt om säkerhet (igen). Den debatten brukar komma och gå med ojämna mellanrum. Grejen är att det inte kommer ge resultat annat än på väldigt lång sikt, det kommer inte hjälpa Kelli. Sen är det väl som flera skriver här ovan, är oturen framme så skadar dom sig var som helst.

  9. Förstår dig! Men som flera har sagt, allt är farligt så tråkigheter kan även hända i vallningen…

  10. Oj, vad jag förstår dina känslor – var själv mellan tävlingshundar i 1,5 år och det är hemskt!! Men Eva att du ALDRIG skulle köra agility mer…nej, nej du ska påt igen! Kelli kommer att bli bra och du har ju Hassel på gång! Om du mår bra av agility och dina hundar är hela och tycker att det är kul…ja, varför vara martyr?? Kom igen – vi saknar dig!!!
    Kramar i massor!!!!

  11. Nej jag kan bara hålla med, att lägga av med agility är ingenting man planerar; ibland blir man tvungen, tillfälligt, men då kommer man igen så fort det går. Du skall se att Hassel blir din nya stjärna. <3

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.