Malin kom och körde några korta effektiva pass. Nick är riktigt bra och vi kommer få passa oss i IK2 i höst!
Vera o Petra hälsade på…
Första gången för Vera i fållan. Så himla intressant se hur polletten sakta men säkert trillar ner. Först lite flankeringar och framåt åt olika håll för att hon skulle få känsla för djuren. Sen jobbade vi med små medel att få Vera förstå att hon skulle hålla sig ute vid staketet. Välj rätt så får du gå, typ. Det känns som de kommer gå framåt med raketfart bara Petra får träningsmöjligheter. Vera påminner jättemycket om Ponyo (även här).
Årets första dopp efter dagens vallning
Det är mycket får och hund nu…. nästan dygnet runt känns det som. Ettan har börjat med att väcka oss mitt i natten för en nattrastning. Sånt är tröttsamt!
Morgonpromenad börjar från idag med att flytta bort tackor med lamm från slingan där de går på nätterna nu. Alla hundarna fick hänga med – Hassel bara smälter in och gör som alla andra. Tack för att han är så snäll!
Sen fick Fame plocka in träningsgruppen i 25.an – det är ju liksom hennes jobb för det mesta. Therese och Speed skulle öva på lite läxor. Speed har blivit så duktig och är väldigt lik sin pappa Loki!
Iväg till Storvreta för träning i den extrema sommarvärmen med Lena och Lena. Så himla roligt att träffas. Vi gjorde ett litet dubbelhämt och det funkade fint.
På vägen hem stannade jag i Almunge så hundarna fick simma lite. Gissa om det var uppskattat!? Hassel simmade som han aldrig gjort annat… trots att det var första gången ute. Han var med en gång i vintras till hundsimmet och kastade sig i självmant så jag är inte förvånad. Nu har jag tre korthåriga badgalningar. Fame är damen som helst bara doppar fötterna (som jag), Sia är damen med badmössan som tycker det är skönt men inte vill bli blöt. Typ.
Just, höll på att glömma! Jag har haft en isländsk fårhund med matte här på prova-på-lektion. En trevlig hund och en ambitiös matte. Skoj!
Lovis i upptaget.
Sen har jag lekt lite med Instagram – så roligt med collage!
Årsdebuten avklarad!
I helgen rymde jag från den sista tackans lammning och åkte till Öland på vallhundstävling. Det kändes både oroligt och roligt att ge sig iväg. Som tur är finns det gulliga vänner som ställer upp och hjälper till! Stort tack till Emelie, Linn, Anki, Lisa och Peter för hjälpen! Jag är lyckligt lottad! I lördags eftermiddag ringde Emelie och berättade att den sista tackan var på gång att lamma. Och två fina lamm föddes framåt kvällen. Så 19 lamm blev det i år.
Öland
Det är nåt visst med Öland. Trivsamt och mysigt och så hade ju våren kommit mycket längre där. Vitsipporna lyste i backarna och gräset var färdigt för betessläpp. Vi borde ju bo längre söderut… 🙂
Jag, Lena och Hanna gjorde sällskap i min bil. Inte illa få plats tre personer och åtta hundar och då var det inte ens trångt. Jo, i framsätet behövdes korta ben för att sitta bekvämt eftersom vi hade en bur på golvet bakom. Men å vad jag gillar min bil!
Vi bodde som förra året på Eriksöre hundvänliga Camping väldigt nära tävlingsplatsen.
Tävlingen då?
Ja, det var ett vanligt platt fält, stubbåker och banan såg normal ut. Det skulle bli höga poäng och viktigt med linjer var vår bedömning när vi gick där och studerade banan.
Men så blev det inte alls. Fåren satte verkligen hundarna på prov. Det var obetäckta tackor i gott hull och god kondition, damer som hade åsikter om vart de ville gå. De lyssnade på hundarna men det gällde lägga tryck på rätt ställe annars bar det bara iväg i fel riktning. Samtidigt som de var tunga så var de känsliga för flanker. Jag tror hundarna blev överraskade och visste inte riktigt hur de skulle hantera fåren. Många började kroppsvalla i framdrivningen, gick in i nån bubbla av dövhet och herregud vad svajigt det blev. Ute på banan verkade det finnas ljudsvackor för hundarna blev som döva på vissa ställen, gjorde jättekonstiga saker som drev iväg fåren hundratals meter åt helt galet håll. Dessutom var fåren väldigt trickiga att dela.
Det var alltså jättemånga som bröt eller inte gick hela banan första dagen.
Det som var så trevligt ändå var att grupperna var väldigt jämna och utställningen helt perfekt. Väldigt duktiga var de. Jag gillar när det blir så rättvisa förhållanden, lika svårt för alla. Då är det bara en härlig utmaning att ta sig an!
Andra dagen blev lite lättare. Dels hade väl hundar och förare listat ut hur man skulle hantera situationen. Dels hade man byggt om banan så det blev mindre drag.
Kelli och Knut gjorde som alla andra och var väldigt ”döva” bitvis på banan. Speciellt Kelli hade svårt att släppa draget och ta styrning. Vi blev riktigt osams efter hämtet i första benet. Till slut drev jag igenom vad jag sagt och sen lät vi fåren springa hem. Det var säkert inte alls pedagogiskt, hon har ju inte rutin för detta, stackarn. Hon ville väl bara ta kontroll och hur viktigt är det för hunden med grindar, när man känner att man håller på att tappa fåren? Jaja.. vi blev alltså diskade första dan. Andra dagen hade jag henne mer i hand hela vägen och vi gjorde hela banan. Missade ett par grindar men jag är ändå helt nöjd med den prestationen. Hon behöver mer arbete/träning på svåra djur helt enkelt.
Knut gjorde två helt ok rundor. Visst kunde han ha lyssnat bättre efter upptaget. Första dan klarade vi inte delningen och jag var lite osäker på hur trött han var där. Det är ju första testet efter all rehab…
Andra dagen var jag lite modigare och körde på honom mer. Vi missade en grind och hade lite krokar här o där men ett bra avslut. Nionde plats blev det och det bästa av allt…. han ser fin ut efteråt. Ingen hälta! JIPPI!
Sia visade att rutin är bra att ha. Vi gjorde två godkända rundor där jag höll igen henne en hel del. Är framförallt nöjd med hennes delningar. Lite mer sansat än det brukar. Kanske vinterns alla delningar i ridhuset gjort nytta? Hon kom femma första dan och tvåa den andra.
Nästa helg väntar tävling i Norrköping. Då är det bara Knut som får tävla, de andra är reserver. Jag väljer att köra med Knut eftersom han ska vara med på landslagsuttagning på samma ställe om en månad.
Det är spännande roliga tider nu!
Ett konstigt inlägg
Jag läser massa statusar på Facebook om agilityträningar hit och agilitytävlingar dit och känner mig så konstig , full av agilityabstinens och jävligt avundsjuk.
Kanske kommer jag aldrig mer köra agility. Tänk att jag just skrev detta… det värsta är att det kanske är sant. Och det känns väldigt konstigt. Kanske är det INTE sant, framtiden vet man inte mycket om. Just nu känns alltihop som ett gigantiskt dilemma.
Det jag vet är att jag inte kört ett hinder sen allhelgonahelgen i Rättvik. Det är FYRA månader sen. Så långt uppehåll har jag inte haft sen jag började 1994.
Då, i Rättvik, Kelli gjorde två fantastiskt bra och härliga lopp. Jag njöt varje sekund och adrenalinpåslaget var oslagbart. Fast kanske njöt jag inte den allra allra sista sekunden eftersom hon kom i mål på tre ben…
En tå var rejält skadad.
Helt plötsligt stod jag där helt utan agilityhund. Trots att jag har sex hundar så har jag ingen för agility. Så det kan bli.
Peppar peppar ta i alla trän och huven men nu verkar Kelli återställd i sin tå. Och jag vågar inte sätta igång henne för agility igen. Tänk om…. det händer igen, då skulle jag aldrig förlåta mig. Men tänk om… det inte händer igen? – så otroligt ROLIGT jag skulle tycka det var.
Det konstiga är att jag själv, Eva Karlsson, faktiskt MÅR BRA av att köra agility. Jag tvingas hålla mig i form både mentalt och fysiskt. Jag trivs med att träna ihop med och träffa alla agilityvänner, speciellt på vintern när allt annat fryser in. Att hamna utanför detta, allt roligt, är verkligen rena isoleringen, hemskt. Tänker på dem som bara har haft en hund i taget. Så otroligt avslaget att bli av med hela sitt umgänge när hunden är skadad.
Visst skulle jag kunna åka och titta på träning bara för att träffas. Men?… där går liksom nån gräns. Hur kul är det att titta på när andra tränar när man inte kan träna själv?
Ja det här blev ett väldigt spretigt konstigt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite.
Snart är snön borta och då kan vi börja träna och tävla vallning igen. Vallning är fantastiskt roligt, också. Och det finns mycket roligt att se fram emot i år.
Men att släppa agilityn…. helt ? klarar jag det?