«

»

Feb 18 2017

Inga Kellivalpar

img_5566Det är sex veckor sen Kelli parades och jag har i flera veckor tyckt att hennes dräktighet inte riktigt följt mönstret. Ni vet hur det är, små tecken som bara den som lever nära ser. Hon har haft en enorm aptit hela tiden, förra gången åt hon jättedåligt. Normalt ökar man inte på fodergivan förrän mot slutet av dräktigheten men Kelli krävde mer mat. Jag gav henne mer mat. Hon gick upp i vikt men tappade hull över revbenen. Inget uppseendeväckande men ändå… När jag var i Skåne skojade jag och Åsa över hennes viktökning och att hon kanske bar på en jättekull… Faster Tai fick ju 11 valpar… mer sannolikt är väl att Kelli brås på mamma Inez som hade små kullar, 5 som mest. Kelli hade 7 i sin första kull och det är ju en hyfsat stor kull.
Tiden gick och på dag 32 gjorde vi ultraljud här hemma med Nisse och hittade bara en valp, kanske nån eller några gömda. Det var ju lite snopet. Nu kändes det ännu mer konstigt att hon var så hungrig, inte kan en enda liten valp kräva så mycket mat? Och nu började även ökad törst smyga på, en klockren signal om att det kan vara livmoderinflammation. Även diabetes fanns i mina tankar och jag hittade Anitas sorgliga berättelse om Kim som fick förlossningsdiabetes. Så i måndags bokade jag tid för kontroll på Ultuna. Vi gjorde ultraljud och tog prover på både diabetes, sköldkörtel, njurar och de vanliga blodproven.
Ultraljudet visade precis som förut en valp, vi räknade pulsen och den var normal (jäklar vad fosterhjärtan slår fort). Däremot hittade veterinären lite konstigheter i livmodern som inte såg normalt ut. Kanske var det resorberade foster men nja det brukar inte se ut så… Livmodern var även alltför förstorad för att bara innehålla ett foster och de kunde inte utesluta livmoderinflammation. Men eftersom blodproverna var normala och inte indikerade inflammation, och hon var dräktig, rekommenderade de att jag skulle fortsätta hålla tempkoll och koll på allmäntillstånd. I torsdags morse hade hon en liten flytning och då bestämde jag mig. Vi skulle avsluta dräktigheten och kastrera henne. Man kastrerar alltid vid livmoderinflammation men en kastration minskar även sannolikheten att utveckla diabetes om nu det var ett alternativ.
I går morse åkte vi in och hon är nu hemkommen efter en lyckad operation. Veterinären sa att det var väldigt bra att jag kommit in med henne så tidigt. Livmodern innehöll var och inflammationen var ett faktum.

Det känns såklart sorgligt men ändå väldigt skönt att jag litade på min magkänsla. Det hade ju antagligen ändå slutat så här om jag väntat. Och det är alltid mycket bättre att operera en ”frisk” hund än en som kommer in med ett livshotande tillstånd.

Så vi som ville ha en Kellivalp får helt enkelt tänka om.

Kelli mår förhållandevis fint och nu håller jag tummarna för god läkning.
img_5570

5 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Ninnie

    Åh, vilken otur!

  2. Mette

    Tråkigt men ändå bra att allt har gått bra och att du kunde göra operation innan hon blev riktigt sjuk.

  3. Siv Lundin

    Tråkigt, men huvudsaken att Kellie mår bra?

  4. Julia Lindén

    Men så trist. Vad superduktig du är som tog rätt beslut i rätt tid. Och skönt att hon mår bra<3

  5. Dan Westman

    Så tråkigt Eva! Men du har fina Kelli kvar och tänk vad mycket kul ni har att göra i framtiden! ?

Kommentarer ej tillåtna.