Svårplåtade valpar… underbara tjejer… o Ninjo-hälsning

Måste börja med att nämna Årets Käraste Julkort! Ett supersött kort där Ninjo luktar på nygräddade saffransbullar. Å vad det kändes gott i hjärtat att se den bilden. Han har fått det så bra den lille mannen. Tack Mikaela med familj! Annandagen hade vi besök av mina brorsdöttrar – tänk att dom hamnade hos valparna… och knappt kunde lämna dem för att äta mat. Valpar har nån slags magisk kraft på folk..Nedan syns Beate o Agnes med Pricken och Femman

Här är Agnes o Knut

Beate kramar Floyd

Lillfame har somnat i Beates knä
3

Kan tala om att det är mycket lättare att fotografera dom när dom sover…
Nedan syns John sovande i Agnes knä… plus en till som jag inte ser vem det är.

Här har Floyd somnat på soffan bredvid Matilda

Knut vaknade inte ens när han låg i vågskålen (han är fortfarande minst men väger lika som Pricken och Dubbelpricken)

Lillfame sover på stengolvet

Pricken har somnat bredvid mitt knä

Och – så här ser det ut när man ska fota dom vakna…

Ska göra ett nytt försök i morgon – utomhus. Ja i morgon ska dom få gå ut för första gången. Jag har gjort ungefär en sån där matta som höjdhopparna har och lagt nedanför trappan… Hehe. Inte riktigt kanske, men utanför vår dörr är det ett trappsteg – ett rejält sådant och för en valp som aldrig sett en trappa så liksom v e t  jag vad som kommer hända.  I morgon alltså – big day!


 

Vallning vallning vallning ….

MYCKET vallning är det för dagen.

På förmiddan var vi hos Ann och vallade på tacklammen. Lite springigt till att börja med och Sia fick lite problem i upptaget. Hade bitit en gång, vilket jag inte såg – men misstänkte. Men, jag tror hon blev lite överrumplad över hur enormt drag dom fyra lammen hade tillbaks till kompisarna i fållan. Dom stod inom synhåll ca 100 meter från upptaget. Svårt alltså. Hon lyckades hålla kvar lammen trots att dom VERKLIGEN försökte springa tillbaks, delade på sig etc. Jag höll truten och lät henne lösa uppgiften själv – insåg att jag bara skulle förstöra om jag lade mig i. En sån situation löser man inte på kommandon, den löser man på instinkt – eller så tappar man fåren. Summa sumarum var jag MYCKET nöjd med hennes insats.

Därefter bar det av till Lena för att hämta fyra tackor och det blev smått hysteriskt innan vi fått dom på hästsläpet. Skulle naturligtvis riggat med grindar från början, vilket Lena ville men jag trodde vi skule klara oss utan… Nåja, vi fick på dom till slut iaf.

Hem och sen kom nästa gäng vallare och vi tog ut bagglammen på fältet. Malin o Swift körde en snygg lp-light-bana (menas kortare variant, 100 m hämt och sen lite kortare drivningar, fålla in-ut). Såg kanonbra ut. 
Toni körde ett par godkända utgångar med stödkommandon. Tyvärr nötte vi nog för länge, eller satt all intensivträning i benen för hon tappade skallen lite mot slutet. Det blir ju lätt att man forcerar träningen när man står i startlistan. Får lite dåligt samvete och känner mig som lite taskig rådgivare. Men men vi försöker lösa den nöten i morgon bitti innan Anita åker hem.
Atas går från klarhet till klarhet och nu fick han för första gången på väldigt länge valla utanför 25.an. Han skötte sig exemplariskt! Tror nog Ia log lite på hemvägen… 
Sia får nöta lite allt möjligt och hon känns jättefin för dagen. 
Fame är helt ur form och får nöja sig med att vara servicehund. Något hon inte ALLS har nåt emot!

Busy tog platten helt själv idag och fick en jackpot – dvs allt godis jag hade på mig.

Måste berätta också att min pappa har byggt en gärsgård åt oss så nu är hela tomten inhägnad! TACK SNÄLLA GULLIGA PAPSEN!!!! 

 

Skånebilder Andrarum

Lite bilder från Skåne – tyvärr fick jag inte fram kameran förrän sista dagen…


Rediga kvinnor klarar sig själva, ellerhur! Här släggar Åsa ner en grindstolpe.
Ann fyller vattenbaljan och jag fotar (lagom jobbigt för oss..) 


Bosse klipper och Sia tittar på


Åsa med sin nordsvensk Sickel. Mina brorsdöttrar Beate, Agnes och Matilda sittter
på ryggen. Bosse har precis hjälpt dom upp.


Jag har precis bestämt mig – en mer eller mindre kan väl kvitta…


Jag med lite stockrosor i bakgrunden.
Obs att håret är så långt att jag har TOFS!


Sia flyttar stor flock. Vilka fält va…!!


Elvis är helt livsfarlig – ser ni honom i fönstret på övervåningen till Bosse och
Åsas hus…!!!

 

… mot Skåne o Gryt

Idag fyller Torbjörn år (52) vilket (inte) firas i lugn o ro här hemma.

För övrigt är min dag späckad med ”bli klar grejer” inför att vara borta i nästan 2 veckor! Började med att dammsuga o torka alla golven. Som Anita skrev, hur kul är det att komma hem till dammråttor?

Sen är det skrivbordshögen som måste elimineras – lär bli nattarbete för o hinna det. Har uppenbarligen prioriterat lite fel senaste dagarna (läs varit ute).

Packa. Kläderna är iaf rena – alltid en god start. Eftersom jag åker ensam (snyft) så behöver jag inte direkt ransonera packningen – kommer väl som vanligt se ut som jag ska flytta när jag drar iväg. Men, vi konstaterade för ett tag sen att man har lika mycket med sig för en helg som för två veckor. Nästan. Det är ju samma grejer som ska med – åtminstone om man ska tävla. Och nu ska jag även göra årets första vallningstävling vilket kräver ett par extra saker att packa. Vallstav, visselpipa – inte särskilt skrymmande men bara måste med. Åtminstone pipan.

Komma ihåg blommorna…

Hinna träna – det blir ett vallningspass vid 5-tiden samt tänkte jag hinna med lite agility här hemma. Det är så varmt så det blir bara nåt kort för Busy o Ettan. Förresten så var Busy helt galen i gårkväll. Spontankampade med mina strumpor – vet inte vad det tog åt henne. Så har hon inte gjort på väääldigt länge men det var väldigt kul och välkommet initiativ! Hon mår helt klart bättre än på länge – vad det nu beror på.

 

En dag fylld av glädje och sorg

Börjar med det som är roligt.
Har varit på min brorsdotter Matildas konfirmation i Roslagskulla Kyrka. Faktiskt min FÖRSTA konfirmation någonsin… säger kanske en del om mig. Hon (Matilda) var vacker som en liten princessa. 15 år och bara såå fin.  Konfirmanderna gjorde små anföranden i kyrkan och Tilda valde att sjunga ett av sina. Tonsäkert, lågmält och man kunde hört en knappnål falla när hon sjöng. Så stämningsfullt och vackert.
Efteråt var det lunch på en liten ö i skärgården där dom hade haft sitt konfaläger.

Sen det sorgliga.
På väg hem kollar jag telefonen och har ett sms med ett sorgebesked. Sheltie-Silver finns inte mer. Många tankar går till hans anhöriga .

Mina tankar finns förstås även hos Pyret, som gick bort för två år sen, idag. Jag kan fortfarande känna hur hon hänger i byxbenen – något hon gjorde titt som tätt ända till den dag vi miste henne … men numera är det en liten svartvit sak med hängande öron som försöker ta hennes plats… 

Det är väl så livet är. Glädje och sorg i en oväntad blandning.