Jag har nog missförstått det där med Blogg 100… tredje inlägget idag hihi
Först det roliga!
Jag har bestämt mig för att anmäla Kelli som reserv till World Trial. Sia är min ordinarie hund men jag kan själv bestämma vem av dem jag vill tävla med. Har jag förstått rätt kan man sätta in sin reserv ända fram till dagen innan tävlingen.
Jag har också fått inbjudan till landslagssamling i april med Bobby Dalziel som coach. Det känns jätteroligt och inspirerande att se fram emot. Vilken kickstart på säsongen! Längtar!!!
Sen det tråkiga
Knut är halt. Ja, det kanske den insatte räknat ut av ovanstående beslut. Han har varit så fin ett tag nu i vinter och jag var riktigt förhoppningsfull att få igång honom fullt ut. Tyvärr blev han lite halt efter sista träningen och sen blev det sämre uppe i Idre. Där var det tö när vi kom upp och nästan en meter snö. På en vanlig rastning utanför huset måste han ha trampat fel eller överansträngt sig ordentligt för nu är han mycket halt. Det märkliga är att hältan värmer ur bra. När han gått en stund krävs det ett tränat öga för att se att han avlastar. Men när han vilat går han på tre ben rätt länge 🙁 Så här dålig har han inte varit nån gång tidigare.
Vad gör jag nu? Självklart är det koppelvila. Igen och jag måste ju till veterinär med honom. Igen. Och det blir ny rehab. Igen.
Jag är så otroligt trött på rehab och jag tycker så synd om honom. Han är i sin bästa ålder och har så otroligt mycket kvar att ge och så tvingas han till så mycket vila.
Jag tycker verkligen han borde kunnat hålla ihop nu. Jag har absolut inte varit vårdslös med honom i träningen, snarare för försiktig och, så här ömtålig är det ju inte normalt att vara. Ett litet felsteg och så rasar allt. Det är ju inte det att han körts mjölksyretrött, inte en enda gång sen maj förra året har han varit riktigt trött.
Och han är så fin i kroppen, så välmusklad igen. Han har varit så stark och lycklig över sitt lite friare liv. Så det känns verkligen skit. SKIT. SKIT.
Det är klart jag är ledsen men jag har liksom blivit så jäkla luttrad så jag tar inte åt mig längre. Det handlar naturligtvis inte om mig eller om tävling. Knut måste ju tillbaks till ett normalt liv och nu frågar jag mig om det verkligen är möjligt. I huvudet snurrar tankar jag inte vill tänka som … veterinärvård, rehabilitering, omplacering, pensionering, avlivning, mirakel…
Jag måste ju tillbaks till Lennart på Strömsholm men att få en tid där nu, när läget är akut… ja jag ska inte måla fan på väggen. I morrn vet jag om vi får en vettig tid. Jag tänker iaf inte vänta månader på den.
Ja, det var ingen rolig blogg men nu fick jag dela med mig lite. Och det är tur det finns gott om andra glädjeämnen, vilket mörker om jag bara hade haft en hund 😮
